Nej, jag har inte drabbats av totalt städdille

Vi ska fira jul hemma. Hos oss, alltså. För första gången på riktigt, typ.

Vi firade visserligen jul hemma 2003 också. Den gången var det framför allt för att jag var höggravid (BF 3 januari) och alltså skulle kunna föda när som helst, så vi ville inte åka någonstans alls.

Före den julen firade vi alltid julafton hos den enas föräldrar, reste på juldagen och firade annandagen på andra stället – och så tvärtom nästa år. Efter att barnen kommit har vi kört hela julen på samma ställe, vartannat år min släkt, vartannatår hans.

Nu är vi trötta på det. Nu blir det hemma.

Det innebär att för första gången på länge är det lönt att bry sig om hur det ser ut hemma på julen. Annars har det varit hänga upp lite pynt, åka ifrån det, och sedan komma hem när julen är slut. Inte lönt att skaffa gran (det skulle mest bli en leksak för de hemmavarande katterna). Bättre att lägga tiden i stressiga december på att hinna packa alla saker så att man kan komma iväg innan helgtrafiken drar igång.

Kanske är det därför det plötsligt känns angeläget att faktiskt städa. Inte bara röja undan den värsta röran, utan ta det något steg längre på djupet. Typ faktiskt damma.

Eller så är det bara för att jag är så ofantligt trött på dammet.

Barnen börjar ju bli ganska stora också – det är ju en del av det. Livet börjar bli såpass normalt igen att man faktiskt kan hinna nåt mer än det allra mest akuta ibland. Som att städa.

En annan bidragande faktor är nog för övrigt de här vattkopporna. Efter ett antal vabbdagar ställer man liksom om till ett annat tempo. Ser andra saaker, gör andra saker. Läge att passa på när chansen ges…

Men nej, jag har inte drabbats av totakt städdille. Och förmodligen går det här över innan jag hunnit klart.

Och det är verkligen ingen risk att det ska se välstädat ut på riktigt. Bara bättre än det brukar hos oss.