Varför har jag så svårt att lita på mig själv? :-(

Jag saktar ner när jag kommer runt den snäva kurvan, mest av gammal vana. Det är tättbebyggt område, egentligen är hastighetsbegränsningen 50, men i den här kurvan är det i alla fall läge att växla ner till 3:an. Jag har en bil ganska tätt bakom mig.

När jag kommer runt kurvan, inser jag att det bara en liten bit bort står en bil stilla i vägbanan, alltså mitt i vägen för mig.

Kollar framåt. Jodå, det är fritt att köra om. Och det klarar sig, jag borde inte behöva köra över mittrefugen från kurvan, jag kan komma framför.

Blinkar och börjar vrida ratten.

Då STARTAR bilen framför, utan tecken eller nåt. Långsamt och försiktigt dessutom…

Så jag kan inte köra om. Och jag kan inte fortsätta i den hastighet jag håller, för då kommer jag att köra in i bilen framför Så jag måste sakta in och riskera att bilen bakom kör in i mig.

Det gör den inte. Väl? Jag hör i alla fall ingen smäll. Känner ingen smäll. Bilen närmst bakom mig är NÄRA – hur nära?!? – men den har väl inte kört in i mig? Jag ser alla bilarna bakom mig – det är ett par bilar till bakom den jag har närmst bakom mig, och sist en lastbil. Men inget konstigt verkar ha hänt. Allt rullar vidare. Alla rullar vidare. Inget verkar konstigt.

En knapp kilometer senare svänger jag av åt mitt håll, tar mig dit jag ska.

Ja, det är jättefånigt. Men jag kan inte släppa det.

Gång på gång går jag igenom för mig själv: Jag hörde ingen smäll. Jag kände ingen smäll. Alltså KAN det inte ha hänt något. Eller kan det det?!? Kan bilen bakom ha kört in i mig utan att jag märkte det?

Igen och igen.

Tänk om…
Tänk om…
Tänk om…

Plastburken med havreringar, som stod på den lilla knölen mellan “fotplatserna” i baksätet står fortfarande upp. Om något hade hänt borde väl den ha vält?

Men jag är så rädd. Så rädd att något ska hända igen. Så rädd att inte veta säkert vad som hänt. Så rädd…

Jag avskyr det. Jag avskyr att inte lita på mig själv…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *