Monthly Archives: juli 2008

Något händer

Jag har i vanlig ordning varit uppe och kissat ett antal gånger i natt.

Efter att jag varit uppe vid tjugo över fyra, började jag få “mensvärk” till och från, som varade i ett antal minuter åt gången och sedan försvann. Slumrade lit mellan varven.

Vid halv sex var jag på toa igen. Rosaaktiga flytningar som i gårkväll, samt en liiiiten koagulerad klump blod (typ 1 mm i diameter )

Efter det har jag inte lyckats somna om.

Mensvärken har fortsatt att återkomma med viss regelbundenhet.

Vid sju gick jag och tog en dusch.
Vid kvart över sju ungefär tog jag två panodil.

Mensvärken återkommer fortfarande. Fast den har ändrats. Nu gör den mer ihållande ont, men kortare stund åt gången. Funkar att andas igenom.
Det ska nog i alla fall kallas förvärkar…? (Fast förvärkar ska försvinna av två panodil, ju! )

Jag har tid hos BM kl 11. Den tiden bör jag kunna gå på

(Och för övrigt har jag BF idag.)

En svag, svag, svag tendens till rosaaktighet

i flytningar med någon liten tendens till klumpighet.
Förmodligen inget att bry sig om alls.

Men plötsligt slår det mig att jag faktiskt inte har någon koll alls på vilka saker som är anledning att ringa förlossningen. Förra graviditeten pumpades vi fulla med allt sådant på föräldrakursen. Nu antas man veta och minnas. Men inte sjutton minns jag vad vi lärde oss i november-december 2003!

Jag har liksom en vag känsla av att blödning = ring förlossningen. Men det här kan väl ändå inte räknas…?

Nåja, ska till BM imorgon.

Ångest och katastroftankar

är annars vad jag ägnar mig åt idag.

Fast inte kopplat till förlossningen eller bebisen eller så. Det har jag väl annars haft min lilla beskärda del av att oroa mig för. Allt som kan gå snett, liksom – att bebis slutar sparka nu innan eller att något går fel vid förlossningen och så vidare. Men det oroa rväl de flesta sig för, mer eller mindre, och jag tror inte jag är värre än de flesta – jag brukar kunna skaka av mig det rätt kvickt.

Nej, idag är det Simons mage som ger mig ångest.
Han har ont i magen. Har haft, till och från, länge. Typ ett halvår. Inte jämt. Inte alls jämt. Men ändå ofta.
Vi har varit hos doktorn för det – i april tror jag det var. Doktorn har klämt och och lyssnat och frågat. Och det har tagits blodprover. De hittade inget fel.

Nu det senaste har det blivit värre. Han beklagar sig ofta över ont i magen. Speciellt när han precis har ätit, eller rättare sagt när han har ätit lite men inte ätit klart. Får gå och vila en stund innan han kan fortsätta äta.

Och jag vet att det finns rimliga förklaringar.
Han tar sig inte alltid tid att äta tillräckligt, vilket kan göra att han är onödigt hungrig till nästa måltid – och kanske helt enkelt får magknip. (Fast han säger att han har småont resten av tiden också.)
Han ska när som helst få ett syskon, och det märks att han är allmänt stissig. Oro kan sätta sig i magen.
Det är rätt konstigt på det hela taget att gå hemma med två lediga föräldrar, varav den ena inte orkar ett smack, och det liksom inte går att hitta på så mycket saker. Det är liksom helt annorlunda än vad han är van vid: att vara hos dagmamman och ha andra barn att leka med hela tiden. Bara det i sig kan ju bli stressande.(Han är verkligen inte van vid att det inte hela tiden finns någon som kan leka…)

Men det är inte lätt att låta bli att oroa sig. För så svävar den där otäcka tanken där.
Så fort man läser om barn som haft ont i magen, så handlar det om CANCER.
“Ja, hon hade ont i magen ett tag, och sedan visade det sig att det var cancer, och sedan dog hon.”
Och det är inte så himla lätt att kunffa bort den tanken hela tiden. Snarast blir jag så rädd att jag ska ignorera något som faktiskt är illa på riktigt. Tänk om jag inte tar det på tillräckligt allvar. Tänk om jag inte är tillräckligt påstridig som mamma – och han dör av den anledningen? Tänk om jag inte ställer rätt frågor, svarar rätt saker, kräver rätt undersökningar?
Tänk om det är så jävla illa, och jag bryr mig för lite?

Jag vet inte ens om det ska definieras som katastroftankar eller om det är att betrakta som normal mammaoro?

Och jag vet inte om det blir extra mycket ångest av det nu, när jag liksom ändå bara går och väntar…

Vi har i alla fall fått en ny tid på vårdcentralen nästa vecka. Men det är länge tills dess. Många dagar att oroa sig och känna att jag gör för lite. Och tänk om vi inte kan komma då – för att vi är på förlossningen?

Dricker kolsyrat vatten

Frivilligt, alltså. Vilket är fullkomligt bisarrt. Men jag är så less på den här törsten. Så less på vanligt vatten. Och dricker man något annat, så spär det ju istället på den där eländiga smaken i munnen. Så det här är det bästa alternativet jag kommit på just nu.

En dag till BF

Jaha.

Börjar nog känna att den kan få komma ut nu…

Jag kan ju inte precis säga att jag längtar efter förlossningen. Att ha skitont är liksom inget att se fram emot. Under förra förlossningen ville jag snarast dö… Och jag ser inte heller direkt fram emot sömnlösa nätter, blöjbyten, maratonamningar eller avslag.

Men ändå. Jag är rätt less på det här nu. Less på kroppen som inget kan och inget orkar. Less på att gå och vänta och inte kunna planera. Less på vakuumet.

Så på något vis börjar jag liksom ändå acceptera tanken på att det snart kan vara dags – och till och med tycka att det nog kan vara OK att det drar igång. Lika bra att få det gjort, så man kan komma vidare, typ

“Det ser ut som att magen liksom ligger utanför dig”

säger sambon.
Ja… det är liksom obegripligt att bebisen liksom ska ta sig “tillbaka” in i min kropp för att ta sig ut, nu när magen liksom ligger utanför mig.

“Elefantiasis”, säger sambon när jag demonstrerar mina svullna fötter.

Annars inget nytt. Jag har en del sammandragningar, men inte mycket, inte påtagligt ökande.
Tillvaron är allmänt tråkig. Och det är alldeles för varmt.

Tröstlöst

Jag orkar nästan inget.
Sambon är fortfarande inte i skick efter magsjukan – hans ork tar slut snabbt.
Simon klättrar på väggarna och vill att vi ska göra saker med honom hela tiden.
Jag och sambon försöker få tillvaron att gå runt – laga mat, diska, tvätta, städa – samt att då och då göra någon insats som förhindrar att huset rasar och trädgården växer igen (mer). Och helst kunna vila lite mellan varven.
Simon stökar till. Vi plockar, samt påminner Simon om att plocka upp efter sig. Simon gnäller. (“Måste jag göra allt!?)
Mamma ringer för att “kolla läget”. Ja, jag är fortfarande trött. Ja, sambon är fortfarande trött. (Underförstått också: nej, det har inte hänt något – mamma, du får nog veta det i så fall…)
Mamma säger “Ska inte ni grilla?” Va? “Ja, nu när det faktiskt är fint väder och så.”
Nej, mamma. Vi är trötta. Vi orkar knappt få det att gå runt. Ska vi dessutom ha krav från henne att vi borde grilla – för att hon tycker det? Fattar hon inte vad jag säger varje gång hon ringer: Jag är trött.

Om jag åtminstone kunde känna att jag kunde lägga det lilla ork jag har på saker jag själv vill. Inte på att konstant vara i konflikt med en rastlös 4½-åring. Det blir ju ingen ork kvar.

Vad jag vill just nu?

  • Jag vill inte föda barn
  • Jag vill inte ha fler barn att ta hand om – jag vill inte ha någon alls att ta hand om, mer än mig själv

Jag vill ha tillbaka min ork och min kropp. Kunna göra saker jag vill, utan att hindras av en medicinboll som lever som endosymbiont i mig. Eller av taskig blodcirkulation i benen. Eller denna evinnerliga trötthet. Jag vill kunna gå in totalt, timmar i sträck, för att rensa ogräs eller klippa häckar eller måla trädgårdsmöbler eller bygga något. Ge mig brädor, spik och hammare och ett projekt!

Less.
Vill inte.
Vill få vara mig själv, med mig själv.

Och vill ha en sambo som är frisk och har ork, och som jag vågar krama på utan att vara rädd att dra på mig sjukdomar jag inte vill ha just nu. (Han klagar över kli i halsen, och han nyser. Förkylning på gång nu också?) Någon som har ork att pyssla om mig lite. (Inte hans fel, jag vet.)

Sambon syster ringde idag igen. Nej, jag har fortfarande inte fött.
Tror de inte att vi ringer när det föds en bebis?

Jag hoppas verkligen att allt går vägen när det väl är dags. Jag skulle inte orka en graviditet till.

BM-besök 1 juli

Vikt: 90,4 kg
SF-mått: 37
Hb: 135
Blodtryck: 121/77
Fosterläge: huvud nedåt, ruckbart
Hjärtljud: 136

Inte så mycket att säga egentligen.