Vi skjutsar åttaåringen till skolan. Det är ju förstås inte alls bra ur miljöhänseende, inte ens med en gasbil. Och jo, enligt vad vi förstått av kommunen så skulle han få skolskjuts om vi ville det. Visserligen har vi bara ungefär 2,5 kilometer till skolan, men vi bor utanför tätort och med farlig trafik på vägen, och enligt de svar vi fått ska tydligen det räcka.
Ändå skjutsar vi.
Nu är ju inte det hela sanningen. Vi passerar ändå skolan på vägen, när vi ska och lämna fyraåringen på dagis, ytterligare någon kilometer bort. Det skulle ärligt talat bli väldigt märkligt att skicka storebror med bussen om vi ändå kör förbi i samma veva. Och med tanke på att han formellt sett är på fritids (om än i skolans lokaler) en liten stund innan skolan börjar så är det inte helt säkert att det skulle funka att skicka honom med skolbussen, när det gäller att få ihop det med när vi måste åka till jobbet och så vidare. (Det beror ju också på hur dags skolbussen kommer till oss, det vill säga hur skolbusschemat ser ut – vilket varierar från år till år.)
Men ändå. Vi vet inte. Vi har inte kollat upp det. Och om ett par år, när lillebror också går i skolan (vi får väl anta att han ska det, även om han ännu hävdar motsatsen), så är ju självklart det rimliga att sätta dem på bussen.
Och ja, jag får ibland dåligt samvete över att vi skjutsar. Inte minst när jag är på seminarier och konferenser och annat där man diskuterar problemet med att allt fler föräldrar skjutsar sina barn till skolan. Jag skulle vilja vara en av dem som gör ”rätt”.
Och så funderar jag samtidigt på vad det är som gör att så många faktiskt väljer att skjutsa barnen. Och över de mervärden det ger. För det är ju faktiskt så att jag skulle sakna det väldigt mycket.
De flesta morgnar åker hela familjen iväg tillsammans på morgonen. Vid skolan släpps jag och åttaåringen av. Min man kör vidare med fyraåringen till dagis. Jag följer med åttaåringen över skolgården och bort till skolbyggnaden. Vi träffar på hans kompisar, hans lärare, hans fritidsfröknar. Jag ser hans vardagsmiljö, ser vad barnen gör på skolgården, upplever hur stämningen är. Vi småpratar om ditten och datten: om vad de ska göra i skolan idag, om kompisar, om annat som är på gång. Han är mycket mer benägen att prata om skolan när vi befinner oss där; när vi är hemma tänker han väl på annat. Om det är något jag behöver prata med personalen om kan jag följa med in; om han vill visa något han gjort kan jag titta på det. Han och jag får en stund i relativ lugn och ro efter en ibland stressig och rörig morgon (det blir ju ofta så, inte minst med en fyraåring i familjen). Sedan går jag vidare mot dagis. Under tiden har min man lämnat på dagis och börjat köra tillbaka i riktning mot skolan, och plockar upp mig på väg vidare mot tåget.
Det finns förstås också dagar då det bara är jag eller bara min man, och då blir det ofta inte utrymme för att följa med in, utan vi släpper honom på parkeringen och kör iväg när vi ser att han gått in genom grinden.
Och visst, vi hämtar honom från fritids i slutet av dagen. Men det är ärligt talat inte samma sak, trots att det är samma lokaler. Då är det inte så många kvar, varken av kompisar eller personal. Och alla är trötta. Inte minst jag som vill hem…
Jag ser stora poänger med den där lämningen. Jag som själv är skolskjutsbarn inser att mina föräldrar nog bara var på skolan när det var föräldramöte, kvartssamtal och skolavslutning.
Men ja, det måste ju förstås gå och lösa. Om några år kanske det funkar att vi cyklar med båda barnen till skolan/fritids?