Som en granne vi har. Ja, hos oss på landet är han att betrakta som granne, fast han bor kanske en halv kilometer bort eller så.
Han har bott där i ett antal år. Han passerar vårt hus när han ska nånstans. Han är ute och går med hunden ibland. Och ibland tar han bussen. Ibland kommer vi faktiskt hem med bussen samtidigt, kliver av på samma hållplats och går sedan åt samma håll – bara att han ska en bit längre.
Och han ser mig inte. Han har aldrig, så vitt jag kan minnas – och tro mig, jag specialstuderar detta varenda gång jag ser honom – på något vis – med rörelse, blick, ord eller andra ljud – reagerat på min närvaro. Som att han varken ser eller hör. Fast det tror jag ju att han gör; han har liksom inga attribut i övrigt som antyder att han inte skulle _kunna_ se eller höra. Han bara gör det inte, liksom.
Och nej, han är inte gammal. Lite äldre än mig, typ.