Jag står med en tub märklig kletig massa och trycker in i hål i brädor. Den kletiga massan heter Multi filler, och brädorna är de breda golvlisterna eller socklarna till matrummet. De ska helst tillbaka på plats, men innan dess ska de värsta hålen (hål efter spikar, sprickor från när vi bräckt loss listerna och diverse hål som kommer sig av att träet är gammalt och delvis orangripet) lagas och listerna målas ett varv eller två, så de ser hyfsat drägliga ut.
Jag vet inte vad den kletiga massan innehåller, och vill förmodligen inte veta heller, men den faller i alla fall inom kategorin spackel. Och detta kladd gör det möjligt för oss att återanvända de gamla listerna, som är avsågade och anpassade för rummet, och som gör att rummet behåller sin prägel, istället för att vi ska skaffa nya.
Inte så att alla de gamla listerna är likadana heller. Det är en del av prägeln på rummet – och huset: n del av listerna är profilerade, andra inte. Så är det. Så får det vara.
Så jag står där och trycker in Multi filler i sprickor och spikhål. Jag stor där i ylletunika och långkofta för att hålla mig varm om ryggen och tänker att jag förmodligen inte kladdar ner mig, för det brukar jag inte göra, så det går nog utan att byta till jobbekläder. (Japp, det går.) Jag tänker tacksamma tankar om att jag kan stå inomhus och göra det här, i det uppvärmda huset, inte i uthus eller garage. Jag tänker tankar om att det samtidigt är skönt att det fortfarande finns golv härinne i huset som vi inte behöver vara rädda om, fula urgama plastgolv som står på listan över kommande utrivningar och därför är skitsamma om man fläckar ner – det är så mycket enklare att inte behöva bry sig.
Jag står i uppvärmt hus och i sköna kläder och gör saker jag tycker om. I bakgrunden sjunger Sofia Karlsson Dan Andersson-visor.
Jag har ont i ryggen, men det är bättre. Och jag har det himla bra. Jag har en kamin, och ett hus med vackra pärlspontsstuckaturstak jag kan ligga och titta på när jag sträcker ut ryggen mellan varven, och en stereo som kan spela musik jag älskar.
Pingback: Vi bor inte i ett museum | Sanne skriver