Och så var det det där med religion, då…

I begynnelsen var… en liten by på landet. Där fanns en liten kyrka, ett församlingshem, söndagsskola, kyrkans barntimmar och kyrkans barnkör. Och inte så mycket mer.
En bit utanför den lilla byn bodde en liten flicka i ett stort gult hus.

Den lilla flickan var förstås jag.

Det var den värld jag växte upp i. Inte så att kyrkan var en oerhört viktig del av mitt liv – vi var inte ofantligt religiösa eller så. De gånger jag i gick i kyrkan var de gånger kören skulle sjunga samt julottan och skolavslutningen. Men kyrkan, eller tron på Gud, var liksom en naturlig del av livet. En självklarhet. Så var det. Och den som ifrågasatte detta, argumenterade jag nog emot

Det är egentligen ganska märkligt. För jag var egentligen tidig på att ifrågasätta. Men just denna sak var jag bergfast övertygad om.

Eller är det kanske just så det är? Att när jag är övertygad om något så är jag det, och då går det inte att rubba mig. Men oftast så baseras denna övertygelse på något, på mina erfarenheter och slutsatser. I frågan om religionen så accepterade jag den lösning, det svar, som serverades åt mig.

Kanske för att det var en tilltalande lösning. Det gav svar på en massa frågor. Den gav en stomme, en världsbild. En trygghet. En mening. Ett svar på varför och vad händer sedan.

En tilltalande saga. Och sagor är sköna att tro på. De flesta sagor FÅR man inte tro på. Man vet ju att de inte är sanna. Det här är liksom undantaget: man får lov att tro på sagan.

Så – jag ifrågasatte aldrig. Jag var nöjd med hur det var.

Jag konfirmerades utan att ha ifrågasatt något av det. (Fast vi ägnade egentligen inte konfirmationsundervisningen särskilt mycket åt religiösa frågor.) Jag var liksom övertygad.

På gymnasiet gick vi nog in i kristendomen på ett lite annat sätt på religionstimmarna. Jag hängde väl i huvudsak fast i att jag trodde på det.
Men någonstans började jag liksom ändå fundera. Ställde jag verkligen upp på allt det där?
Treenigheten kunde jag inte hålla med om
Jungfrufödsel kändes som blajblaj

Men jo, jag trodde nog ändå på Gud. Bara inte på alla detaljer.

Sedan började jag läsa en massa om modergudinnereligioner och om andra religioner som funnits i området före judendomen. Och allt mer började jag ifrågasätta, en del i taget.

Jag började plugga biologi på universitetet. Det var morfologi och systematik och evolution. Archaeabakterier och eubakterier och eukaryoter. Plattmaskar och slemsvampar, kammaneter och kottepalmer. Endosymbios och mitokondrier och kloroplaster. Och virus. RNA och DNA och självreplikerande molekyler. Artbildning och kromosomtalsfördubbling och evolutionärt stabila strategier. Slump och mutationer och urval och ökad genfrekvens.

Och nånstans, någon gång – jag vet inte när, för det kom smygande – så tvingades jag inse att jag hade släppt alla bitarna. Det fanns inget kvar.
Jag trodde inte på gud. Inte på den kristna guden, inte på någon modergudinna eller något gudomligt väsen.

Jag trodde enkom och bara på slumpen och naturlagarna.

Fy sjutton vad jobbigt!

Det tog tid innan jag accepterade det, ens för mig själv. (Och ytterligare ett antal år innan jag accepterade det så fullt ut att jag tog den ärliga konsekvensen och gick ur kyrkan.)

Jag insåg att till viss del så hade det nog handlat om att jag VILLE tro. Jag ville ha tryggheten kvar. Jag ville ha min saga, mina myter, mina mysterier.
Nu hade jag bara förnuft och vetenskap kvar. De ger en massa svar, men de ger inte trygghet, för många av svaren är sorgliga. Det finns inga svar om mening och liv efter detta. För det FINNS ingen mening i ordets rätta bemärkelse. Ingen organism finns för en avsikt. Den finns för att det av slumpen uppkom en molekyl en gång i tiden, och denna molekyl har sedan fortsatt att replikera sig, men blivit lite fel – p.g.a. mutationer – på ”vägen”. Det är ju ingen mening. Och när man dör så dör man.

Jättemuntert.

Hade jag hellre fortsatt tro?
Ja.
Och nej.

Ja: det var tryggare, härligare, bättre på alla sätt och vis. Jag hängde kvar i det så länge jag kunde.
Men nej: jag kan aldrig önska att jag inte skulle kommit till… ”insikt”.

Jag var lyckligare med tro. Men jag kan aldrig önska mig tillbaka.

Men jag saknar det. Absolut. Och den tomhet som uppstod var säkert en bidragande orsak – och är fortfarande – till perioder med ångest och depression.

Under en period fick jag på ett fantastiskt sätt möjlighet att fylla ut tomrummet. Jag var med i en uppsättning av Jesus Christ Superstar. Där kunde jag leva ut hängivenheten, den där fulla övertygelsen, dyrkan. Där kunde jag ”tro” på HONOM, ryckas med, hylla honom. Gå upp i extasen. Allt detta samtidigt som jag visste att jag inte trodde på det. Jag kunde ha kakan även om jag visste att den var bakad av luft, att den inte fanns.

Kristus, dig vi följer
när och vart som helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Ser du att jag vinkar?
Dig vi hyllar helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Jesus, jag är med dig.
Rör mig, rör mig, Jesus!
Jesus, du är min idol.
Kyss mig, kyss mig, Jesus!

Jag njöt. Jag fick min religiösa upplevelse, i några timmar flera kvällar i veckan. Utan att behöva förneka mig själv.

Saknaden var enorm efteråt.

Och sedan då?
Jo, som sagt var, jag gick slutligen ur kyrkan.
Jag är ateist.
Hade jag varit det redan från början, om jag hade tänkt efter? Har jag förändrats eller inte?

Och ja. Jag saknar sagan. Förnuftet är jävligt trist, och krävande. Sagan ger mer utrymme för… konstnärlig frihet
Men det är inte mycket att göra åt saken.