Monthly Archives: mars 2007

Barndomsminne 1 (på begäran)

Det är strax före påsk – sannolikt skärtorsdag? Jag är väl inte så jättegammal, men läsa och skriva kan jag.

Vi sitter hos dagmamman och gör små påskkort som vi ska dela ut när vi går påskakärringar. Ritar kyckingar och annat påskigt och skriver glad påsk och så.

I bakgrunden står en Madickenskiva på, som vi lyssnar lite förstrött på. Någonstans där, på skivan, dyker ordet ”mallgroda” upp. Det är inget ord jag hört förut, jag har ingen aning om vad det betyder, men förmodligen tycker jag att det låter spännande; jag skriver i alla fall ner det i ett av påskkorten. Utan att reflektera över det.

Sedan går vi påskkäringar. Delar ut kort bland grannar till dagmamman.

Och sedan tar det hus i helsike. För jag har delat ut ett kort där det står ”mallgroda” till en av dagmammans granntanter. Och så får man verkligen inte göra! Fy! Det var elakt gjort! Säg nu förlåt!!

Ingen frågar varför. Varför jag gjort så. Jag får aldrig chansen att förklara. Och jag är ett levande frågetecken.

Så ingen fattar att jag faktiskt inte menade något elakt, att jag faktiskt inte fattade vad jag skrev. Jag fick skulden för något jag visserligen gjort, men som jag inte alls menat.

Det gör fortfarande ont inombords

Skrikrosa tunika :-)

Idag har jag köpt en tunika till sonen. En sådan där från Lindex, med katthuvud och korslagda ben.

Jag frågade honom häromdagen, om han ville ha en sådan – visade honom bilden i reklamen som kommit. Han är ganska förtjust i klänningar, och vill gärna ha pepparkaksklänningen som nattlinne för tillfället. Så jag tänkte att han nog borde gilla den här tunikan.

Och jo, det ville han. Men han ville inte ha den mer sobra bruna varianten med rosa detaljer. Han ville ha den skrikrosa med illgröna detaljer.

Rosa är inte min favoritfärg. Men det finns nyanser av rosa jag tycker är helt OK. Detta är INTE en av dem Men – det är ju inte heller jag som ska ha den Om han gillar den, så är det ju utmärkt. Och jag gillar ju i alla fall modellen och trycket. Och jodå, jag blir glad av färgen också – även om den är väldigt intensiv

Och jag blev glad av att se honom glad när jag kom hem med den. Hur mysigt han tyckte det var att krypa upp i fåtöljen och liksom dra in hela benen i den. Så där som man bara kan göra med en klänning eller tunika eller nattlinne.

Han var nöjd.

Jag mindes mjuka nattlinnen och tidiga sommarmorgnar när jag hämtat kattungar och krupit ihop med dem när jag liksom knölat in benen i nattlinnet.

Jag är glad att jag ger honom möjlighet till båda dessa upplevelser

Idag har vi suttit ute och druckit kaffe!

Underbart!

Nu vill jag ha regn!

Ja, eller, det vill jag ju egentligen inte alls Egentligen tycker jag det är jättehärligt med sol och vår, och vädret verkar visst bli underbart den kommande veckan.

Men…

Det är ju då de där problemen med att det läcker in vid skorstenen.

Vi (eller snarast sambon, som inte tycker det är lika läskigt att klättra upp på taket) har hittat två möjliga förklaringar:

1. Plåten runt skorstenen har börjat släppa lite.

2. (den troligare, enligt sambon) Putsen i en vinkel i basen av skorstenen har släppt; därunder är det såna där tegelstenar med hål i…

Eftersom 2:an verkade mest sannolik, klättrade sambon upp på taket igår med lite bruk och lagade. (Det behövde ju ändå.)

Nu vill vi ju veta om det hjälpte. Och för det behövs det – REGN.

Om vi inte ska vattna taket eller nåt. Fast det känns ju fånigt…

Egentligen

har jag massor med saker jag ville skriva. massor med tankar och berättelser, saker som vill bubbla ut. För det är ju så skönt att skriva! Jag hade nästan glömt det, hur det var att få skriva om det jag själv VILL, för stunden, till och med – inte bara skriva för att man ska och måste

Så någon dag, förr eller senare, ska jag säkert ha ork att skriva ner lite tankar som susat runt i mitt huvud, om religion, och om dans, och om en del annat.

Men ikväll är jag alldeles för trött. Och dessutom såsig av en timmes professionell massage Jag har inte fokus nog att orka börja, ens.

Uppdrag: våga vara dum! (Svårt för en duktig, ju!)

Jag har länge tänkt att jag skulle utnyttja möjligheten att lämna in egna medborgarförslag till kommunen. Det är ju egentligen en fantastisk möjlighet att föra upp frågor som man tycker glömts bort.

Men så tänker jag att ja, men innan jag lämnar in ett förslag, så måste jag ju kolla upp en massa saker:

* vad kommunen bestämt innan inom området – har frågan diskuretas, vad har man kommit fram till, vilka argument har ev använts emot?
* hur ser eventuell lagstiftning ut? Kan den användas som argument? Vad har lagen för SFS-nummer?
* hur har man gjort i andra kommuner?

och så vidare…

Och – tja, ni vet hur det är när man är förälder. Man har så sällan tid, och har man tid så har man inte ork.

Så det blir inte. För ni ser ju själva hur jobbig ovanstående kravlista ser ut.

Varför? Tja… jag är väl rädd att verka dum. Jag KAN ju fixa all den där informationen. Jag KAN ju göra en genomtänkt skrivelse, med alla bra argument. Så då borde jag ju göra det. För vad ska folk annars tro – om jag inte gör mitt bästa, liksom? Om jag lämnar in något halvtaskigt, dåligt förberett, utan att kolla alla fakta? Bara ett spontant förslag, utan konsekvensbedömning?!? Herregud, liksom. Mer än så förväntar de väl sig?

Eller i alla fall jag…

Ja, jag är rädd för att framstå som dum. Korkad. Ogenomtänkt.

Jag borde nog öva på det. För vad gör det egentligen för skillnad?

Ett dåligt genomarbetat medborgarsförslag kan leda till något.
Ett bra som aldrig ens blir skrivet gör aldrig nånsin nån skillnad…

Ska se vad jag kan göra åt saken.

Det känns tryggt att han själv vet när han vill sova

Vi fick kämpa länge med sömnen. Länge var det amning, eller välling, eler dansa runt med honom i famnen, som gällde när vi skulle söva vår son. Och länge därefter har vi suttit och sjungit längelängelängelänge tills han somnat. Många gåner har ”natta sonen” varit en jobbig sak.

Men numera somnar han för det mesta ”snällt”. Visst, den som nattar sitter kvar – efter att ha läst godnattsagor och sjungit några sånger – tills dess han somnat, men oftast tar det inte särskilt lång stund.

Och det är liksom inga problem med att det är dags att gå och lägga sig. Ibland vill han själv kolla på klockan när vi säger att det är dags, och då brukar han konstatera att jo, det är det ju.

Ibland, när han är fullt upptagen med att göra något roligt, får han vara uppe en stund längre. Ibland innefattar det dessutom ”förhandlingar” eller överenskommelser, som att ”okej, då får du vara uppe en stund, men då hinner/orkar vi bara läsa en saga istället för tre”, och det funkar för det mesta bra.

Och ibland så är han tröttare. Och då kan han utan vidare säga ifrån att han vill gå och lägga sig tidigare. Det är liksom inget prestige i det – han har inga skäl att utmana och försöka få vara uppe så länge som möjligt. Jag tror att det lite hänger samman just med att han vet att det finns flexibiltet åt båda hållen…

Varför lärde man sig ingen vettig rymdgeometri i skolan?

Det är fasligt knepigt ibland… hus byggt i vinkel, med olika lutning på taken, och rör som passerar på konstiga ställen, och murstockar och gud vet allt…

Ikväll har vi… satt upp två panelbrädor. Och just nu sågar sambon av några brädor i taket med sticksåg.

Men vi har hållit på länge ikväll. Större delen av tiden har vi stått och diskuterat problem.

”Den där extra bjälklösningen för att komma runt skorstenen kan vi inte fixa förrän vi åtgärdat skorstensproblemen.”
”Nä, men vi kan fortsätta här.”
”Ja, men då måste vi först sätta upp det där extra handbandet, och det måste sitta så att vi kan fästa takbrädor från både det och det hållet.”
”Och linjen här är inte rak, p.g.a. den där lösningen därborta.”
”Och för att sätta dit det extra hanbandet så måste vi först såga av de här takbrädorna som sticker ut här…”

o.s.v.

Hjärngympa.

Som sagt var, rymdgeometri var det.

Så kom den då äntligen :-) :-( ;-)

Ja, mensen alltså. Någon gång under natten. Och jag har, märkligt nog, sovit gott i alla fall.

Men det där kan ju jag också!

Igår läste jag en intervju i Metro, med en gammal kursare som skrivit en bok.

Men jag kan ju också! Jag vill ju också!

Den där konstiga känslan…

Jag skulle ju bli författare!

Alltså, egentligen är det inget problem längre. Egentligen har jag nog mer eller mindre lagt skrivandet – det skönlitterära sådana – på hyllan. Kanske för gott, kanske bara för en period i livet. Den där romanen jag skrev förlänge sedan, som jag inte är nöjd med och som ju skulle skrivas om – jag tror egentligen inte alls på att det ska bli av längre, och det känns egentligen inte ens jobbigt. Jag har annat som känns roligare. Jag ska ju inte göra det ”för att” det ska vara så, jag ska ju i så fall göra det för att jag VILL. Och det vill jag inte, inte just nu i alla fall.

Men så dyker det upp såna här saker. Och plötsligt så skriker något inom mig ”Men hallå! Jag kan OCKSÅ det där. Hör ni det?”. Jag vill liksom tala om för hela världen att jag är minsann lika bra. Jag kan också. Om jag bara tog mig samman så skulle jag också kunna göra lika bra. Jag har bara valt att inte göra det. Just nu.

Samma sak med dansen. Egentligen har jag accepterat att det blev som det blev. Jag blev inte proffessionell dansare. Jag är nöjd med det. Det är inte ett liv som hade passat mig, jag skulle inte må bra av det i längden. Det blev mycket bättre så här.

Men när det dyker upp annonser i tidningen om auditions, så drar det lite i mig… Jag kanske skulle, ändå…? ”Hallå, jag kan också!!!” Lite avundsjuk är jag allt. Lite grann känner jag att jag nog skulle försökt lite till, prioriterat annorlunda.

Eller, egentligen vill jag nog mest bli sedd. Jag har så sällan blivit sedd för den sortens saker. Aldrig fått något erkännande.

Och det är nog snarast den saknaden som kommer krypande upp. Inte en längtan efter att skriva eller stå på scen. Utan mer en saknad. Över att det alltid var de andra som syntes, som stal strålkastarna, som fick höra att de var bra på sånt.

Jag fick möjligen höra att jag var bra i skolan. Och det skulle man inte vara. Det var dåligt att vara bra i skolan. Det fick man inga applåder för.

Ibland hade varit roligt att få vara bäst på det man vill vara bäst på.