Monthly Archives: december 2012

Julklappsstatus

Okej, saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det kom en förkylning och ett Föräldravrål emellan, och plötsligt försvann mer tid än jag hade räknat med. (Föräldravrålet är en jättebra sak, och jag klagar verkligen inte alls på att det kom emellan!) Alltså har jag inte hunnit med att göra som jag hade tänkt, nämligen läsa alla julklappsböcker själv innan jag ger bort dem och därmed ge dem dubbel nytta. Nå, en har jag hunnit läsa till knappt hälften, en helt och en hade jag faktiskt redan läst :-)

I övrigt är väl allt julklappsfixande så gott som klart. Lite fixande kvar på (delvis) hemtillverkade saker. Mycket inslagning kvar att göra.

Det blir en hel del begagnat också. Och så några nya saker, utöver böckerna, men saker som kan finnas med länge om allt går väl :-)

Jag avstår inte köttet på julen

Ja, vi behöver minska vår köttkonsumtion, för klimatets skull och av många andra skäl. Jag och många med mig jobbar på saken – genom köttfria dagar eller måltider, mindre köttmängd när vi äter kött, och så vidare.

Men jag kommer att äta kött på julen.

I framtiden kommer vi att behöva se kött som lyxmat, något man äter när det ska vara riktig fest. Och ärligt talat, julen är trots allt en av våra större fester.

Det betyder inte att jag kommer att frossa i kött. Jag är inte särskilt förtjust i julskinkan (mer än när den är helt nygjord, på lillejulafton), och jag äter inte särskilt mycket av köttbullar och prinskorv heller. Det enda kött jag äter större mängd av på julafton är julkorven. Däremot frossar jag i sill och olika sorters kål.

Men jag ser inga skäl att helt avstå köttet från just en av våra större högtider.

Varför ska vi hela tiden producera bättre än ifjol? Räcker det inte att producera tillräckligt?

Okej, jag är inte ekonom och har inte läst en massa ekonomi. Jag uttalar mig som lekman när det kommer till ekonomi.

Men jag fattar inte. Eller, om jag fattat rätt så har vi ett system som bygger på att vi hela tiden förväntas producera MER än förra året? Det är det som är tillväxt. Om vi producerar mer än förra året, d.v.s. har tillvxt, så är det bra. Om vi INTE producerar mer än förra året så anses det dåligt?

Alltså: För att det ska anses dåligt så krävs inte att vi producerar mindre än ifjol. Inte att vi producerar mindre än som behövs. Utan bara att vi inte producerar mer än ifjol.

Har jag fattat rätt?

Varför i hela fridens namn är det relevant att jämföra med vad vi producerade ifjol? Det relevanta att jämföra med måste väl vara behovet? Har vi producerat mer eller mindre än vad som BEHÖVS? Och om vi producerade mer än vad som behövdes ifjol, så borde vi rimligen producera betydligt mindre i år. Kanske inget alls, till och med.

Men visst, vi kan ju behöva producera mer i år än ifjol om vi producerade för lite ifjol. Om vi liksom ligger back. Om barnen inte har tillräckligt med kläder för att hålla sig varma, om taket borde lagats men vi inte hann för att vi var sjuka för ofta, typ. I sådana fall är det ju relevant att vga in fjolårets produktion. Fast inte som ett jämförelsematerial, utan bara som ett konstaterande: det finns extra mycket som behöver göras i år, för att vi inte gjorde så mycket ifjol.

Men det relevanta ordet är TILLRÄCKLIGT. Tillräckligt för det här året, för här och nu.

Som sagt var, det är i alla fall vad jag tycker. Jag som inte är ekonom. Och förmodligen skrattar majoriteten av alla ekonomer åt mig och tycker att ”ja ja, lilla gumman, du har ju inte FATTAT! Det där kanske stämmer i den lilla skalan, men du vet, för den stora världsekonomin, så…”

Fast jag tycker att det borde vara samma. Det är samma jord och samma sorts naturresurser och samma naturlagar. Och när jag har producerat det jag behöver för min överlevnad, så bör jag ju rimligen inte kräva mer av jorden, om jag vill att den ska orka ge mig vad jag behöver nästa år också? Eller, åtminstone bör jag inte hetsa på i ett ekorrhjul och kräva mer för varje år. För det GÅR ju faktiskt inte. Ju.

Boktips: Tillväxt till döds.

Läs även Jodå, man kan få för många skor.

Dagen idag

På min axel sitter de lille Luther, eller någon av hans hantlangare, och viskar dumma saker i mitt öra.

Jag är fortfarande sjuk. Snorig. Hängig. Ont i kroppen. Orkar inget.

Vill gå och vila, men har inte riktigt ro i kroppen att ligga stilla. fast nu när jag gått och satt mig här igen, efter en stund i sängen, så fryser jag.

Jag är inget bra på det där med att vila. Vila och somna på dagen funkar bara när jag är rejält sjuk. Med detta sagt vill jag påpeka att jag faktiskt sovit dagtid under den här förkylningen. Men jag är väl trots allt på bättringsvägen. Bara att det går trögt. Framför allt med det där med att få tillbaka kraften.

Jodå, jag ÄR sjuk. Faktiskt. Och jag försöker ta hand om mig.

Klimat och miljö: Det är ingen tävling

Eller jo, det är det förstås.

Men det är ingen tävling där vi tävlar mot varandra. Det är inte frågan om vem som kan vara bäst, extremast, i att göra rätt för miljön eller klimatet. Det är ingen enskild som vinner av att vara den som gör mest för miljön, konsumerar allra minst eller bäst, och så vidare. (Mer än möjligen det egna samvetet, och det kan ju vara nog å värdefullt.) Om någon vinner så är det vi alla tillsammans.

Därför är det liksom ingen poäng med att kräva att alla de som försöker ska vara perfekta.

Alltså: bara för att någon gör mycket rätt för miljön, så betyder det inte att DU är dålig för att du inte gör fullt lika mycket.

Men också: bara för att någon försöker göra rätt genom att till exempel köpa ekologiskt, åka tåg eller minska elförbrukningen, så betyder inte det att det är fritt fram att klanka ner på henom för allt det hen inte gör.

Det är vår gemensamma prestation som räknas. Därför har vi mer att vinna på att hjälpas åt och stötta varandra, än på att ifrågasätta de som gör en hel del genom att påpeka vad de inte gör.

We’re in this together. (Ja, det låter patetiskt. Tyvärr är det ju så att vi ofta uppfattar det som patetiskt när det är något som faktiskt är stort och viktigt. Suck åt det.) Det ÄR förstås en tävling. Vi tävlar som ett enda stort lag.

Vem vi tävlar mot? Ja… bra fråga. Mot oss själva? Eller möjligen mot dem som inte gör minsta lilla ansträngning för laget utan tvärtom arbetar åt motsatt håll?

Tradera och Blocket är fantastiska miljöhjältar

[Helt med reservation för att jag inte har en susning om hur de sköter sina företag ur en massa miljöaspekter]

I dagens samhälle är det fantastiskt enkelt att köpa och sälja begagnade saker. Tack för det, Blocket och Tradera!

Förr fick man sätta in en liten radannons i dagstidningen. Den fördes in en gång, oftast på helgen. Och den nådde ut till dem som läste just den tidningen, inga fler.

Nu kan man sätta ut en annons på nätet, och den når hela landet och lite till ;-) (Snarast vem som helst som har ett intresse av att handla saker från Sverige, förstås.)  Det är möjligt att leta bland annonserna vid vilken tid på dygnet som helst. Man kan jämföra och hitta det som passar en själv bäst.

– Och ja, det här är förstås bara ett av många exempel på hur den moderna tekniken underlättar att leva klimatsmart ;-)

Att köpa för att ingen annan gör det

Jag har många gånger berättat, lite smått skämtsamt, för folk om när min mormor ropade hem en ryamatta på auktion för 25 kronor. Vi var ganska ofta med mormor på auktioner när vi var små, det var ju liksom sommarfolknöje.Ingen bjöd på mattan, auktionsförrättaren trugade och tjatade på de församlade auktionsbesökarna – skulle ingen bjuda 25 spänn? Och till slut bjöd mormor 25 och fick köpa mattan.

Jag börjar nog bli lite som mormor själv, tror jag :-) För det är ju bättre att någon köper sakerna och de kommer till nytta – annars blir de ju slängda, och det är ju inte vettigt för fullt användbara saker? Visserligen handlar det oftast om mat för min del. Köttbiten som jag vet att affären annars kommer att slänga vid stängningsdags om en halvtimme för att datumet passerat och som jag får till nedsatt pris. Den vissna grönkålen som jag får för några kronor och där det mesta är helt okej. Saltgurkan som affären annars tänkte slänga och som jag får med mig gratis hem.

Idag förstår jag mormor: det hade varit synd att slänga ryamattan. – Ja, bortsett från att jag inte gillar ryamattor och tyckte den var ful. Men jag antar att mormor trots allt tyckte den var lite fin? Eller tyckte den fyllde en funktion?

Åh, jag saknar dig C, fast jag inte var nära…

Jag fanns ju liksom bara ”i periferin”, jag kände dig inte nära. När du lämnade oss hade jag inte ens gått med i facebook än. Då var det liksom mycket längre till din stuga i skogen. Ja, inte egentligen, jag kunde ju nå dit både via mejl, telefon och rent fysiskt. Men avståndet var längre, mentalt, till någon man inte kände så nära.

Hade du funnits kvar så hade jag förmodligen inte så hemskt mycket senare blivit din vän på facebook. Då hade du sett länkar jag delat, och kommenterat, och vise versa. Vi hade lärt känna varandra närmre. Du hade funnits i mitt nätverk på ett helt annat sätt än du gjorde då.

Det hade jag tyckt om. Jag tyckte mycket om dig. Jag tror vi skulle ha tyckt lika om mycket, och jag tror vi kunde ha haft givande diskussioner.

Facebook gör det lätt för sådana som mig. Sådana som är fega när det gäller att tränga sig på hos människor vi inte tycker vi känner tillräckligt väl. Det är lättare att bjuda in sig själv till att lära känna folk som fysiskt sett är långt borta på det här viset. (Jag har lärt känna ett antal människor närmre på det sättet.) Det blir ju nästan som att träffas då och då i affären, man kan ta det lite pö om pö och det blir inte så stor grej.

Fan att jag inte var modigare då.

Fan att det blev som det blev – tänker jag ur mitt eget lilla själviska perspektiv. För jag hade velat ha dig kvar. Och det är jag garanterat inte ensam om.

Du är saknad. Men det hjälper ju ingen, och du får aldrig veta det.

Men snälla Ica?

Jag handlar en hel del på Ica. Det finns en mycket naturlig anledning till det: affären inne i byn är en Ica-affär. Bara den service det är i sig – att den finns, alltså – är skäl nog att handla där. En affär är mycket viktig för att en by ska fortsätta vara levande. Detta är dessutom en affär som står för mycket god service. De är byns post, de har en uttagsautomat (banken stängde för en del år sedan), de har startat upp en bensinmack när den gamla la ner (tyvärr dock utan gas, så vi tankar extremt sällan där – men ändå), de är apoteksombud (och var alltså vår tillgång till medicin långt innan apoteksreformen). Som de lilla alltiallo affär de är i en by på landet har de också ett ganska gott utbud av sånt som inte är mat (ibland bättre när det kommer till det nödvändiga än många stora affärer). Och dessutom har de ökat öppettiderna på senare år, istället för som många andra småaffärer minska.

Och det verkar på det hela taget gå ganska bra för dem.

Visst, vi handlar inte allt där. Utbudet av ekologiska varor är till exempel inte alls så stort som jag skulle önska. Men jag frågar efter ekologiskt, och ibland tar de hem något nytt. En del annat ekologiskt, och även annat som de saknar, handlar vi förstås på andra ställen.

Det är ju för övrigt inte billigast att handla i vår lilla Ica. Det ser jag inte som något problem. Jag är ändå sällan ute efter att få fatt i det billigaste, och jag betalar gärna för servicen.

Men på sistone har de börjat med nåt märkligt: att skänka bort saker. Ja, det är väl förmodligen inte Ica-i-byns egen idé, utan Ica centralt? I alla fall, då och då dimper det ner reklam som består i att vi kan hämta ut en Gåva. En påse värmeljus. En tub tandkräm. Och nu senast igår en mugg och en skål i porslin.

Jag har vad jag behöver av porslin och värmeljus, och tandkrm kan jag köpa själv vid behov. Ska jag ha saker så väljer jag helst själv vad jag ska ha, så att det kommer till nytta och glädje. Jag gissar också att de allra allra flesta av mina grannar och folk nere i byn har vad de behöver av dessa saker alternativt har råd att köpa om behovet skulle uppstå. Men tyvärr gissar jag att väldigt många av dem också hämtar ut sakerna. För det är gratis. Och gratis är gott, typ. Och sedan står väl den där koppen och skålen där och tar upp plats i skåpet tills nästa gång varje familj rensar bort saker de inte vill ha, och så hamnar det i bästa fall på en loppis.

Det är inte god resurshushållning! Och det är inte heller god service.

Snälla Ica: Jag och andra kämpar med att få folk att sluta köpa och ge bort saker de inte behöver. Jag ber er att åtminstone sluta skänka bort saker till folk som inte behöver dem och inte bett om dem.

Lägg pengarna på nåt annat istället. Om ni struntar i att köpa onödiga presenter till era kunder så kanske ni inte måste ha den hemska reklamen i högtalarna som försöker övertala oss om att köpa färdiga såser och dåliga skvallertidningar?

Hur mycket man läst och vem man litar på

Nej, jag har inte själv läst alla forskningsrapporter som kommit inom klimatområdet. Självklart inte. Jag ser ingen poäng med att jag ska läsa allt, lika lite som jag ser en poäng med att göra forskningen själv. Jag inser att jag kan de allra flesta detaljområden det handlar om för dåligt för att ens kunna tolka forskningsresultaten rätt. Även om jag är naturvetare.

Det gör inte på något sätt att jag inte har rätt att uttala mig. Det betyder inte att jag inte läst tillräckligt. Jag har läst tillräckligt för att veta att läget är allvarligt.

Men jag har inte läst allt som finns att läsa. Jag har läst lagom mycket. Och jag litar på slutsatser och analyser från dem som är mer insatta och som jag har goda skäl att ha förtroende för i övrigt. Som till exempel SMHI och Naturvårdsverket. Och kollegor och vänner med kunskap inom området. (Det betyder förstås inte att jag blint tror på allting bara för att något kommer från SMHI eller Naturvårdsverket eller någon jag känner. Eller att jag alltid håller med och tycker de agerar rätt eller drar rätt slutsatser. Det är en sammanvägning. Men när alltsammans pekar i samma riktning så blir det förstås tungt vägande.)

Och det faktum att de allra flesta relevanta forskare är överens när det gäller människans påverkan på klimatet är också tungt vägande. Även om jag inte läst alla dessa forskningsrapporter och -artiklar. Det finns det andra som gjort. Artiklar och rapporter på den nivån granskas, och det görs av folk som också är kompetenta på området.

Och ja, självklart handlar det om vem man har förtroende för och litar på. Jag har generellt sett förtroende för och litar på myndigheter och forskare.