– Varför kallar ni det föräldravrålet – riktar ni er bara till föräldrar, och i så fall varför?
Nej, vi riktar oss absolut inte bara till föräldrar. Vi som startade det här uppropet är föräldrar, och i föräldraskapet ligger bland annat att ta ansvar för sina barns framtid. Men mycket av det som påverkar våra barns framtid i grunden beslutas på en helt annan nivå. Där tar vi avstamp: i ansvaret för dem som ännu inte kan vara med och påverka.
Men alla som bryr sig om ett eller flera eller alla barn kan vara med i Föräldravrålet – mor- och farföräldrar, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, kusiner, lärare, vänner, etc.
– Jag tycker det är att utnyttja barnen att använda dem till era egna ändamål. Och det låter som att ni spelar på någon sorts sentimentaliet. Föräldrar är ju bara helt vanliga människor, och barn också. Om ni är upprörda över att det görs för lite för klimatet så kan ni väl ryta till på egen hand?
Många resonerar som så att de inte behöver bry sig om att klimatet förändras. Att när problemen börjar bli riktigt allvarliga så är de redan döda. Därför behöver vi koppla till dem som ska leva här då. Att vi som lever och är vuxna och kan göra något nu måste ta ansvar, eftersom vad vi gör nu påverkar de som kommer efter oss. Vårt handlande nu får konsekvenser. För att vi ska förstå de konsekvenserna behöver vi se på dem som ska leva med konsekvenserna. Om dessa är personer vi verkligen bryr oss om – som våra barn, barnbarn, syskonbarn eller grannens älskade ungar – så blir det tydligare.
Många gånger är det svårt med de långa perspektiven. Man vill det bästa för sina barn, och det är lätt hänt att man tror att det bästa för dem är att få många fina julklappar (”Ge dom vad dom vill ha!”) och fina barndomsminnen från semestrar långt borta. Därför kan man behöva påminna sig om att om vi ska göra det bästa för dem vi älskar så måste vi se på vilka konsekvenserna vårt handlande har om 20, 40 och ännu fler år. Sett i det perspektivet är det bättre att hålla nere på resor och presenter. Och även i det korta perspektivet är inte detta ett dåligt alternativ. (Hur länge är barnen egentligen glada åt de där svindyra leksakerna?)
Och ja, man kan tycka att det här borde vara ett självklart perspektiv, att alla alltid borde ta hänsyn till framtida generationer och långsiktiga konsekvenser i alla beslut. (Som någon nånstans sa, man ska alltid väga in konsekvenserna för sju generationer framåt.) Men uppenbarligen är det inte självklart för så många.
– Varför kallar ni det Föräldravrålet? Vad då vrål – det var väl inget lyckat och genomtänkt ordval? Gick det för snabbt, eller?
Klimatfrågan är inget nytt. Det här har stötts och blötts på olika sätt, i olika instanser på alla möjliga nivåer, länge och väl. Bland annat politiskt, både nationellt och internationellt. De vanliga vägarna har använts: diskutera, informera, etc. Resultatet hittills är nedslående – det händer helt enkelt alldeles för lite. Senast nu i Doha, till exempel.
En förälder vars barn faktiskt är hotat nöjer sig inte med att förhandla artigt och trevligt. En förälder vars barn faktiskt är hotat vrålar, från magtrakten.