LD skriver om körkort och pengar under uppväxten och vad de skulle räcka till.
Jag ska kanske börja med att säga att visserligen har mina föräldrar huvudsakligen betalat mitt körkort, men jag tog det inte förrän jag var 26 år, när jag sedan länge hade flyttat hemifrån. Jag hade inte intresse av att ta körkort förrän då, när jag faktiskt behövde det för jobbet, och av miljöskäl ville jag inte. (Men ”alla andra” hemma tog körkort strax efter att de fyllt 18.)
I övrigt var pengar inget som fanns i överskott hemma under min uppväxt. Vi hade så vi klarade oss, men nog vändes det på pengar och letades extrapriser.
Men det här med studiemedel… När jag gick på gymnasiet fick jag studiemedlet själv. Det skulle räcka till kläder och nöjen och allt sånt. 750 kronor i månaden.
440 kronor i månaden gick till månadskort på kollektivtrafiken, så att jag skulle kunna ta mig till grannstaden två kvällar i veckan för dansträning. (Dessutom tränade jag en kväll i veckan i min ”egen” stad.) Dansavgifterna betalade jag med sommarjobbspengar. De 310 kronorna i månaden efter busskort skulle räcka till allt annat.
LD pratar om att studiemedlet skulle räcka bland annat fika och cigg. Jag tror inte att jag någonsin gick och fikade på den tiden. (Ja, bortsett från hemma eller hos någon.) Under mina år på universitetet senare hände det enstaka gånger. Att gå på stan och betala dyra pengar för fika är något jag betraktar som lyx och något jag börjat se som normalt först de senaste åren, som vuxen med stabil inkomst. Och fortfarande är det ganska ovanligt att jag gör det.
Och cigg?! Ja, det om något är ju dyrt och obegripligt att lägga pengarna så är det cigaretter. Speciellt om man har ont om pengar. Men så har jag ju aldrig förstått det här med rökning.
Jag kan väl säga att både smink och godis också var extremt små budgetposter för mig.
Jag kände mig ändå som att jag hade ganska gott om pengar på den tiden, eller i alla fall inte fattig, för jag hade ändå mycket mer pengar att bestämma över än vad jag nånsin hade haft innan.