Katter

Jag är en kattmänniska.

Eller nä, jag var en kattmänniska. Jag brukade älska att gosa med katter.

Visst, jag kan fortfarande tycka att det är mysigt med katter. Jag är fortfarande oändligt mycket mer kattmänniska än hundmänniska. Men det är inte alls som det var en gång.

Den stora skillnaden är barnen.

Ja. Precis så.

Innan barnen (och ännu mer innan mannen) fanns det ett större behov av att krypa upp i soffan och mysa, eller gosa ner sig i sängen och klappa på någon. Men numera finns det nästan alltid någon som pockar på min uppmärksamhet, som vill att jag ska hjälpa till eller hämta eller titta eller kramas …

När barnen väl har somnat, eller gått och gjort något annat, så behöver jag den där stunden för mig själv. Och , då tar katterna chansen. För så länge barnen är i vägen är det svårt för katterna att komma i främsta rummet. Men när barnen är borta dansar katterna i sängen. Så fort barnen är ur vägen poppar katterna fram och är übersociala. Och jag tycker bara det är vansinnigt irriterande. Katter som trampar under fötterna på mig. Katter som ska trampa fram och tillbaka över tangentbordet framför skärmen. Katter som ska klättra upp i famnen i soffan och trampa trampa trampa på mig. Katter som lägger sig nära nära mig i sängen och spinner på högsta volym när jag vill somna, eller som lägger sig mellan mig och min man om vi någon gång lyckas komma i säng samtidigt.

Hemskt ledsen, katterna, men jag har liksom slutat tycka det är mysigt. Ska det vara mysigt så ska jag också vilja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *