Renovering kan betyda så olika saker

När man berättar att man renoverar hus, så reagerar folk så väldigt olika.

En del tycker det verkar väldigt jobbigt. De fascineras (en del av dem tydligt av artighet) över att man kan, och orkar, och vågar, och så vidare. Men mest verkar de tycka att det är ganska obegripligt att man frivilligt ger sig på sånt där och dessutom står ut med att leva med det, dag ut och dag in. En närliggande grupp, om än delvis motsatt, är de som tycker att nåja, så svårt kan det väl inte vara – hur kan det ta så fruktansvärt lång tid, blir ni aldrig klara?

Andra upprörs (oftast inte så öppet), eftersom de klumpar ihop allting som kallas renovering i det de betraktar som lyxrenovering, det vill säga det här att slänga ut fullt funktionsduglig inredning och sätta in ny, för att man tröttnat på den gamla eller inte tycker den är tillräckligt modern eller för att man helt enkelt vill ha nåt häftigare.

Själv betraktar jag inte ”lyxrenovering” som renovering. Renovering för mig handlar om att åtgärda det som faktiskt är slitet, trasigt eller inte funktionellt. Det handlar huvudsakligen om sådant som man skulle kräva om man bodde i hyreslägenhet – sånt som folk skulle klaga högljutt på om hyresvärden inte skötte. Jag har tidigare skrivit om detta under Renoveringshysteri?. Men även om vi håller oss till det jag tycker är rimligt, och som vi som goda husägare faktiskt bör göra för att huset ska kunna stå länge och fortsätta vara ett funktionsdugligt hus, så får jag ändå dåligt samvete när folk klagar på att folk renoverar en massa onödigt (fastän jag också klagar på att folk lyxrenoverar). Jag känner ett behov av att försvara mig – varför tror du jag skriver det här, liksom? ;-) Köket vi hade innan hade en meter bänkskiva, nästan inga skåp, tre plattors spis och ett pyttelitet kylskåp som förmodligen drog löjliga mängder el. Badrummets glipor mellan tapetvåderna ger mig ont i magen när jag ibland tittar på dem och oroar mig över att det ska gå fukt i väggarna, och det skulle vara smidigt att inte behöva gå genom skafferiet och halvvägs till källaren för att komma till badrummet, att ha dörröppningar med normalhöjd och en möjlighet att låsa dörren till toaletten. Och de dåligt lutande taken på uthusen är en tickande katastrof: ruttnande undertak, och ovanpå det eternittak som riskerar ramla ner. Det är inte fråga om lyxrenovering – väl?

Men sedan har vi de andra renoverarna. De där som, precis som vi, köpt ett gammalt hus av något dödsbo eller av människor som sedan länge är för gamla för att klara av att göra mer än att håla sig levande. Hus som inte fått den omvårdnad ett hus faktiskt behöver för att må bra. Hus där vi, trots att vi jobbar på, kommer att ligga efter med det som andra betraktar som underhåll men som i våra hus varit eftersatt under så lång tid att det blir fråga om just renovering, att det kommer att ta decennier att komma ikapp. Men samtidigt hus som är unika och som renoverare ser potentialen i.

Renoverarna förstår. De vet vad som tar tid. De ser potentialen. De ser vad vi åstadkommit istället för det som är ogjort. De pratar samma språk. Och de är helt klart roligast att gå husesyn med :-)