I morse gav vi oss då äntligen i kast med golvet ”på riktigt”, genom att börja bräcka bort riktigt trä.
Först socklarna/de breda, rejäla vitmålade listerna. Så långt var det väl ungefär som vi väntade oss. De var förstås fastspikade i den putsade väggen. Bitvis med ganska normala spikar (typ tvåtums). Bitvis med femtumsspik(!). Och på några ställen var de fastspikade i de träklossar som här och var finns inmurade i väggens nederkant för just det ändamålet. Putsen bakom socklarna i huvudsak mjuk och lättrasande, vilket innebar att en hel del rasade när man drog loss de gigantiska spikarna ur den. Som sagt var, ungefär vad vi förväntat oss.
Efter simskola och lunch gav vi oss i kast med de första brädorna. Den obligatoriska halva brädan (kluven på längden, alltså, för att det inte får plats en hel bräda till i bredd – de som lagt eller brutit upp brädgolv vet vad jag menar) låg mot yttterväggen, så det var alltså i den änden vi började.
Bända med stämjärn och kofötter. Skruva i skruv för att ha att dra i (trick som underlättar i första brädan). Det välbekanta knakandet av bräda som släpper efter och gnällandet av spik som släpper trät. Och så slutligen loss med första brädan.
(Så får vi också loss tidningssidor som legat instoppade där i kanten, under listen, mellan sista golvbrädan och väggen. Vi kan läsa delar av Svensk Damtidning från vad som verkar vara typ julnumret 1954 – men silverfiskarna har ätit rätt mycket av tidningen.)
Efter första brädan syns knappt bjälkändarna. De är fyra, i detta ändå hyfsat stora rum. (Efter första brädan är det bara tre av dem som syns.) Två av dem är väldigt smala och inte så jämna. Den sista, längst till höger, är tydligt fyrkantig i formen, fast med ett märkligt extra hack.
Brädorna är också fastspikade med femtumsspik. I bjälkändar som är torra men pulvriseras vid minsta stöt. Och brädorna är kärnfriska. Bända loss friskt trä från underliggande bjälkar som pulvriseras – en utmaning som heter duga.
En bräda till. Det går nu att se röret som leder till ventilen i grunden – och känna vinddraget och se ljuset. Det är som väntat grus, bruk och sten fyllt nästan ända upp till under golvbrädorna, men just vid röret är det fritt. Jag sticker ner kameran (vi dokumenterar flitigt – smidigt med digitalkamera) och tar en bild i röret (det är ett smidigt trick det där: att kunna sticka in kameran och ta bilder av utrymmen som annars är omöjliga att se från insidan). Sedan kommer jag på att vända kameran åt andra sidan och fotografera under golvet. Jag skrattar mig halvt fördärvad när jag ser bilden: där finns förstås långa bleka rankor av åkervinda.
Nästa bräda, visar det sig, sitter inte fast med en enda spik.
Ungefär nu ser vi mer av bjälkskicket. Mellan varje ”riktig” bjälke finns en nerstoppad bräda av något slag att spika i. De flesta är typ golvbrädor, men ett par stycken är avdankade brädor av annat slag och av varierande kvalitet. Ett par av de riktiga bjälkarna är i bättre skick nu när vi kommit bort från väggens fukt och kyla. Bjälken längst till höger visar sig dock vara… inte alls en bjälke, utan en avsågad del av en gammal dörrkarm, fortfarande med delar av ett gångjärn kvar. Ursprungligen har karmen varit grön, men har delvis målats svart (asfalt/tjära) när den lagts ner här. På en tegelsten. Som förstärkning åt bjälken bredvid, som är helt murknad längst in mot väggen… Något liknande gäller för ytterligare en bjälke: den är murknad och har tappat sin funktion längst in mot väggen och har därför kompletterats med en stump till vid sidan om. Vi muttrar över dessa människor som gjort detta. Uppenbarligen har man gjort något åt gamla murkna bjälkar – varför har man inte passat på att byta bjälkarna helt och hållet istället för den här halvmesyren? Men efter en stund inser vi att de förmodligen bara plockat upp en liten bit och stuckit ner nya delar i kanten – inte tagit upp hela golvet.
Ungefär nu upptäcker vi också att det finns en bjälke UNDER de andra bjälkarna, på andra leden (alltså 90 grader förskjutet – hur heter det?), långt ner i gruset. Eller ja, vi får anta att den går under alla, men det kan vi inte se ännu. Senare kommer även en annan tvärbjälke som syns i ett av de andra facken, men som inte sitter under utan bara monterad i nedre delen av bjälkarna.
Vi fortsätter att bräcka, bräda för bräda. Det här är roligt, spännande. Troxandet för att försöka få en bräda att börja lossna. Känslan när man hör de välbekanta ljuden av att brädan lossnar. Väsnet av hammare och gummiklubbor mot kofot. Nyfikenheten. Husarkeologi!
Vi hittar två musbon. Det ena huvudsakligen av tidningspapper, det andra med mer träbitar än tidningspapper. I musbona , och ven på andra ställen, finns musskallar och musskelett. I det träiga musboet finns två mumifierade möss.
Vi hittar massor med glasbitar. Fönsterglas, antagligen.
Vi hittar fler långa långa blekt blekt gulgröna skott av vinda, långt in under golvet.
Vi har hunnit ungefär halva golvet när vi måste bryta för kvällsmat och annat.
(Jag inser att ovanstående är nästan som en förlossningsberättelse ;-) Om det visar sig att min man har andra detaljer att fylla i eller jag minns något fel, så får jag komplettera :-))