Det här skrev jag i morse:
Tåget är inställt. Igen.
Det är förstås ingen katastrof. Vi har faktiskt numera lyxen av att tågen går en gång i halvtimmen, och har man inget möte eller särskild tid att passa så är väl liksom problemet bara att lite av flexen äts upp och man får lite mindre gjort på jobbet. Och alla har förståelse för när man kommer försent på grund av sent tåg – alla vet hur det är…
Ja, jag har det väl förspänt som har ett jobb där det inte är värre än så när tåget är inställt.
Men visst, lite irriterande är det allt. Att stå och huttra på perrongen är trots allt inte det roligaste som finns. Trots att jag har både mössa och vantar och en vettig vinterjacka på mig. Det hade ju känts bättre att använda den halvtimmen på att slippa stressa hemma på morgonen – till och med kunna dra sig en stund till?
Så jag gör som jag ganska ofta gör när tåget är inställt, i alla fall under den kalla delen av året: jag släntrar iväg till konditoriet en bit bort. Det är enda möjligheten att komma in i värmen medan man väntar på tåget. Då är det väldigt tacksamt med ett kafé som öppnar redan innan sju på morgonen.
Köper en kopp kaffe. Tänker tankar om ekonomi (Slöseri! Och bortskämd är jag som har råd att köpa en kaffe baraföratt!) och sånt där. Men samtidigt så gynnar jag i alla fall en lokal näringsidkare, och då känns en kopp kaffe snarast väldigt snålt. Om man nu faktiskt ska konsumera så är det trots allt ganska vettigt att konsumera tjänsten att någon tillhandahåller tak, väggar och varmt kaffe när jag behöver det. Men nej, kaffet är förmodligen inte ekologiskt – jag har inte ens frågat. Ska komma ihåg att göra det nästa gång.
Sitter och lyssnar på det lokala morgonvimlet en stund. Det är en härlig blandning av lokalbefolkning. Folk som köper med fikabröd till jobbet, folk som sitter och äter frukost. Jag gillar det här stället – så fruktansvärt okomplicerat, bara rätt upp och ner trevligt.
Nå. Dags att traska bort till stationen igen och hoppas på att nästa tåg kommer.