De senaste dagarna har jag försökt lugna mig själv med tankar om att sprida riskerna. Ett barn vaccinerat, ett barn ovaccinerat – då ska vi väl klara någon av dem?
Nu är S vaccinerad.
Han var inte alls på för det när vi berättade igårkväll att han skulle vaccineras idag. Han tyckte förra sprutan gjorde ont. Och han fick feber och stelhet i armen då. Det är exakt fyra veckor sedan. (Påfyllnadsspruta på polio, difteri, stelkramp och vad det nu mer är), så han minns mycket väl.
Han tyckte det gjorde ont idag med (och har fått en liten legosats som tröst). Kände lite stelhet precis efter och verkade liksom trött i ögonen ca 10 minuter efteråt.
Och jag nojar som sjutton. Över varenda liten sak han säger om att det känns obekvämt. Och tänker tusen tankar. Vaccinerades han för nära inpå förra gången? (Nej, sa de. Tre veckor räcker.) Är det någon fara att han tydligen verkar ha körtlar som är lätt irriterade på ena sidan halsen? (Väldigt lite. Kunde också bero på förra vaccinationen.) Gjorde de rätt? Tog de rätt spruta? Rätt dos? Satte den på rätt ställe? Kan de h strulat till något – för vi var först av alla, egentligen nästan en halvtimme innan de skulle öppna? (Tänkte det var lika bra att vara i god tid – man vet ju aldrig hur mycket folk som kommer samtidigt…)
Men nu är det ingen återvändo. Nu är det gjort. Nu får vi leva med det, oavsett.