Monthly Archives: juni 2009

Farväl och sommartorp

Farväl till det gamla köket… (inte nytagna bilder)

Huvudsakligen har vi ägnat dagen åt att rigga provisoriskt kök i uthuset. Det blir rätt OK. Ser nästan ut som om det skulle kunna vara något sorts sommartorp eller så – kan säkert anses gemytligt av dem som gillar sånt Fast jag skulle gärna ha rinnande vatten också.

Vi har också bräckt bort köksbänken med tillhörande bänkskåp och satt ut  uthuset, och så har vi bräckt bort väggskåpet. Bakom hittade vi mer av de gamla tapeter som vi redan tidigare hittat bakom kylskåpet.

Den är snygg men det är inte så stora sjok av den och går inte att spara på något vettigt sätt. Eventuellt blir det dock inramning av en bit tids nog.

Egentligen hade jag velat börja ta bort gammal plastmatta ikväll, men min vänstra underarm gör ont och bör nog få vila tills imorgon.

Jag skulle dessutom kunna lägga upp en del byggarkeologiska bilder på lösningar i väggar för infästning av skåp m.m. – men jag hinner/orkar inte

Men jo, det har rullat på riktigt bra idag. Faktiskt.

Nu

Ja, nu är det dags att sätta igång.

Jag har längtat efter det här lääääänge. Ända sedan vi köpte huset – kanske ända sedan vi tittade på det första eller andra gången?

I början funderade vi mycket kring hur vi skulle få köket bättre. Men vi valde att vänta med att renovera köket. Köket är ett stort projekt. Bättre att börja med något enklare så man får erfarenhet. Och bättre att vänta så att man hinner tänka och känna efter ordentligt hur man vill ha det.

Men köket vi har ÄR fruktansvärt omodernt och opraktiskt. Även om det sedan ett år tillbaka klämts in en diskmaskin. (Då rök lådhurtsen, så nu finns ingen förvaring för bestick och redskap i köket…)

En sommar ska vi renovera det, har vi sagt. För att det ska funka hyfsat smidigt med provisoriskt kök i uthus och springa ut och in och äta ute och så där.

Och så bestämde vi att den här sommaren skulle det bli.
För att det låg näst i proritering.
För att vi ville ha något inspirerande att fundera på under detta bebisår då det är svårt att göra särskilt mycket praktiskt.
För att vi började känna oss desperata.
För att det kändes vettigt när vi tog beslutet – eller i alla fall motiverande.

Och under våren har det känts som en lättnad, att kunna tänka anken: Snart ska vi ha ett VETTIGT kök.
När lille klätterpelle är och drar i allt, har det känts skönt att tänka ”Snart, snart ska vi ha ett kök där man kan sätta vettiga barnspärrar och inte behöver springa runt och hålla igen skåpsluckorna”.
Och tanken har på något vis börjat gå upp på riktigt, och kunnat tänkas när man varit less på brist på bänkyta, brist på vettig förvaring, brist på praktiska lösningar – jo, faktisk faktiskt faktiskt faktiskt, vi SKA renovera köket. Det SKA bli bättre – inom ÖVERSKÅDLIG FRAMTID. Och man har nästan nästan vågat tro på det.

De sista veckorna har varit kaos.
Först min konstiga huvudvärk, som gjorde mig sängliggande i ca tio dagar. Där försvann mycket tid, tid som skulle anväts till att förbereda saker i köket, förbereda i uthusets provisoriekök och städning/iordningplockande i resten av huset. Dessutom har jag inte vågat ta i eller ta ut mig eller stressa eller bli för trött efter det där. Jag är fortfarande sliten, och jag är rädd att trigga igång en ny omgång av huvudvärken-som-ingen-vet-vad-det-är-men-som-kan-v ara-migrän-eller-stressreaktion.
Och nu det sista har vi två extremt gnälliga ungar. Lillskrutt klättrar på ALLT, ska göra allt han inte får, och vägrar sova. (Ja, det är en fas.) Storskrutt är helhispig, hoppar studsar och gör ljud så man kan bli vansinng, kan inte sitta still men tar minst en timme på sig vid maten var gång. Och för båda gäller att världen gåt under när de blir missnöjda.

Nu sa vi renovera kök.
Och just nu är känslan snarast ”det här kommer ALDRIG att gå vägen”.
Dels för det ständiga kaoset.
Dels för att det känns som att det hänger alldeles för många lösa ändar i huvudet med småsaker som måste lösas som vi inte haft chans att prata om eller ens skriva upp att vi behöver prata om, eftersom man aldrig får tänka en tanke till slut i detta kaos.

Men köket är beställt. Så nu måste det bli av. Inget att välja på.

Ja, jag vill renovera köket. Men det var ju inte så här jag ville ha det… Inte som något som vi kanske kanske reder ut…?

Egentligen stör det mig inte att amma

Men det finns tillfällen när det känns besvärligt.
Det är midsommar. Jag har en massa fina klänningar, men det var gräsligt längesedan jag kunde ha dem. Först var det graviditeten, när jag för det första inte kunde ha många av klänningarna och för det andra inte alls kände för det. Och sedan amningen. Jag kan ju inte ta på mig kläder som inte funkar att amma i… vilket gör att i princip alla klänningar jag har är omöjliga

Provisoriskt kök på gång

Idag har sambon lagat uthusytterdörren så den går att stänga igen Och så har det städats efter elektrikern.
Två bockar och en rejäl skiva bildar nu en provisorisk köksbänk i uthuset. Därpå står ”spisen” bestående av två sammanhängande kokplattor.
Dessutom har plåtskåpet äntligen fått flytta ut…

11 månader

Han går fortfarande bara enstaka steg utan stöd. Ibland ett eller två eller tre, ibland fem eller sju, någon gång har det kanske varit ända upp till tio. Men han gör det oftare, och stabilare. Med en annan säkerhet, en annan… nonchalans? Han behöver inte vara stenfokuserad, det går ändå.

Krypande är han snabb som en antilop.

Han busar. Han smiter in under bordet, med en sorts ”du kan inte ta mig”-mentalitet, med ett stort busflin på läpparna, när han vet att jag inte vill det.

Han älskar att leka tittut.
Han älskar att leka med en boll, kasta boll, hämta boll.

Han verkligen AVSKYR att inte få som han vill. Han vänder sig om, bort, och lägger sig på alla fyra, med huvudet ner mot golvet, och storbölar, mycket demonstrativt. Det är så fruktansvärt fruktansvärt fruktansvärt SYND om honom, hela världen går under.
Försöker man lyfta honom när han inte vill, så kastar han sig bakåt och blir hal som en ål och omöjlig att hålla fast.

Han gör saker han inte får. Saker han VERKLIGEN inte får, som vi faktiskt inte bara säger nej, utan säger nej och ser arga ut, på riktigt. Slår på TV:n med träleksaker. Sätter på plattorna på spisen (Nej, det är inte lönt att fixa några säkerhetslösningar. Köket ska rivas ut om en vecka…)

Han babblar nästan kontant (i alla fall ibland). Nästan inget begripligt, men massor. Ibland känner jag mig som en guldfisk, för det är jag som upprepar vad han säger. ”Bah! Gaga! Ä dä!” Dada!”

Tvättmaskin

Vi köpte vår tvättmaskin för snart 7 år sedan, strax efter att vi flyttat hit (det fanns ingen maskin här innan). En Bauknecht WAK 7680. Den har funkat snällt och felfritt hela tiden trots flitig användning – vi har varit mycket nöjda.

Häromveckan började den låta konstigt, skrapigt. En reparatör kom hit och tittade men hittade inget värre fel än en strumpa som fastnat i trumman på nåt sätt.

Jag tror sambon hann köra en maskin utan problem. Gången efter läcte det ut tvättvatten. Och sedan löste jordfelsbrytaren ut.

Så reparatören fick komma igen… Den här gången hittade han mer fel. Tydligen har något litet (en sten?) lyckats ta sig ut på fel sida av trumman och liksom göra ett cirkulärt spår.

Efter att ha fått prisuppgift verkar det dock som att det faktiskt blir reparation (inte nyköp). Hoppas det blir vettigt.

I nuläget tvättar vi dock hos kompisar (Tack!).

El i uthuset

Elektriker har varit här och dragit ny el till uthuset. Uthuset har fått en egen elcentral. Och plötsligt har vi stabil el! Under alla år vi bott här har det räckt att man t.ex. satt på vattenkokaren för att spänningen skulle sjunka drastiskt. Man har liksom kunnat se på belysningen när vattnet varit klart – då har det blivit ljusare igen. Vi har mätt, och skillnaden i spänning har varit ungefär 10% (utan vattenkokare igång: 230 V, med vattenkokare igång 207 V). Ja, det har förstås inte bara varit vattenkokare som gett effekten – även annat har ju påvekat – dammsugare, mikro etc.

Nu på eftermiddagen var det inte längre någon skillnad på lamporna när jag satte på vattenkokaren…

Egnahemmets lov

Jag är uppvuxen i hus – ”villa” kallas det väl formellt, men det första huset var en gammal skola; det andra mer vad som normalt kallas villa. Van vid att man kan göra saker med sitt boende.

Det var en smått bedövande sak att flytta till hyreslägenhet när jag flyttade hemifrån. Förlamande. Under de år jag bodde i lägenheter – först inneboende, sedan i hyreslägenhet – kände jag mig verkligen aldrig riktigt hemma. Vågade aldrig göra något. Det var ju liksom bara till låns. Något jag måste kunna lämna tillbaka i oförändrat, oförstört skick. Jag vågade knappt sätta upp affischer på väggarna. Jag bodde oerhört opersonligt. Vågade aldrig boa in mig, göra mig hemmastadd. Det var ett evighetslångt tillfällighetsboende, aldrig på riktigt. Oerhört förödade för psyket, lärde jag mig med tiden Så till slut började jag försöka kämpa mot det i alla fall.

Men det funkade aldrig på riktigt förrän vi köpte vårt hus.
VÅRT. Vårt hus.

Ja, det är ansvar.
Ja, det kändes som ett stort och komplicerat steg. Lån och kontrakt och ANSVAR. Massor att sätta sig in i. (Jag är glad att vi gjorde det innan vi skaffade barn. Nu skulle det nte finnas tid att sätta sig in i allt det där…)
Men Gud så underbart!

Det är vårt! Det är vi som bestämmer. Vi gör som vi vill, så länge vi följer regler. Vi behöver inte göra som man brukar göra eller välja sånt som andra gör. Blir det märken så är det vårt problem. Blir det fult så är det vårt problem. Tar det tid så är det vårt problem. Vi gör som vi vill och det är våra val. Vårt liv.

Ja, det tar mycket tid. Det är mycket saker som ska fixas – det är ständigt nåt. Fast det är ju vi som valt att ha det så.
Ibland är det jobbigt. Ibland klagar jag.
Men jag VILL ju ha det så.
Byggandet, renoverandet, målandet, planerandet – det är kreativt. Det är något riktigt att göra. Praktiskt och konkret. Det får mig att känna mig levande. Känna att jag åstadkommer något. Känna mig nöjd, på ett väldigt konkret sätt. ”Fixat-färdigt-glädje” som det heter i Händiga Hanna-böckerna

Nu när jag låg och var jättesjuk, med jätteont i huvudet och inte kunde ta mig ur sängen, så låg jag och tittade på golvet i vårt sovrum. Nytt trägolv av råspont. Slipat. Oljat. Och längs väggarna schablonmålade blad, i järnoxidrött. Jag kunde ligga och minnas när jag målade bladen. Fortfarande liksom minnas doften av järnoxidpigmenterad linoljefärg, och känna känslan i färgen. (Den järnoxidröda färgen har en helt annan känsla än både zinktitanvitt och ultramarinblått, en helt annan konsistens på något vis.) Och någonstans där, i minnet av färgen, kunde jag hitta någon sorts glädje och någon sorts hopp.

”Städa!”

Första gångerna begrep vi inte riktigt. Han hade fått tag i någon sorts trasa – en grytlapp, tror jag det var första gången jag såg det. Och med den gnuggade och gnodde han. På skåpet som hr till barnens leksakskök. På framsidan på diskmaskinen. På något annat köksskåp.

Det såg ut som att han… torkade av skåpen? Märkligt.
Men jo, han gjorde det igen. Fler gånger, fler dagar.
Hur han snappat upp det har ingen av oss lyckats begripa. Det här är ingen familj med städdille, precis. Torka av utsidor på skåp och dylikt sker i undantagsfall. Möjligen, MÖJLIGEN, skulle han kunna ha sett mig torka av väggen innan en provmålning.

Nu är det i alla fall typ en månad sedan första gången. Och han tar sig ofta runt med en trasa – grytlapp, tvättlapp eller annat han fått fatt i – och torkar, både skåp, golv och väggar.

Vi tror till och med att han säger ”Städa!”. Det låter verkligen så. ”Täda!” Men det måste väl vara inbillning…?

(För övrigt älskar han att vara med sambon och diska också.)

Och som om det inte räckte med allt annat

så stoppar lillskrutt en hel klump med glaskross (från ett typ duralexglas som gick sönder innan idag) i munnen. En klump av detta hade visst kilat in sig på ett ställe i köket. Jag var snabb och petade genast ut när jag såg att han stoppat något i munnen, men lite blödde det, och nu är jag livrädd att han ska ha svalt något och skära sönder magen och förblöda inatt

Fan, vill inte ha mer ångest. Rädd att trigga igång mer huvudvärk också, av stress och oro.

Inte gjord för att klara sånt här! Alls!!