Jämt och ständigt samma visa. Jag rusar runt i huset på morgonen, när det är som stressigast, strax innan jag/vi måste iväg. Var är min klocka?!? Var HAR jag lagt den? Jag HAR ju sett den någonstans!
”Lägg den alltid på samma ställe, så slipper du problemet” säger väl vän av ordning.
Ja. Jo. Om det nu var så att jag plockade av den när jag har möjlighet att tänka efter…
Men… Klockan tar jag av mig när jag ska göra något kladdigt eller blött. Som att laga mat, eller diska, eller hjälpa ett litet barn att tvätta händerna, eller nåt annat sånt.
Och som väl ni andra småbarnsföräldrar känner till, så gör man sällan en sak i taget. Det är inte så att man tänker ”Nu ska jag laga mat. Nu plockar jag av mig klockan och lägger den här, på sin plats. Sedan tar jag fram potatisen…”
Utan medan jag gör mig redo att börja laga mat, så hjälper jag sonen att ta av sig ytterkläder och gå på toa, jag ger katten mat, jag kollar pannan som verkar ha stannat, jag kollar igenom posten, jag går och tittar på legobilen som sonen byggt (för att inte få ett utbrott över tjatet 
), jag springer och sätter på en skiva, jag flyttar undan lite leksaker och en kvarglömd stol för att kunna komma fram på köksgolvet…
Nånstans, nån gång, i farten, tar jag av mig klockan. Jag vet inte när, jag vet inte var. Min hjärna har inte ens registrerat att jag tog av den – men den sitter i alla fall inte kvar på armen. Och just då kvittar det ju.
Det är morgonen efter som problemen uppstår. När jag behöver klockan igen.
Den ligger sällan på samma ställe två dagar i rad. Det kan vara på bufféskåpet i en bokhylla, på skivspelaren, på skrivbordet, i badrumsskåpet, under en tidning (då är den svååååår att hitta)…
Jag försöker intala mig att det beror på stress. Möjligen förvirring.
Men kanske börjar jag bli senil?