Birro, moralen och religionen

Marcus Birro skriver att Sverige står mitt i sönderfallet.

Det kan jag visserligen hålla med om, men inte alls på det sätt Birro menar. (Tror jag, baserat på vad han brukar tycka. Vad sönderfallet han syftar på i det här fallet egentligen består i är inte helt tydligt i hans text. På det hela taget är det svårt att hitta tråden i Birros text.) Det sönderfall jag syftar på handlar om miljöproblem, klimatförändringar, konsumtionshysteri och liknande.

Birro skriver förvirrat och rörigt, men jag måste ändå försöka bemöta det här på något vis.

Han skriver en massa om moral.

Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige. Moral handlar inte om vem som gör vad och varför med vem när gardinerna är fördragna, Moral är alla revolutioners moder. Moral är rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, med de utstötta, med de tysta människorna som inte har plattformar för sina drömmar och sin längtan.

Och i inledningen frågar han

Vem bär det moraliska ansvaret i ett land som gjort sig av med Gud?

Det är som sagt var svårt att följa Birros text på något vettigt vis. Men det är i alla fall uppenbart att han gör en koppling mellan religion och moral. Eller mer specifikt kristen religion och moral. Det vill säga han antyder att utan en tro på hans kristna gud så finns det ingen moral värd namnet.

Gud så dumt.

Moral handlar om vad vi tycker är rätt och fel, om vad vi anser man får göra eller inte, om hur vi bör leva.

Moral har i grunden ingen koppling till religion. Däremot har många religioner valt att inkorporera moral i religionen (även om samma moraliska regler funnits hos andra grupper människor som bekänt sig till andra religioner eller ingen religion alls).  Man låter moralen vara något som uttalats av guden, getts som direktiv från guden.

Och därmed uppstår problem. För ja, moral är föränderlig. Vad som var rimliga levnadsregler för hundra, tusen, tvåtusen, tiotusen eller hundratusen är sedan är det i många fall inte idag. Vissa delar av det är i huvudsak relevant under väldigt lång tid – slå inte ihjäl folk, till exempel – men annat blir med tiden väldigt inaktuellt.

Om man ”bara” kallar moral för just moral så är det inget problem: moralen kan förändras. Men har man knutit ihop moralen med religion, och hävdar att de moraliska reglerna har dikterats av gud, då måste man förhålla sig till detta när moralen blir uppenbart föråldrad. Då kan man antingen inse att moralen inte är något av gud givet för all tid och evighet (och då antingen hävda att gud gav levnadsregler som gällde den tiden eller att gud inte alls gav levnadsreglerna utan de hittades på av människor som var kloka för sin tid) och därför får och bör anpassas – eller så kan man bita fast i det gamla och slå sig blodig för att tvinga folk leva kvar i ett moraliskt föråldrat samhälle med levnadsregler som i vissa fall är vidriga.

Birro ger sig också på ateister.

Den kristna grunden är en revolt mot all förbannad ytlighet, en rörelse mot intolerans, rasism och främlingsskräck. Gud är en rebell. Ateisterna är de verkligt konservativa. Deras stentrista syn på världen är en återgång till individens förbannelse, till själviskhet och fåfänga.

Ateisternas världsbild är begränsande och statisk.

Det här är fullkomligt obegripligt.

Jag är ateist.

Är jag ytlig? Är jag intolerant, rasistisk och rädd för främlingar? Snälla nån, ingen som läst min blogg kan väl tro något sådant?

Att jag inte tror på någon gud betyder inte att jag saknar en moralisk grund. Säkerligen har jag en hel del värderingar gemensamma med Birro – sånt som han och hans gelikar gillar att kalla ”kristen grund” men vars grund ligger mycker längre tillbaka i tiden och inte har något egentligt samband med någon gud utan med något allmänmänskligt. Men jag har också värderingar som kraftigt skiljer sig från Birros.

Det betyder inte att jag saknar grund att stå på. Det betyder inte att jag är ytlig eller att jag tycker att människor får göra precis vad som helst.

Vi, alla människor, har ansvar. Inte gentemot någon gud. Utan gentemot alla andra människor, alla andra djur, växter och andra organismer och gentemot den jord som vi lever. Det är ett mycket större ansvar än den kristna guden dikterar – den kristna guden som i första mosebok säger

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Det är inte vi ateister som har en begränsande och statisk världsbild. Det är Birro och andra religiösa människor av samma slag. I dagens sekulära Sverige står tack och lov många människor på en uppdaterad grund baserad på förnuft och kunskap. Det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt istället för bara nedåt och bakåt.

Birro, jag hoppas inte att gud ska glömma mig. Jag är bara helt övertygad om hen inte finns. Men jag tvingar ingen att

hålla käften och gömma, förtränga och utrota våra naiva drömmar om en högre makt

Däremot tycker jag att det är just det: en naiv dröm.

Och det är definitivt inte jag som borde fundera på om jag borde druckit ett glas till.

5 responses to “Birro, moralen och religionen

  1. Jan Ivar Blixt

    Tack för att du satte ord på mina förvirrade tankar maa Birros inlägg. Håller helt med i allt du säger! Håller även med andemeningen i Kalles inlägg!

    • Tack :-) Det värmer när någon uppskattar det jag skriver – då är det inte helt meningslöst att jag ägnar mig åt att plita ner mina tankar.

  2. Moral inte som ett sätt att ta order från, eller glädja en gud, utan som en skyldighet gentemot medmänniskor och livsmiljö. Men precis, tack för ett bra inlägg!

  3. Pingback: Religionen som moraliskt stöd gentemot andra? | Sanne skriver

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *