Ettochetthalvtårstrots, skrik, amning och trötthet

Jag minns det från när Simon var i den åldern. Man hade hört talas om 2-årstrots – men så dök det upp: en kraftfull trotsperiod redan vid ett och ett halvt års ålder. Jag tror nästan jag minns den som värre än den “riktiga” trotsen.

Och ja, där är vi nu. J är snart 1½ år.

Han har STARK vilja. Han blir fruktansvärt arg när han inte får som han vill. Kastar saker. Drar en i halsen och försöker ta stryptag. Skriker högt och gällt så det gör ont i öronen och man nästan tappar hörseln.

Han vill en massa. Han ska klättra på ALLT. Han ska ha telefonen. Han ska klicka på datorn och leka med musen. Han ska blåsa ut ljusen – även de elektriska.

Det är bara han, bara BARA han, som får köra dammsugaren. Ingen annan. Att försöka dammsuga är alltså ganska hopplöst just nu. Ja, det är jättekul att han vill dammsuga, och han är inte helt kass på det. Men han går inte med på att någon annan ska ha en åsikt om var det ska dammsugas, och ingen får ta dammsugaren ifrån honom.

Han ska laga maten. Ja, inte på leksaksspisen. På den riktiga. Han ska stå på en pall och vara med – nej, det är han som ska laga maten. Han ska röra i grytan. Han ska skaka på stekjärnet med köttbullar. Och man får inte ens hålla en hand om ryggen på honom där han står på pallen. (Jag klarar knappt av det – är rädd att han ska trilla ner, bränna sig etc – min man klarar det aningen bättre.) När han häromdagen faktiskt trillade ner från pallen så skrek han något vansinnigt, otröstligt – men det visade sig att han bara var arg för att han trillat ner och inte var kvar uppe på pallen.

(De har från grunden med sig en enorm tro på sig själva, våra barn. Att de inte skulle kunna allt ingår inte i deras världsbild. Att mamma eller pappa skulle behöva lösa vissa moment – att ens acceptera den tanken – har väl Simon möjligen nu börjat gå med på. Det är förstås prncipiellt bra, men gör ibland i praktiken många situationer ohållbara.)

Ovanpå detta har vi amningen. Och ja, nu börjar jag bli riktigt less på den.
När jag är hemma ska det ammas stup i kvarten, till leda. (Och han är mammig, mammig, mammig, klängig, klängig, klängig, klängig – och pappa duger inte alls.)

Jag tänte ju amma förbi dagmammestart och svininfluensa. Nu är vi förbi dagmammestart med 4 månader. Hela familjen är vaccinerad mot influensan, och jag har ammat igenom en omgång magsjuka gångna helgen. Visst, han kan fortfarande bli sjuk och amningen kan vara ett tillskott eller en bra livlina eller reserv om han blir riktigt sjuk – men jag kan ju inte fortsätta amma hur länge som helst av det skälet… sjuk kan han ju bli hela livet

Och jag börjar längta efter att få sova på nätterna. Jag har inte sovit en hel natt på läääääänge – åtminstone sedan långt innan han föddes.
Och länge var nattamningen inget större problem – han vaknade kanske varannan var tredje timme, skulle ha bröstet och somnade sedan om gott.
Så är det inte nu. Han vaknar oräkneliga gånger. Eller vaknar bara nästan – är inte helt vaken, men sover inte. Skriker, gnäller. Det är bara jag som duger – försöker pappa ta honom går världen under. Fast han är inte nöjd hos mig heller. Han vill ha bröstet. Många många gånger per natt. Somnar ändå inte om ordentligt.
Ibland får han en flaska välling på natten. Ibland hjälper det och han somnar om och sover sedan gott ett par timmar. Kanske är han hungrig? Men å andra sidan brukar han somna och sova ordentligt några timmar frampå morgonen (till största delen efter att jag gått upp ) oavsett välling, så jag vet inte.

Less på det är jag i alla fall. Det är nog snart slut på nattamning – kanske amning helt och hållet…? Men för att kunna ta den kampen måste jag vara mer utvilad, ha mer ork, inte vara så sliten. Och så blir det ju knappat nu Det är en så kallad rund cirkel…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *