Plaståtervinningen – varför har vi inte kommit längre?

I början av 1990-talet var jag gnällig och besvärlig och tjatade på återvinningscentralen i min hemkommun om att de skulle ta emot plastmjölkdunkarna från Åsens mjölk. Det var svårt att få igenom.

Sedan ”lossnade” det, i och med producentansvaret för förpackningar: alla producenter av förpackningar blev ansvariga för att deras förpackningar skulle gå kunna återvinnas – vilket ju löstes genom avgifter och så vidare, men i alla fall, plastförpackningar och andra förpackningar kunde lämnas till återvinningen.

Men bara förpackningar. Ingen annan plast.

Och längre än så har vi fortfarande inte kommit. Det finns fortfarande ingen återvinning av all annan plast – gamla leksaker, trädgårdsmöbler, och så vidare – bortsett från enstaka försöksprojekt, oftast genomförda av större företag eller ideella organisationer. Det som står till buds är att lämna det till restavfall, vilket ju i praktiken innebär förbränning.

Det känns som en idiotisk hantering av ett material som tillverkas av olja, det vill säga en begränsad resurs som så sakta börjar sina.

Ja, det finns komplicerade omständigheter med plast. En del plast är väldigt giftig. En del plastsorter funkar inte så bra att återvinna. Fast de problemen finns ju även med förpackningsplast. Och om det är för problematiskt att hantera vissa sorters plast, så är väl det vettiga att förbjuda de plastfraktionerna?

En gång i tiden var det ju ändå ganska progressivt med förpackningsansvaret. Men jag förväntade mig att det var det första steget – att fortsättningen, för övrig plast, skulle komma, ganska snart till och med. Visst, det har kommit producentansvar för mer än förpackningarna. Men plast i största allmänhet är det fortfarande ingen som har eller tar ansvar för.

Jag tycker det är hög tid. Nu.