Monthly Archives: november 2012

Transporter – ett stort problem som är så litet att man inte får bry sig om det?

Transporterna står för en väldigt stor del av våra utsläpp av växthusgaser. Detta visas till exempel i diagrammet nedan: Utsläpp av klimatpåverkande gaser i Skåne län. (Diagrammet är hämtat från miljomal.se och statistiken kommer från SMED.)

Klimatpåverkande gaser Skåne

Vi måste jobba med att få hållbarare transporter, både genom att minska transporter och genom att de transporter som görs sker med förnybara bränslen/energikällor och med energieffektiva/-snåla fordon. Dessutom orsakar transporterna en massa andra miljöproblem (utsläpp av kväveföreningar, svavelföreningar, marknära ozon, partiklar och flyktiga organiska ämne (förkortat VOC). ”Hållbara transporter” är ett stort och delvis svårt arbetsområde inom miljösvängen.

Det sägs att vi ska fråga i affären efter hur varorna transporterats, och att vi ska låta blisockerärtor som flugits från Afrika eller Sydamerika.

Samtidigt sägs det ofta att transporterna är en liten del av en varas eller produkts miljöpåverkan, sett till helheten (alltså livscykelanalys och liknande). I valet mellan importerade ekoäpplen och svenska konventionella så sägs det att man ska välja de utländska ekologiska, för transporterna är ett mindre problem. Och man får inte ställa krav på transporterna i offentlig upphandling, för transporterna är en så liten del av varans miljöpåverkan att det inte anses skäligt att ställa krav på området.

Hur sjutton går det ihop? Hur kan det samtidigt både vara ett av de viktigaste områdena och något som är så litet att det inte ens får räknas?

En gissning från min sida är att en del i det är att för väldigt många varor är transporterna en ganska liten del – men för vissa varor är det en enormt stor del. (Det kan ju i så fall både handla om att det är varor som har ett väldigt litet produktionsutsläpp och varor som har ett väldigt stort transportutsläpp.) Räknar man då på ett genomsnitt för alla varor så innebär det alltså i praktiken att transporterna utgör en förhållandevis liten del (under tio procent, kanske?) av varans livscykelutsläpp.

Men det innebär ju inte att frågan är ointressant! Om låt säga tio procent av alla ärtor (alltså, det här är bara ett hypotetiskt exempel nu!) transporteras långväga med flyg, och har jättestora utsläpp, och alla de andra ärtorna transporteras med cykeltransport ett par kilometer, så finns det ju mycket goda skäl att välja de som cykeltransporteras, just för transporternas skull. De där tio procenten med flyg står ju för en löjligt stor del av transportutsläppen och bör fås bort fortast möjligt. Det är ju det som är vitsen med att kunna ställa miljökrav vid upphandling: att man vill få bort det som är sämre och gynna det som är bättre.

Man får inte heller ställa krav på närodlat. Dels av allmänt frihandelsmässiga/konkurrensmässiga skäl. Men just transporterna brukar användas som ett argument MOT närodlat. Ungefär så här:

Bara för att det är närodlat betyder det inte att transporterna är mindre miljöbelastande – det handlar ju också om hur det transporteras. Kortare resor är ofta ineffektivare och görs på sämre sätt. Och handlar man närodlat så blir det ofta fler småresor. Dessutom så är det som är närodlat ofta sämre på andra sätt – det är ju inte bättre att köpa svenska tomater som odlats i växthus än frilandsodlade från Spanien!

Tja, just därför behövs det möjlighet att få ställa transportkrav. Så att man kan väga samman alltsammans och utifrån den samlade bilden välja det som är bäst och vrida utvecklingen.

Och jag tycker det är lite löjligt att dra upp tomater och gurka. Bara för att man vill kunna välja närodlat betyder det inte att allt är bäst som närodlat. Som sagt var, det behövs en möjlighet att väga samman! För övrigt ska man, av miljöskäl, välja grönsaker efter säsong, och tomater har inte säsong på vintern. På sommaren däremot så funkar det utmärkt att odla tomater även i Sverige. (Enligt branschen sker för övrigt all uppvärmning av svenska växthus med bioenergi – men det har jag bara som hörsägen och kan inte bekräfta.)

 

För övrigt, så stöter man numera ganska ofta på folk som hävdar att flyget inte alls är ett stort miljöproblem. Men det beror ju förstås på hur man räknar…

Häromsistens när jag frågade blev jag hänvisad till statistik som handlade om flygets andel av de totala koldioxidutsläppen (eller möjligen växthusgasutsläppen) i världen. Visst, det är ju en intressant siffra på sitt sätt. Men det som är relevant att titta på när man väger flyg mot andra transportmedel är förstås utsläppen per personkilometer (för persontransporter) eller per transporterad vikt (för varutransporter). Ja, eller något annat av det slaget. Det är ju trots allt så att de allra flesta resor inte görs med flyg, och ändå kommer flyget upp i procentandelar av växthusgasutsläppen.

Följande kommer från SJ.se:

Hur mycket släpper ett tåg mellan Stockholm-Göteborg ut jämfört med ett flygplan

SJs Miljökalkyl (www.sj.se/miljokalkyl) visar att ett X 2000 som kör från Stockholm till Göteborg släpper ut ca 2,6 gram (0,0026 kg) koldioxid per person, medan ett flyg ger utsläpp på över 66 kg per person. Räknar man om det till ett helt tåg och ett helt flygplan släpper tåget ut ca 4 hg koldioxid och flygplanet ca 6 ton (6 000 kg). Det innebär cirka 15 000 gånger så mycket utsläpp från flyget.

Sedan brukar siffrorna för flygets utsläpp se väldigt olika ut beroende på vem man frågar. Den stora skillnaden består, efter vad jag förstått, i om man räknar på bara koldioxidutsläpp och bara själva transportsträckan, eller om man också tar med andra klimatpåverkande utsläpp och andra faktorer.

Och i vanlig ordning hittar jag förstås inte de texter jag tidigare läst i detta just när jag letar ;-) Men jag kan ju i alla fall klippa in den här slutklämmen/sammanfattningen om flygets miljöpåverkan från en längre genomgång på transportstyrelsens webbplats:

Flygets miljöpåverkan är idag relativt liten jämfört med andra transportslag. I Sverige svarar flyget för omkring 10 procent av transportsektorns utsläpp av koldioxid, 4 procent av kväveoxidutsläppen och 1 procent av kolväte- och kolmonoxidutsläppen.

10 procent. Det tycker inte jag är relativt lite – det tycker jag är relativt mycket.

Hörni gnällspikar, sluta klaga på oss som försöker förbättra världen!

Jaha, nu är vi där igen…

Jag skriver på en gymkedjas facebooksida, med en undran kring deras kvitton: innehåller de bisfenol?

Då kommer kommentarerna, som ett brev på posten:

att man orkar…

Ja. Jag orkar. Och du orkar uppenbarligen klaga på att jag orkar. Min insats är mer konstruktiv, men inte mer ansträngande än din. (Om man då bortser från att man måste stå ut med sådana som dig.)

… känner du dig orolig så kan du alltid använda tunna handskar!

Jag är inte väldigt orolig. Jag ser det här som ett av många andra problem. Steg ett i att ta hand om problem är att uppmärksamma dem och att uppmärksamma dem som har möjlighet att göra något åt problemen. Ingenting blir sämre av att jag lägger ett par minuter på att skriva ett kort meddelande i frågan.

Däremot blir ingenting bättre av att jag sätter på mig ett par handskar. Eller, jag klarar mig undan lite bisfenol. Men jag är inte en av dem som är mest känsliga (de som är yngre och kanske rent av gravida är i så fall viktigare). Inte för att bisfenolen är nyttig för mig heller förstås, men för att få lite perspektiv. Men jag är ju ändå medveten om att jag inte ska sitta och pilla för mycket med kvittot. En del andra stoppar kvittot i munnen :-( (Det såg jag ett barn göra i mataffären häromdagen, för att han skulle lyckas få med sig ett mjölkpaket i vardera handen. Jag sa till honom att det inte var så bra. Det borde jag säkert inte heller sagt enligt en del?) Sätter jag på mig handskar slipper JAG undan bisfenolet. Jag tycker det verkar vettigare att göra något åt grundproblemet

om det blir stora merkostnader för dem så kan jag bara prata för mig själv när jag säger att jag hellre skulle se att pengarna användes till annat såsom maskiner, personal etc

Tja, det kan man tycka olika om, och det är förstås en bedömning gymmet får göra själva. Men de kan ju inte göra en bedömning av vilket som är viktigast om ingen ens uppmärksammat dem på problemet med bisfenol?

Dessutom, om ingen säger nåt nu, så kanske de byter hela kvittosystemet ändå om ett år eller två (för att det är slitet, eller för att de har nya behov, eller nåt annat), och så byter de till ett nytt som också innebär bisfenolkvitton, och så får de reda på bisfenolproblemet dagen efter. Är det bättre? Är det inte bättre att de får veta det nu, så att de kan ha med det i planeringen inför framtiden? Det tycker i alla fall jag.

Men att utgå ifrån att alla näringsidkare ska vara väl insatta i detta kanske är lite överdrivet.

Nä. Det är ju just det jag inte gör.

Det finns värre saker att bry sig om….

Ja. Absolut. Men vet du vad, jag bryr mig faktiskt om en del värre saker också! Det finns ingen motsättning i det, man kan nämligen bry sig om flera saker. Jag bryr mig också om en del saker som är betydligt mindre viktiga, som vilken choklad som är godast eller att vädret är gråmulet.

Man bryr sig om saker för att… man bryr sig ;-) För att det är något som man på ett eller annat sätt har en känslomässig eller kunskapsmässig eller värdemässig koppling till. Om man bryr sig om något men trycker bort bryendet för någon annans skull, så blir faktiskt ingenting bättre av det. Däremot sämre, för att man mår sämre.

Jag kräver inte att ni ska bry er om en sak bara för att jag bryr mig. Men jag tycker att det är ett jävla skit att klaga på att någon annan bryr sig.

Vad bryr ni er själva om? Engagera er i dessa saker! Oavsett om det är stort eller litet. Men ärligt talat, vad fan vinner ni på att klaga på att någon annan bryr sig bara för att ni inte gör det?

Det skadar inte er på något sätt alls att jag bryr mig. Det skadar inte er att jag försöker förbättra saker som är dåliga. I många fall är det nog snarast så att ni vinner, och har vunnit, på att jag och andra bryr oss om och försöker förbättra saker.

Men ni lägger alltså er energi på att klaga på mig. Hör ni, ärligt talat, spara den energin och håll käft istället.

(Gymmet har hittills svarat att de inte vet om kvittona innehåller bisfenol utan måste kolla upp det.)

Läs också: i-landsproblem

Om lojalitet, vård och öppenhet

Häromsistens skrev ett antal läkare och sjuksköterskor på Skånes universitetssjukhus en debattartikel i Sydsvenskan. Man kritiserade cancervården och varnade för sämre vårdkvalitet till följd av anställningssstopp och nedskärningar.

Jag såg debattartikeln, och tyckte att det gav stor tyngd att ett antal medicinskt kompetenta människor tydligt talade om vilka konsekvenserna av den förda politiken är och blir.

Nu skriver Sydsvenskan att de som undertecknat debattartikeln har hotats av en högre chef.

– Han sa att vi inte får yttra oss i media, att sjukhuschefen sagt att vi brutit vårt kontrakt med regionen och egentligen borde avskedas allihop, berättar en av dem.

Och

– Det finns ingen lojalitetsklausul i våra anställningskontrakt. Vi förbinder oss att följa fattade beslut – inte att hålla inne med kritik, säger han.

Men

Carsten Rose säger att det står var och en fritt att uttrycka kritik mot verksamheten på Sus. Men personal i arbetsledande ställning ska i första hand rikta sin kritik internt.

– Den som med sin namnteckning accepterar chefsskap, accepterar samtidigt att arbeta enligt riktlinjerna på Sus.

Va? Så om man tar chefsjobb på sjukhuset så förväntas man hålla käft om vad man tycker, i alla fall utåt? För övrigt så gissar jag på att kritiken redan framförts internt, och det verkar ju inte göra skillnad.

För mig är det självklart att lojaliteten hos dem som jobbar i vården ska ligga hos de sjuka, de utsatta och de som behöver hjälp och vård. Allt annat vore förkastligt. Jag tycker det är föredömligt och modigt gjort att skriva en sådan artikel och skriva under med namn.

Därför känns det bra att läsa följande i dagens artikel:

”¦ de talar om en hårt drabbad verksamhet med specialister som sagt upp sig och om det orimliga i att fortsätta göra nedskärningar när läget redan gränsar till det katastrofala.

– Då är det min medborgerliga plikt att informera om konsekvenserna, säger en av dem.

– För mig är det viktigt att befolkningen får veta vad olika politiska åtgärder ger för praktiskt resultat, säger en annan.

Bra att ni fattat, Sydsvenskan. Hoppas att det också leder till de självklara konsekvenserna vad gäller nyhetsrapporteringen.

Sydsvenskan visar idag på huvudledarplats att de fattat. Att de tagit till sig gårdagens rapportering från världsbanken om att vi ska räkna med en betydligt varmare världs framöver. Att det behövs kraftfulla åtgärder, NU. Att världens ledare trots detta i hög grad väljer att blunda. Och att det blir ofantligt dyrt för världens länder om man inte agerar kraftfullare nu. Samt att dagens ekonomiska problem inte är skäl att vänta.

Mycket bra, Sydsvenskan.

Om det nu Sydsvenskan verkligen står bakom detta, så finns det också väldigt mycket Sydsvenskan kan göra, genom sin vanliga verksamhet med nyhetsrapportering. För hållbar utveckling handlar om att ta det miljömässigt bästa beslutet – varje gång. Och om att använda sitt handlingsutrymme.

Miljö (inklusive klimat) är inte en liten sidofråga. Miljö berör i stort sett allt vi gör. Att som tidning ta ansvar för miljön innebär att i varje fråga, varje artikel, fundera över den miljömässiga konsekvensen av det man skriver om. Att djupdyka i miljöaspekterna så fort chansen ges. Att se till att alla journalister har tillräcklig kompetens för detta. Och kanske framför allt de som skriver om ekonomi och företagande.

Som nu med SAS. Klimat är en självklar vinkel på flygbolagens utveckling. Alltså bör man analysera klimateffekterna, på djupet, av de olika alternativ som var aktuella.

Eller sjukvården. Kan sjukvården i Skåne hantera de framtida värmeböljorna?

Men det handlart också om att ta med det i resereportagen. Jaha, ni har flera sidors artikel om någon liten avlägsen ö i Thailand. Ni tycker folk ska resa dit. Så vad kostar det, i form av koldioxidutsläpp, att flyga dit? Hur innebär det att man behöver leva hemma resten av året för att kunna komma ner till en okej utsläppsnivå totalt? Hur många år måste man vänta innan man ”får” flyga nästa gång? Och vilken miljöpåverkan har turismen i övrigt i området?

Den hysteriska konsumtionen. Den är inte hållbar. Belys det! Igen och igen och igen. Inte bara i en separat artikel, för då läser bara de redan frälsta, utan som en del av de vanliga reportagen.

Och så behöver ni ställa de viktiga frågorna till våra politiker. Fråga inte Lena Ek om klimatet. Fråga Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Hur ska vi finansiera de åtgärder som behövs för klimatet? Hur tar de sitt ansvar? (Svaret ”Javisst, jag flyger ofta, men jag kompenserar genom att sopsortera” duger INTE. Sopsortering är något alla ska göra och kompenserar inte för flygresor. Och deras ansvar som toppolitiker sträcker sig naturligt nog längre än till deras egna handlingar.)

Sydsvenskan, ni kan åstadkomma mycket. Ställ de rätta frågorna, gör de intressanta vinklingarna!

Marken måste räcka till både mat, bränsle, kläder och en massa annat

Som jag skrivit om tidigare så finns det en debatt om konflikten mellan att odla mat och att odla biobränslen. En del säger helt enkelt att det inte är okej att använda odlingsbar mark till att odla grödor som ger biobränslen. (Läs mitt tidigare inlägg här.)

Egentligen finns det många fler konflikter av det slaget. För vi odlar ju inte bara råvaror till mat och bränsle/energi.

Färgen vi använder när vi målar här hemma kommer också från åkrarna. Ja, för det mesta använder vi linoljefärg (där huvudbeståndsdelen är olja som pressats från linfrön), och ibland ”Linusfärg”, där linolja också är en viktig beståndsdel.

Det kan man förstås se som besvärligt. Är det inte dumt att använda åkrar till att odla färg? Tja, men alternativet är ju att använda petroleumbaserade produkter. (Även i en vattenbaserad färg antar jag att det finns petroleumbaserade komponenter. Färgen består ju inte bara av vatten – vattnet agerar väl bara ”lösningsmedel?) Så visst, att producera målarfärg av åkergröda innebär förstås att det blir mindre mark kvar till annat. Men annars får vi ta resurserna någon annanstans, det vill säga från den begränsade oljereserven i jordskorpan som påverkar vårt klimat negativt när vi släpper fram den.

Vi ”odlar” också textil på stora arealer. Dels i form av växtodling, till exempel bomull och lin. Dels genom djurhållning (får och silkesfjärilar är två exempel). Även i det fallet är det förstås möjligt att ”ersätta” grödorna med oljebaserade alternativ. Och det är förstås även i det här fallet dåligt av samma skäl som ovan.

För det är ju faktiskt så att det som kan produceras på marken, jordytan, måste räcka till alltsammans. Både mat, bränsle, målarfärg och kläder. Och för den delen alla andra produkter vi anser oss behöva. Det håller inte att bygga tillvaron på att vi ska plocka upp ny olja hela tiden.

Alltså måste vi leva utifrån att marken är begränsad. Det här är liksom den mark, den jord, vi har. Vi måste hushålla med den.

Om man skriker om att det är ett problem att vi använder restprodukter från jordbruket till att tillverka bränsle, så borde man skrika ännu högre om att en del människor köper kläder som hushållspapper och använder dem nästan lika kort tid. Om vi tillverkar hållbara kläder, använder dem längre tid och slutligen återvinner materialet, så kan vi frigöra mark för odling av mat. Om vi tillverkar färg som är dryg och tålig kan vi kanske ändå ha råd att måla.

För det där som ligger under mark ska vi bara använda när det är absolut nödvändigt. Vi ska klara oss på marken och det som finns därovan.

Att woka utan gifter

Stekjärn och grytor med olika moderna beläggningar (teflon och liknande) har egentligen aldrig varit välkomna hos mig. Jag har använt saker i gjutjärn och rostfritt.

Wokad mat är gott. Dessutom är det ett lätt, snabbt och smidigt sätt att laga god vegetarisk mat som hela familjen tycker är okej (även om vissa petar bort hälften av grönsakssorterna). Länge ”wokade” vi i (den rostfria) traktörpannan, men det blir ju inte lika bra, och så kom vi på inför någon jul (man måste ju alltid klämma fram någon önskning) att vi ju kunde önska oss en wokpanna.

Det fick vi.

En med svart beläggning.

Alltså har jag dragit mig för att använda den. Det blir inte så ofta som jag egentligen skulle önska, för jag tycker samtidigt inte det känns bra, liksom. Och samtidigt, har man nu fått en wokpanna, så kan man ju inte gärna gå och köpa en annan. Så gör man ju inte. Och dessutom är det resursslöseri. (Man ska inte önska sig saker. Ofta vet man ju själv bäst vad man vill ha och behöver och vad som behöver uppfyllas för att man faktiskt ska vilja använda saken. Och ska man önska så får man ju sällan vara särskilt specifik…)

Men som sagt var, wokat är bra vego. Och om vi ska äta mer vego (mer grönt är ju bra av många skäl) så är det alltså bra att vi kan woka utan dåligt samvete.

Så nu har vi faktiskt beställt en wokpanna utan beläggning.

Sluta tänk på dig själv som universums centrum. När du blir pensionär finns ändå inte semesterparadisen kvar.

Du vet de där reklamfilmerna som går periodvis, om livet efter pensionen. Ljust och lyxigt, lyxiga resor till vackra soliga stränder långt bort, under förutsättning att du sparat tillräckligt med pengar för pensionen.

Är det så du tänker dig livet efter pensionen?

Tänk igen.

Om du är i ungefär samma ålder som jag (37 år) så är du 75 år när vi kommer till 2050. Det är ju så länge vi ska behöva jobba innan pensionen, enligt vissa uttalanden. Visst, kanske lyckas vi få gå i pension tidigare än så, men för enkelhetens skull kan vi ändå sikta på 2050 här.

Tja, vart styr man sin kosa om man ska göra en härligt lyxig resa? Till Maldiverna, kanske?

Förmodligen inte. Visst, år 2050 kanske inte Maldiverna hunnit dränkas helt på grund av stigande havsnivåer. I alla fall inte enligt prognoserna nu. Å andra sidan visar det sig gång efter annan att prognoserna är fel: klimatförändringarna sker hittills snabbare än de beräknade klimatscenariona förutspått. Men även om lite av Maldiverna fortfarande sticker upp över havsytan år 2050, så är det förmodligen inte så turistiskt där längre.

Thailand, då? Jag har visserligen inte hittat några bra prognoser för Thailands klimat år 2050 (hjälp mig gärna med det), men utifrån det jag kunnat utläsa så är översvämningar och skyfall en påtaglig del av det framtida Thailandsklimatet.

Men Spanien, då? Spanien är ju Europa, det är ju inte så långt borta, så där påverkas väl inte klimatet så mycket?

Mnja… Torrare vintrar och vattenbrist. Och framför allt:

Frågan är om centrala Spanien överhuvudtaget kommer att vara beboeligt på sikt. Sahara förväntas ta ett skutt över havet och skapa ett alltmer ökenlikt klimat i stora delar av medelhavsområdet, kanske redan så tidigt som 2050. Sommartemperaturerna kan väntas stiga till över 50 grader som mest. Medelhavsregionen är kanske den del av världen som kommer att drabbas hårdast och snabbast av torka, och det har sannolikt redan börjat hända.

(Citat från Naturskyddsföreningens blogg.)

Känns det fortfarande lika lockande att spara undan pensionspengar för att ut och resa när du nått pensionsålder? För övrigt, även om vi bortser från det framtida klimatet på ”turistorterna”, så är det inte säkert att det går att ta sig dit, åtminstone inte så snabbt som vi räknar med idag. Om fyrtio år är det förmodligen rätt ont om billig olja. (Och i rimlighetens namn får vi hoppas att flygandet har minskat rejält till dess och att det inte längre betraktas som en självklarhet att alla ska kunna flyga när och vart som helst.)

Och vad gäller pengarna… Tja, ekonomin är i gungning, på mer än ett sätt. Oavsett vart detta leder, så bör man nog räkna med förändringar i det ekonomiska systemet och de ekonomiska förutsättningarna. Vilka som går omkull på vägen är ju svårt att veta. Men ja, om vi sger så här: vad säger att de pengar du nu stoppar undan för pensionen alls finns att tillgå år 2050?

Nå, men så vi stannar i Sverige, då när vi gått i pension om 35-40 år. Här får vi väl ingen direkt påverkan av klimatförändringarna, egentligen? Lite varmare gör väl inget? Då kan vi ju spara in semesterresorna.

Är det vad du tror?

En enkel sammanfattning av det framtida klimatet i (syd)Sverige:

  • Betydligt varmare, framför allt under vintern
  • Mindre snö, i princip ingen snö alls i Skåne och längs Götalandskusten
  • Störst ökning av sommartemperatur i sydligaste delen av landet. Framför allt är det de kallaste vinterdagarna som bli varmare.
  • Under sommaren blir de varmaste dagarna ännu varmare (alltså mer extrema i relation till kommande medeltemperatur)
  • Längre vegetationsperiod (alltså tid på året då växter växer)
  • Mer nederbörd totalt sett
  • Störst nederbördsökning under vintern
  • Trots detta MINSKAD nederbörd under sommaren i Sydsverige. (Alltså längre odlingssäsong men med ihållande torka.)
  • När det väl regnar kommer det att komma väldigt mycket på en gång. Alltså: varva torkperioder med skyfall.

Den som vill läsa mer om framtida klimat i Sverige kan gå in på www.smhi.se/klimatdata/klimatscenarier/scenariokartor/1.1904

För oss som pensionärer så vill jag särskilt peka ut värmeböljorna på sommaren. Nej, det är inte frågan om härlig sommarvärme. Det är ihållande perioder med hög värme. Det är sånt som är olidligt. Inte minst för äldre människor som börjar få problem med andningen och annat. Ja, värmeböljor av det slaget är faktiskt sådant folk DÖR av. Minns ni Franrike 2003? (Inte? Minnet är ibland sorgligt kort.)

Dessutom ska vi inte räkna med att det finns möjlighet till air condition på det sätt vi idag är vana vid. (Oljebrist, energibrist, allmän resursbrist, ekonomisk brist – ja, och så vidare.)

Känns det bra och lockande?

Mina förhoppningar om tiden som pensionär (om jag nu lever så länge) är inte så avancerade. Jag har tänkt fixa med huset och odla morötter. Och biten med att odla morötter – och annat – på så stor del av tomten som möjligt känns som en ganska rimlig ambition vid det laget. Om vi har vatten så pass att det går att odla. Om vi alls har råd att bo kvar i huset. (Vi har inte jättestora lån, jämfört med många andra, men vem vet vad framtiden bringar?) Om vi alls kan motivera att bo kvar i huset fast barnen är utflugna, vad gäller energiåtgång. (Kanske löser sig fyraåringens oro över att behöva flytta hemifrån genom att det faktiskt inte är möjligt i framtiden?)

Jag känner i alla fall trygghet i att snart ha en kamin – en värmekälla av en typ som fungerat i årtusenden.

Nu är en ny pensionsreklamkampanj, från SPP, upphängd som stora vepor på Malmö C:

Var universums centrum då och då. Tänk lite mer på dig själv.

Nej. De allra flesta människor i Sverige betraktar sig själva som universums centrum större delen av tiden. Det är ett mycket allvarligt problem.

Jag skulle vilja säga tvärtom:

Kom då och då ihåg att du inte är universums centrum. Tänk lite mindre på dig själv.

 

Blev det problematiskt nu? Besvärligt att inte veta var du ska göra av pengarna? Å, det finns massor med vettigt du kan göra nu, för att investera i en bättre framtid som pensionär. Köp ekologisk mat. Byt bil till en som går på förnybart bränsle. Satsa på energisparande lösningar i ditt boende. Och så vidare.

Kanske putsat klart?

Igår putsade jag förhoppningsvis det sista med gipsbruket på väggarna. Fyllde det sista tapethålet. Försökte jämna av en del gropar i det jag putsat hittills och jämna av lite till.

Det är inte perfekt. Väldigt långt ifrån. Det är inte ens så bra som jag kan åstadkomma – det kan alltid bli lite bättre och lite bättre… Men förhoppningsvis är det tillräckligt bra. Eller, förhoppningsvis blir det tillräckligt bra när det 1. fått torka färdigt och 2. det har slipats.

Det blir min man som slipar. Det är så gräsligt tråkigt, och nåt ska ju han göra också ;-)

Ett helt år av oskrivna blad

Jag har köpt mig ett nytt år. Lite så känns det i alla fall.

Det jag har gjort är förstås att jag köpt nya kalenderblad till min (inte-)filofix. 2012 närmar sig sitt slut, och jag behöver kunna skriva in möten och annat för nästa år. (Ja, jag tillhör dem som fortfarande föredrar papper för detta.)

Sedan ett antal år tillbaka använder jag alltså en almanacka där jag behåller ”pärmen” från år till år. Pärmen börjar ärligt talat bli utsliten; fästet för pennan håller knappt ihop längre. Men den får duga ett år till.

Jag gillar känslan av att stoppa in ett nytt år. Rensa bort gamla saker. Stoppa in ett antal oskrivna blad.

Jag minns fortfarande känslan i skolan, när terminen startade och man skaffade en ny elevkalender för läsåret.

Jag minns också fortfarande den mentala smärtan när några killar i klassen på högstadiet snodde min elevkalender och skrev elakheter i den. Tack och lov har i alla fall minnet av känslan bleknat med tiden…

Våga njuta av julen i tid – då är det lättare att göra den hållbar

Det klagas ofta på att julförberedelserna drar igång för tidigt. På att affärerna börjar sälja julsaker redan i oktober, och att det pratas julklappar och sånt alldeles för långt i förväg.

Det gnälls också på att man lägger för myckert krut på förberedelserna. Att man inte ska fokusera för mycket på städning, julklappsinköp, laga mat, baka och förbereda.

Jag har väl hängt med i klagovisorna. Men jag har börjat tänka om.

Det tar tid att förbereda. Och det är inte dåligt – snarast är det bra.

Ta till exempel det här med julklappar. Det kräver faktiskt sin tid att tänka igenom vad olika personer ”borde” få. Nej, det är inte att vara överdrivet materialistisk och prylfixerad. Tvärtom faktiskt. Onödiga prylar som mottagaren inte har behov av är ganska ofta resultatet av att man är ute i sista minuten. Då blir det lätt att man köper det som ”marknaden” talar om för en att personen ifråga ”behöver” eller borde vilja ha. Opersonligt och ofta meningslöst. Gosedjur till barnen (som redan har femton stycken), slips till pappa (som kanske inte ens gillar slips). Ska man satsa på saker som verkligen har ett värde för mottagaren på längre sikt och som fyller ett äkta behov, då behövs framförhållning.

Vill man dessutom faktiskt satsa på hållbarhet i form av second hand, eller mer sällsynta ekologiska eller fairtrade-produkter, så kan man inte kliva in i första bästa affär och köpa något. Så då krävs det tid för att hinna hitta det man letar efter. Kortare tid leder sannolikt till mindre hållbara val.

För övrigt är det inget som säger att julklappar är något som ska KÖPAS. Ursprungligen är presenter något som kräver förberedelsetid just för att de faktiskt ska hinna tillverkas. En skjorta som ska sys, en hylla som ska byggas, och så vidare. Att börja förbereda julen i god tid – redan när sommaren är slut – är inget modernt påfund från affärer som säljer massproducerade varor, tvärtom är det massproduktionen som möjliggör ”julklappsplanerande” den 23 december. Planerar du i god tid kan du hinna skapa julklapparna själv. Hemgjort äppelmos av trädgårdens äpplen kan vara en jättebra julklapp men kräver att du tänker till redan under tidig höst (om du inte av misstag producerar mer än du själv har nytta av). En skjorta sydd av ett gammalt lakan, eller ett par hemstickade raggsockar av ekoull, kräver också framförhållning.

Julmaten ”kräver” också framförhållning. I alla fall om du vill ha hemgjord korv, egna inläggningar, hembakta pepparkakor och eget julgodis.

Men nej, häng inte upp dig på ordet kräver. För vad är det egentligen vi vill ha ut av julen?

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att julen går ut på de där enstaka dagarna. Julafton, juldagen, och möjligen annandagen. Då ska vi umgås intensivt, spela spel, äta mat som vi lagt ner så lite jobb som möjligt på, spela spel, lyssna sönder julskivorna och gå varandra på nerverna. Sedan ska vi rusa iväg på mellandagsrean och shoppa allt vi inte fick i julklapp.

Vi backar igen. Varför ska vi INTE ägna oss åt förberedelser, som att laga mat som tar tid?

Alltså, en stor grej med julen är ju just förväntningarna. Myset med att stå och baka pepparkakorna. Stoltheten i att göra egen korv. Dofterna, ljusen, ljuden. Längtan. Känslan.

Den där känslan byggs upp successivt. Om vi försöker komprimera julen till att vara max en vecka i december, så får vi ut mindre av den.

Vitsen med julen är inte att fira att någon som en del tror var guds son föddes en gång för längesedan (förmodligen vid en helt annan tid på året – men det är irrelevant i det här sammanhanget). Vitsen med julen är att vi ska motivera oss själva under den tråkiga mörka hösten. Att vi ska ha något att se fram emot.

Därför är det viktigt och bra att låta julförberedelserna ta tid. Både julklappsfixande och matplanering. Komprimera inte julen – sträck ut den istället!

Därför saknar jag barndomens luciatåg. Med sångträningar och förberedelser som drog igång i början av hösten. Detta att under ett antal veckor – typ större delen av hösten – sjunga vackra sånger och förebereda och se fram emot levande ljus och vita särkar. (Ja, jag borde ta itu med nåt sånt igen. Återskapa barndomens sammanhang.)

Och därför är också städningen inför jul viktig. Julen är en motivation för att ta itu med den tråkiga städningen, trots att det tar emot. Ett skäl till att det blir av innan alltsammans gror igen. Och det är så himla mycket mysigare att sätta sig ner och njuta på julafton om det är rent och prydligt runtomkring en. Annars sitter man ju ändå där och har dåligt samvete för det där man kanske borde ta itu med. När man väl sätter sig ner och pustar så ser man ju skiten, hur mycket man än ignorerat den under all annan stress hela hösten.

Jag antar att det är därför folk flyr utomlands på julen: för att slippa se skiten som de aldrig motiverat sig att ta itu med.

För övrigt tror jag att det finns en annan koppling där. Det har sedan lång tid funnits en inställning att det liksom är ”fult” att längta efter och förbereda inför julen långt i förväg. För att det på något vis är gammalt och omodernt, något som förknippas med bondesamhället och gamla värderingar och som man därför vill bort från. Men människan behöver något att längta efter och se fram emot, något att bygga sina förväntningar och förhoppningar på. ”Får” man inte känna så inför julen, så gör man det med något annat. Och jag tror att semesterresor med flyg långt iväg delvis har tagit den platsen, har blivit ett substitut.

Många av de som reser bort just över julen säger att de inte gillar julen. Att den blivit för kommersiell. Ja, för det är ju mycket mindre kommersiellt att köpa en dyr flygresa till andra sidan jorden?

Och ja, jag vet att det är många som inte vill fira ”klassisk” jul. Som upplever traditioner som tyngande eller tycker släkten är en plåga. Det har jag full förståelse för. Men det är inget som säger att man måste fira julen på något särskilt vis. Det behöver självklart inte alls vara hemgjord korv och sillinläggningar, det kan lika gärna vara nordafrikanska specialiteter, vegansk mat eller vad som helst som man själv tycker är gott. Och man behöver inte fira med släkten, man kan fira med dem man tycker om, och skapa sina egna traditioner. Men man behöver inte resa utomlands för att göra annorlunda.

Vågar folk inte göra annorlunda hemma? Är det kanske lättare att slippa julmaten genom att åka till ett ställe där den inte finns än att bara säga att man inte tycker det är gott?