Monthly Archives: augusti 2011

Nu står de på TV igen och säger att det är sååå lätt att ta sticklingar på buxbom

Tack, vi försökte flera gånger, fler år. Lyckades aldrig.

Fröplantor av buxbom däremot, det kommer det lite varstans i trädgården. Tyvärr alltid på mer eller mindre olämpliga ställen — och de är inte så smidiga att flytta.

Done!

Nu har jag klippt och klistrat och flyttat och grejat och donat och haft mig. Samt utmed vägen taggat och kategoriserat – en del nogsamt, en del mer på slump.

Jädrar vad mycket jag har skrivit…

(Och bitvis har jag jobbat hårt på att inte läsa igenom allt det gamla alltför noggrant igen. Jobbiga stunder vill man inte i onödan genomleva mer än nödvändigt, typ.)

Nu är det nog dags att sova :-)

Man ska inte leka med maten

Och man ska inte använda mat som leksaker. Det är slöseri. Alltså ska man till exempel inte göra figurer av potatisar – de kunde ju ätas istället.

Men är det egentligen vettigt resonerat?

Ja, visst, potatisarna kunde ätas. Men om vi nu antar att barn behöver någon sorts leksaker, så är ätbara leksaker kanske det bästa alternativet?

Framställningen är nog ofta inte värre än tillverkningen av en plastleksak – tillverkad av barnarbetare med olja som råvara i en kemikaliestinn miljö.

Och säkerhetsmässigt så är potatisarna säkert bättre att tugga på och gosa med än en genomsnittlig vanlig leksak, både vad gäller gifter och annat.

(Och ja, jag vet att potatisar generellt är ganska besprutade. Jag tror ändå min jämförelse håller.)

Spara och slösa – vilket är vilket?

Jag är uppvuxen med att det är bättre att spara än att slösa. Och att det i praktiken innebar att det var bättre att lägga pengar på varaktiga saker än sådant som är kul i stunden. Hellre prylar än upplevelser.

Jag vet inte varifrån detta kommer. Jag är inte helt säker på att jag ska skylla på mina föräldrar. Ja, det fanns ett påtagligt behov av att hålla i och vända på pengarna. Men snarast var det väl så att för att pengarna alls skulle räcka till de nödvändiga prylarna så fanns det inte utrymme för en massa onödigt. Och det man i så fall kunde snåla in på var mindre nödvändiga grejer. Men det betyder inte att vi inte satsat på upplevelser. Det har både varit god mat och Lisebergsbesök. Bara i begränsad mängd. (Och inga charterresor. Men det vet jag inte om det mestadels handlat om pengar.)

Och ja, jag har förstås läst Spara och Slösa, och satt in pengar på banken.

Jag insåg i alla fall tidigt att lördagsgodiset också kostade pengar, och eftersom jag inte var så särskilt förtjust i godis så förhandlade jag fram att få pengarna istället. Vilket i praktiken höjde min veckopeng med 70 procent.

Och det är nog så jag generellt agerat: prioriterat bort ”lyx” i form av upplevelser – restaurangmat, biobesök och liknande – och istället köpt mer bestående saker. Etc prylar.

Nu är ju sanningen förstås inte riktigt så enkel. En av de ”saker” jag gillar att köpa är växter. Och visst, det är fysiska grejer, men ändå inte att betrakta som prylar. Jag har också lagt pengar på danskurser och liknande. Och på senare år har mycket gått till renovering – färg etc. Så det är ju inte så mycket rena ”prylar”. Dessutom har jag ofta just inte köpt något alls, utan samlat pengar på hög – och alltså haft råd när verkliga behov uppkommit och råd att välja bättre och dyrare alternativ.

Men på en basic nivå kvarstår grundtanken: jag lägger hellre pengarna på en bestående pryl än på en god fika. Eller, jag tycker i alla fall principiellt sett att det är ett bättre val. Jag får mindre dåligt samvete av att köpa en pryl än av att köpa extra god mat.

Och det är ju bisarrt. Eller framför allt, det är fel. Ur miljöhänseende är det, generellt, bättre att lägga pengarna på fler upplevelser än att lägga dem på fler saker. Jag får mindre dåligt samvete, ekonomiskt sett, av att köpa bestående saker än av att köpa mat och upplevelser.

Jag behöver uppenbarligen lära om. Och det är svårt.

 

 

Jag är uppvuxen med att det är bättre att spara än att slösa. Och att det i praktiken innebar att det var bättre att lägga pengar på varaktiga saker än sådant som är kul i stunden. Hellre prylar än upplevelser.

Jag vet inte varifrån detta kommer. Jag är inte helt säker på att jag ska skylla på mina föräldrar. Ja, det fanns ett påtagligt behov av att hålla i och vända på pengarna. Men snarast var det väl så att för att pengarna alls skulle räcka till de nödvändiga prylarna så fanns det inte utrymme för en massa onödigt. Och det man i så fall kunde snåla in på var mindre nödvändiga grejer. Men det betyder inte att vi inte satsat på upplevelser. Det har både varit god mat och Lisebergsbesök. Bara i begränsad mängd. (Och inga charterresor. Men det vet jag inte om det mestadels handlat om pengar.)

Och ja, jag har förstås läst Spara och Slösa, och satt in pengar på banken.

Jag insåg i alla fall tidigt att lördagsgodiset också kostade pengar, och eftersom jag inte var så särskilt förtjust i godis så förhandlade jag fram att få pengarna istället. Vilket i praktiken höjde min veckopeng med 70 procent.

Och det är nog så jag generellt agerat: prioriterat bort ”lyx” i form av upplevelser – restaurangmat, biobesök och liknande – och istället köpt mer bestående saker. Etc prylar.

Nu är ju sanningen förstås inte riktigt så enkel. En av de ”saker” jag gillar att köpa är växter. Och visst, det är fysiska grejer, men ändå inte att betrakta som prylar. Jag har också lagt pengar på danskurser och liknande. Och på senare år har mycket gått till renovering – färg etc. Så det är ju inte så mycket rena ”prylar”. Dessutom har jag ofta just inte köpt något alls, utan samlat pengar på hög – och alltså haft råd när verkliga behov uppkommit och råd att välja bättre och dyrare alternativ.

Men på en basic nivå kvarstår grundtanken: jag lägger hellre pengarna på en bestående pryl än på en god fika. Eller, jag tycker i alla fall principiellt sett att det är ett bättre val. Jag får mindre dåligt samvete av att köpa en pryl än av att köpa extra god mat.

Och det är ju bisarrt. Eller framför allt, det är fel. Ur miljöhänseende är det, generellt, bättre att lägga pengarna på fler upplevelser än att lägga dem på fler saker. Jag får mindre dåligt samvete, ekonomiskt sett, av att köpa bestående saker än av att köpa mat och upplevelser.

Jag behöver uppenbarligen lära om. Och det är svårt.

 

Curling och konflikter

Som förälder till barn i ”trotsåldern” så får man en del olika tips. En klassiker är att försöka ”avleda”. När barnet blir upprört över något det inte får, eller är på väg att bli upprört, så ska man försöka avleda barnets uppärksamhet, genom att börja prata om något annat. Få barnet att börja tänka på något annat. Och på så sätt ska den besvärliga situationen i bästa fall aldrig ens hinna uppstå, och det fall den redan hunnit uppstå så ska den snabbt avklinga.

Jag kan väl börja med att säga att har man smarta barn med stark vilja så är oddsen ganska dåliga att lyckas med detta.

Men även om vi bortser från huruvida metoden ”funkar” eller inte, så ser jag andra nackdelar. Jag tror att det är med det här ”avledandet” som problemen med curlingföräldrar börjar. Eller i alla fall att det är en del av förklaringen.

Tanken är ju att barnet inte ska bli upprört. Att det inte ska uppstå konflikter för att barnet inte får som det vill.

Och visst, avledandet går inte ut på att barnet ska få sin vilja igenom. Tanken är mer att barnet ska glömma bort att vara upprört.

Men om konflikten handlar om något barnet ska/inte ska/vill/inte vill/får/inte får göra, så innebär ett avledande att inte heller föräldern ”får sin vilja igenom”. Om konflikten handlar om att barnet inte vill ta på sig ytterkläderna, eller borsta tänderna, eller om att barnet inte får bita storebror, så kan visserligen ett avledande tillfälligt lösa knuten (ibland). Men ofta återkommer konflikter kring samma saker igen och igen, och då är det ingen hållbar lösning att alltid avleda.

Och till föräldern ger avledningslösningen signalen att konflikter bör undvikas, och att färre konflikter är ett bättre ”resultat”. Det där lilla ”avledandet” smyger sig in och blir till ett undvikande av konflikter på allt fler områden.

Och ett sätt att undvika en massa småkonflikter är att man själv gör en massa saker som man egentligen borde kräva att barnet själv gör. Man avleder genom att se till att situationen inte uppstår – eller gör själv när man ser att en konflikt håller på att eskalera.

Självklart behöver man inte bli curlingförälder för att man enstaka gånger använder sig av avledning. Men jag tror att det finns en koppling mellan inställningen att man ska avleda konflikter, istället för att ta dem, och ett ökat curlingproblem.

Konflikter är inte farliga i sig. Att undvika dem till varje pris är minst lika farligt.

Att låna pengar eller låna framtid

Förra sommaren bytte vi bil, till en gasbil.

Det är en ganska ny, och ganska dyr bil. Och vi tog lån för att ha råd.

Egentligen bär det mig emot. Jag gillar inte att ta lån till en pryl som hela tiden tappar i värde och som alltså kommer att vara mindre värd när vi väl har betalt den. Jag gillar inte heller att det innebär att vi i praktiken inte helt och hållet äger den.

Men jag tycker sämre om alternativet. Alternativet är att ha en billigare, mindre miljövettig bil. Då lånar vi från framtiden. Kostnaderna i form av sämre klimat får både vi och våra barn och en massa andra människor och andra djur, växter och andra organismer betala tillbaka.

Låna pengar, som går att betala tillbaka, eller låna klimat, arter och fungerande ekosystem, som med största sannolikhet inte går att betala tillbaka?

Det valet är lätt.

Frukt- och bärresurshållning

En del i att tänka resurseffektivt är ju att i möjligaste mån ta tillvara det naturen ”ger”. Så här års handlar det till exempel om att ta hand om frukt och bär.

Och visst, en del äter vi som det är. Men vill man göra något annat – antingen för stunden eller för att spara det lite längre – så involverar det ofta socker på ett eller annat sätt. Det är pajer och bakverk, sylt, mos och saft. Eller kräm.

Jag är inte sockerfanatiker: jag har inga idéer om att allt socker är dåligt och på alla sätt ersättas med annat; jag vill inte på några sätt ersätta socker med syntetiska märklliga produkter. Och jag öser inte i socker utan använder alltid minsta angiven mängd eller om möjligt mindre när jag saftar, syltar och bakar.

Men det stör mig. Det stör mig att ska jag på något vis tillaga frukt och bär, eller på något sätt (annat än att frysa) dem, så involverar det socker. Så ju mer jag vill bevara och äta av mina äpplen och päron eller av de bär jag plockar, desto mer socker stoppar jag i mig. Ju hälsosammare jag vill vara desto mindre hälsosam blir jag, typ.

Nej, jag har aldrig plockat ögonbrynen

Jag har aldrig fattat varför man ska det. Och aldrig övervägt att göra det.

Jaha, då var steg ett avklarat

Nu har jag flyttat in hela gamla renoveringsbloggen hit. *pust*

Fast jag har gjort det lite enkelt för mig ändå. Inte flyttat kommentarer. Inte lagt in bilder. Och tiderna stämmer inte, för gamla bloggen visar inte längre publiceringstid, så jag har kört på standardtid ;-)

Det var den lätta biten…

Prinsessgraviditet

Jag skulle då inte vilja vara kronprinsessa och få barn.

Visst, det finns säkert praktiska fördelar. Det finns till exempel säkert goda möjligheter till avlastning och barnvakt och så. (Även om det kanske oftast inte är mormor och morfar som är barnvakter.)

Men allt det andra…

Tänk vilken fruktansvärd massa hopplösa presenter de kommer att få till barnet. Alla hemska kläder – säkerligen huvudsakligen könsstereotypa så det stänker om det. Säkerligen dessutom med mycket större krav på att allt ska hinna användas – i alla fall allt som kommer från ”nära” släktingar. Så många kläder som aldrig kommer att hinna bli slitna.

Och alla goda råd och åsikter om barnuppfostran, alla tankar och krav om hur det ska vara och hur det alltid har varit. Svårt nog att avfärda för oss vanliga döda. Hur klarar man av att försöka vara moderna jämställda föräldrar när man liksom representerar det tydligaste som finns kvar av en tid vi jobbar för att komma bort från? Hur balanserar man och ger barnen vettiga värderingar trots deras märkliga arv och position, och trots omgivningens krav på tradition? Hur hanterar man grundläggande bitar som ”alla människors lika värde” eller vanliga idéer som ”du kan bli vad du själv vill”?

Jag hoppas att det in bland alla presenter smyger sig bra böcker som ”Ditt kompetenta barn”. Och att Victoria och Daniel läser dessa böcker.

__________

För övrigt så kan jag inte låta bli att fundera… Beräknat i mars. Då är det väldigt tidigt i graviditeten. Så tidigt brukar de flesta gravida inte berätta för mer än möjligen de närmsta.

Men kanske är det som Sydsvenskan skriver, att kungliga ofta anger ett BF som ligger senare än verkligheten – för att inte ha media hängandes över dem flera veckor i förväg. Det skulle ju i så fall kunna innebära att hon är längre gången. Är det så Metro räknar när de säger att hon blivit gravid under andra halvan av maj? För annars verkar de tro att kungliga graviditeter är längre än andras.