Vi fick kämpa länge med sömnen. Länge var det amning, eller välling, eler dansa runt med honom i famnen, som gällde när vi skulle söva vår son. Och länge därefter har vi suttit och sjungit längelängelängelänge tills han somnat. Många gåner har ”natta sonen” varit en jobbig sak.
Men numera somnar han för det mesta ”snällt”. Visst, den som nattar sitter kvar – efter att ha läst godnattsagor och sjungit några sånger – tills dess han somnat, men oftast tar det inte särskilt lång stund.
Och det är liksom inga problem med att det är dags att gå och lägga sig. Ibland vill han själv kolla på klockan när vi säger att det är dags, och då brukar han konstatera att jo, det är det ju.
Ibland, när han är fullt upptagen med att göra något roligt, får han vara uppe en stund längre. Ibland innefattar det dessutom ”förhandlingar” eller överenskommelser, som att ”okej, då får du vara uppe en stund, men då hinner/orkar vi bara läsa en saga istället för tre”, och det funkar för det mesta bra.
Och ibland så är han tröttare. Och då kan han utan vidare säga ifrån att han vill gå och lägga sig tidigare. Det är liksom inget prestige i det – han har inga skäl att utmana och försöka få vara uppe så länge som möjligt. Jag tror att det lite hänger samman just med att han vet att det finns flexibiltet åt båda hållen…