Ibland är jag så fruktansvärt tacksam att jag har någon att dela livet med

På alla möjliga plan.

Som nu när jag fick skitont i ryggen. Tänk om jag skulle vara ensam med att försöka reda ut det! Men nu kunde jag be min man komma hem istället för att åka och träna på sin lediga kväll i onsdags. Han kunde ta allt ansvar med barnen, han kunde massera min rygg (möjlighet till massage dagligen är guld värt vid sådana här tillfällen) och lyssna på min oro.

Ja, den praktiska biten är oerhört värdefull. Jag förstår inte hur man reder ut att vara ensamstående förälder. Ja, jag vet att många inte har något val. Men nej, det är inte så att man alltid reder ut saker bara för att man inte har något val. Man kan gå sönder, omkull, in i en vägg, också. Jag är verkligen inte säker på att jag skulle klara det.

Men det är inte bara det praktiska. Minst lika mycket det mentala. Oron när något händer något av barnen. Och kombinationen allra mest… Att vara tvungen att reda ut allt det praktiska själv när man håller på att gå upp i limningen av oro – och till exempel behöva ta med två barn in till akuten mitt i natten på egen hand. Hemska tanke…

Och så alla vardagssituationer, alla små och stora saker man ska orka med i vardagen – både konflikter och annat. Vilken lyx att vara två om det!

Men han är förstås inte bara stöd och hjälp i föräldraskapet. Han är ju ett stöd för mig personligen också. Orkar med mig ;-) Finns för mig när det behövs. Håller med mig (i mycket, om än inte allt). Resonerar som jag.

Vi snacka’ skit om alla vi kunde klandra,
för att komma på att vi bara hade varandra. (Lars Winnerbäck)

Och så älskar jag honom också. Förstås :-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *