Monthly Archives: mars 2013

Avvikande fast det vore effektivare att smälta in

Egentligen borde jag försöka övertyga folk mer. Argumentera. Prata på. Berätta om alla miljöproblem vi människor orsakar med vårt sätt att leva. Berätta vad vi kan och bör göra.

Ja, jag gör det här i bloggen. Men jag menar att jag borde göra det mer i verkligheten också. Jag borde ju prata om det typ jämt ;-) Använda min kunskap och se till att inte en människa omkring mig kunde vara ovetande.

Men det gör jag inte.

För jag är så van vid att vara avvikande. Hon den där konstiga. Hon med konstiga åsikter, konstiga tankar, och så vidare. Jag är liksom ändå van vid att ingen lyssnar. Van att viftas bort som den som ändå är knäpp och onormal på det ena eller andra sättet. Jag vet att folk i bästa fall inte lyssnar och i sämsta fall gör narr av mig.

Vetskapen om att jag liksom ändå är en i periferin får mig att hålla tyst.

Många gånger trivs jag egentligen bra med att inte vara centrum av normalfördelningskurvan. Många gånger är det lättare att våga vara sig själv och avvikande om ingen ändå förväntr sig nåt annat.

Men när det kommer till att försöka få fler människor att fatta så hade det kanske kunnat vara smidigt att vara mer ”normal”. Eller, att ha självbilden av att vara normal är väl nog vad jag menar. För om jag betraktade mig själv mer som en av alla andra så skulle jag väl förmodligen tycka att det var självklart att alla andra också skulle tycka att det jag hade att berätta var intressant och viktigt – och jag skulle vara övertygad om att bara de fick veta så skulle de genast också ändra beteende och åsikt.

Det skulle ju faktiskt kunna vara en ganska praktiskt inställning.

Hur köpta är affärerna?

Häromsistens skrev Ekorrens ekologiska smågodis på Facebook om att Coop slutat sälja deras godis.

Jag skrev till Coop och frågade varför. Svaret från Coop gick i princip ut på att de nu säljer eget ekologiskt godis istället:

… vi har ekologiskt godis från Änglamark istället: Änglamark ”söta” björnar, sura pinnar och lakritsbjörnar.

Jaha. Så Coop kan alltså bara sälja ekologiskt smågodis av ETT märke: sitt eget.

Märkligt nog kan de trots detta erbjuda massor av olika märken när det gäller andra produkter. Både när det gäller mjöl, korv, ketchup, hårschampon, bröd och en massa andra produkter. Inte minst när det gälelr ”konventionellt” godis. Ja, slltså godis som inte är ekologiskt.

För alltså, ärligt talat, de allra flesta mataffärer har väldigt väldigt mycket godis. Coop-affärerna också. Och det är inte bara av deras egna märken, utan det är av massor av olika kända märken.

Jag menar, kan du tänka dig Coop plötsligt helt utan Ahlgrens bilar, Marabouchoklad, och så vidare – och så alltsammans utbytt mot ”EMV” (egna märkesvaror – alltså sånt med Coops eller Icas eget namn på)? Nä. Kommer inte att hända, ju.

Men med ett sånt litet företag som Ekorrens så funkar det tydligen. Ekorrens har väl inte mycket att sätta emot.

Det där får mig att undra: hur sund är egentligen relationen mellan våra stora livsmedelsaffärskedjor och diverse företag?

Hur kommer det sig egentligen att till exempel Ahlgrens bilar inte riskerar att försvinna från Coop, medan Ekorrens motsvarande cyklar försvinner så fort Coop fixat emv-ekogodis?

Visst, det är säkerligen fler som köper Ahlgrens bilar än som köper Ekorrens cyklar. Å andra sidan så är det många som klagat hos Coop över att Ekorren försvunnit. Kundernas krav och efterfrågan – eller brist därpå – är ett smidigt argument att använda på det sätt som själv passar en.

Jag kan ändå inte låta bli att undra: finns det mer bakom? Får Coop typ betalt av de stora märkena för att sälja deras produkter? Extra fördelaktiga ”erbjudanden” som gör att Coop kan göra extra bra vinst?

För hur kommer det sig annars att Coop fortsätter att ta in mängder av produkter av onödigt slag och med negativ miljöpåverkan, men inte kan tänka sig att erbjuda två märken av ekologiskt godis för att försöka vrida utvecklingen.

Ja, jag spekulerar bara. Det här är bara en konspirationsteori :-)

Coop försöker vila på gamla meriter. Måhända har de fortfarande störst sortiment enligt sitt eget sätt att räkna, men de är inte längre särskilt framåtsträvande, snarast tvärtom.

Ville de skulle de kunna åstadkomma massor, genom vad de lyfter fram och genom att faktiskt plocka bort andra saker i sortimentet. Använda sitt handlingsutrymme som stor aktör. Men nej, Coop har sedan länge slutat vara föregångare.

Och den här undran över vad de egentligen har för avtal och överenskommelser med andra företag etc funderar jag över igen när jag står i kassan, som för stunden är draperat med oändliga mängder TRISS-lotter. Det är Triss-lotter Coop vill att jag ska köpa, och inte ekologiskt godis.

Det där med att använda sitt handlingsutrymme, ja.

Samvete och snö

Jag jobbar hemifrån idag också. Det har kommit mer snö inatt. Inte så att det är jättemycket egentligen, men ändå. På radion rapporteras det om väldigt besvärligt väglag. På Österlen är skolskjutsar inställda och vissa skolor stängda.

Så jag jobbar hemifrån. Jag har vad jag behöver hemma, bortsett från någon liten sak som behöver lösas. Jag tjänar inget på att ge mig iväg flera mil jämfört med att sitta här. Jag får lov.

Dessutom är ju distansarbete bra på en massa sätt redan i vanliga fall, redan bortsett från snö, halka och längre restid.

Jag vet att detta är det förnuftiga beslutet utifrån givna förutsättningar.

Ändå velade jag fram och tillbaka så länge det var möjligt. Och jag har ruskigt dåligt samvete. För jag gör inte som man SKA. Man SKA ut och köra, klaga över halkan, klaga över tågtrassel, för att ta sig in till kontoret. Så ÄR det ju. Jag gör fel.

Blä.


Nej jag är inte arg bara för att jag säger vad jag tycker

Är det inte ganska märkligt? Ganska ofta får jag kommentarer (inte bara här, utan på facebook, twitter, och i vanliga livet ;-)) som handlar om att jag mår dåligt, eller att jag är arg eller upprörd, eller något annat som handlar om att jag liksom skulle vara i ”kraftig affekt”. Fastän jag inte alls är arg eller upprörd eller ledsen eller mår dåligt. Utan bara helt enkelt skriver vad jag tycker, rätt upp och ner, utan omskrivningar och krusiduller.

Är folk så ovana vid att någon säger eller skriver vad den tycker?

Kanske lugn och ro framför brasan?

Efter några timmars trassel och krångel och tvära vändningar – hämta tidigare eller inte, blir det några scouter eller inte, ska vi hinna laga mat eller inte, och så vidare – så blev det mackor till kvällsmat för att vi inte skulle hinna något annat innan scouterna, och strax därefter beskedet att det blir inga scouter eftersom det inte går några bussar på grund av vädret. Och alltså behövde vi i slutändan inte ut och flänga nåt mer ikväll. Så nu har jag äntligen tänt en brasa och hoppas på lugn och ro. Och ja, ungarna får väl häcka framför datorspel en stund, jag orkar liksom inte motivera dem till nåt annat idag.

Nedj, det blev inte så mycket snö. Och drivorna blev inte heller så illa; jag tror att all snön drivit vidare västerut och slipat av marken på vägen ;-) Det här blev inte en av de där riktigt besvärliga snöstormarna. Inte alls. Fast då har jag ju å andra sidan bara gett mig av tre kilometer hemifrån, och jag har hört av folk att det är värre längre bort.

Det är väl bara att tacka och ta emot för att jag sluppit skotta. Samt tacka de lärdomar jag skaffat genom åren angående snöstormar. För jag är mycket hellre på den säkra sidan och har stannat hemma ”i onödan” än ger mig iväg och det visar sig att det blir jättedumt.

För övrigt är jag trött på alla människor överallt som hånar Skånetrafiken och SMHI för deras arbete i samband med rådande väder. Jaha, nu tycker ni att de varit onödigt försiktiga, varnat och förberett för mycket? Men när de inte varnar och inte förbereder trafiken så gnäller ni för det? Lägg ägg.

Så du tycker kollektivt självmord är bästa lösningen?

Jag funderar på det här med folk som säger ”Det mest ansvarsfulla är att inte skaffa barn!” när man försöker arbeta för att minska klimatpåverkan till exempel genom Föräldravrålet… (Jag har ju skrivit om det tidigare.)

Tja, så kan man ju resonera. Ett långsamt utdraget kollektivt självmord för hela mänskligheten. Det minskar helt klart vår klimatpåverkan, åtminstone på hundra års sikt. Fast vid det laget har vi redan hunnit släppa ut rätt mycket mer växthusgaser och förvärrat situationen rejält för de andra arter som lever kvar. Passerat alla tipping points och sånt där. Vi lämnar kvar ett helt förändrat klimatsystem, helt enkelt.

Men om vi ska köra på den varianten så måste den ju förstås gälla för alla. Det vill säga det är inte bara jag och min generation och de som kommer efteråt som ska avstå från att skaffa barn, utan det måste ju vara lika för alla. Då borde du förstås döda dina barn också för rättvisans skull, gamle man. Ja, du gamle man som kommer med ovanstående förslag. (Ja, nu förenklar jag – det är ju inte bara äldre män som komer med den sortens dumma förslag. Men ofta är det så.) Annars blir det ju orättvist, eller hur?

Nej, jag är förstås inte allvarlig. Jag tycker inte du ska ta livet av dina barn. Men jag anser inte heller att folk i min generation eller de som är yngre helt ska avstå från att skaffa barn. Jag tror inte det är en bra lösning. Jag tror inte ens att det skulle funka. Inte ens om de värsta konspirationsteoretikerna hade rätt och det fanns någon sorts världsamfund som försöker göra oss alla sterila (vilket ju bara är bullshit) så tror jag de skulle lyckas, för det finns altid människor som skulle överleva och förbli fertila – jag tror helt enkelt inte att 7 miljarder människor utrotas så lätt :-)

Men i alla fall… Jag tycker min lösning är bättre: att vi alla ser till att minska vår påverkan. Rejält. Nu. För det kan vi. Och även om oddsen för att lyckas är små så tror jag ändå att de är mycket bättre med den metoden än genom att vi utrotar oss själva.

Dessutom är det en mycket trevligare lösning. På många sätt.

Prata väder

Det klagas ibland på att vi svenskar pratar för mycket om vädret.

Jag tycker det skulle vara märkligare om vi inte pratade om vädret? Vi bor trots allt i ett land där vädret kan variera ganska kraftigt, både från dag till dag och från år till år. Väldigt få år är normala. (Väl?) Och vädret påverkar oss på en massa olika sätt. Inte bara för den som är jordbrukare, ut också för den som har en trädgård, eller ett hus, eller behöver förflytta sig utomhus. Och vädret påverkar vårt humör. Vädret är viktigt.

För många människor har jag dessutom en känsla av att vädret egentligen är det enda påtagliga de faktiskt märker av ”naturen”, deras enda naturkontakt. Det enda ickemänniskostyrda i deras tillvaro, där allt annat är konstruerat eller byggt eller arrangerat avsiktligt av människor. Vädret är liksom den sista utposten.

Då är det ju samtidigt konstigt att vi pratar så lite om klimatet. Eller? Beror det kanske just på att vädret ändå är så varierat?

Beredskap och flytande snö

Nej, det är inte så illa. Inte än, ska jag väl tillägga. För grejen är ju att man aldrig vet säkert i förväg. Och då behöver man ha beredskap.

Det skrivs kommentarer på tidningsartiklar och pratas på radio om att det är överdrivet. Att man varnar i onödan. En massa höhö-kommentarer av typen ”jag tror det när jag ser det” och ”det brukar inte bli så illa, SMHI överdriver alltid”. (Jag gissar på att en del av dem sitter inne i städerna, där det inte alls blir på samma sätt?) Det klagas på att det ropas väderkaos över minsta lilla.

Jag ropar inte väderkaos. Däremot har jag beredskap. Jag behöver de där väderprognoserna för att kunna bedöma när jag ska ha extra beredskap.

Självklart kan inte SMHI – eller dmi eller yr eller vem du nu litar mest på – veta säkert. De kan bara göra prognoser. Men även om prognoserna inte stämmer så är det ofantligt mycket bättre än att bara stirra mot horisonten och försöka göra en bedömning av om det kommer att bli en solig fin dag eller snöstorm.

SMHI har nedgraderat varningen: det är nu bara Österlen som har klass 2-varning; för resten av Skåne är det nu bara en klass1. Men på radion betonar SMHI att på sydkusten ska man betrakta det som en klass 2-varning ändå. Vi haft riktigt rejäla problem här även gånger när SMHI faktiskt inte ens gått ut med en varning…

Skolskjutsarna i nästan alla kommuner längs sydkusten är inställda idag.

Jag har i alla fall fått iväg barnen till skola och dagis. Det har inte kommit mycket snö ännu. Men det börjar bildas en del drivor.

Framför allt fyker det. Grusvägen härutanför är huvudsakligen barslipad barmark. Snön glider fram, flyter fram, far i sidlänges vågor och virvlar. Det är vackert, och nästan som från en annan värld. Eller, det beror väl på att det faktiskt fångar upp oss och påminner oss och tvingar oss se världen? ”Wow!” utbrister fyraåringen när han får se det, så där innerligt som en fyraåring kan när något är riktigt riktigt fantastiskt. Snön flyter rakt emot oss på vägen.

Men där vägen ligger i lä bakom grannens hus börjar det bli tjockt med snö. Förstås.

Ute på stora vägen, när vi svängt nittio grader, uppfattar jag den fykande snön snarast som vita streck över vägen, rakt från öster till väster. Ja, fullt så rakt är det väl inte, men det är så det ser ut när man kör vinkelrätt mot det. Jag har fokus på den fykande snön, de små stråken av drivor som börjat bildas, och de enstaka bilar som också är ute.

Jag lämnar barnen, meddelar att jag finns hemma, och att jag kan komma och hämta tidigare vid behov. På dagis är de glada över detta – de vet ju också att en del av personalen kan behöva bege sig hemåt tidigare om det blir värre.

För man vet ju aldrig hur det blir. Det kan ändras snabbt. Det kan gå på en halvtimme från typ lugnt till nästan omöjligt att lösa det som lösas måste.

Det är det man måste vara beredd på. Det är inte att ropa varg. Det är inte att vara sjåpig eller skrika kaos vid minsta lilla snöflinga. Det är bara att vara beredd.

Och har vi tur så blir det inte alltför illa, och nioåringen kan få gå på sina scouter ikväll precis som vilken vecka som helst.

Vi får se, helt enkelt.

För övrigt känns snöstorm lockande

I alla fall jämfört med den sand- eller jordstorm som är nu. Vinden slipar loss jord från de plöjda åkrarna, så det är jord och sand som fyker över åkrarna, blästrar värden och bygger små klena drivor.

Fykande snö är bättre. Försvinner snabbare och ställer till mindre långvarig skada.

Att rusta sig för kommande väder

SMHI har utfärdat klass 2-varning för kraftigt snöfall och klass 1-varning för blåsten; ikväll eller inatt kommer snöstormen.

Sydsvenskan kom i morse med fyra tips inför snöovädret – i korthet handlar det om att 1. ta på sig mössa halsduk och handskar, 2. planera för att det kan ta längre tid att resa, 3. undvik att ge dig ut på vägarna och om du gör det ha vinterdäck, 4. ifall du är ute med båt ska du inte lita på var det brukar finnas grund eftersom vattenståndet kan bli lågt, och dessutom blåser det ordentligt till havs. (Dessutom vill de att vi ska skotta framför brevlådan för att underlätta för tidningsbäraren – samt för säkerhets skull skaffa oss inloggning till webbtidningen.)

Jag vet inte jag, men är inte ovanstående tips så självklara saker att de inte borde behöva tipsas om? Att klä på sig ordentligt, ha vinterdäck om man ska köra i vinterväglag, och planera för att det kan ta längre tid att köra? Och vilken vettig båtägare ger sig alls ut vid sådana här väderförhållanden?

Vi förbereder oss på andra sätt. Ser till att fylla på pellets. Kollar att det finns ved. Köper hem nödvändigheter (det är ruskigt tråkigt att stå utan toapapper när det är omöjligt eller förenat med livsfara att ta sig till affären). Ser till att ställa snöskyfflar och snöslädar på lämpliga ställen. Ställer bilen längst ut på infarten för att inte behöva skotta mer än nödvändigt. Håller koll på väderprognoserna på fyra olika sajter ;-)

Jag förbereder mig på att jobba hemifrån. Åtminstone imorgon, kanske även på onsdag. Jag har möjlighet, och jag har chefens tillåtelse.

I att förbereda sig på att jobba hemifrån ingår dels att ta med sig de saker som behövs hem, dels att kolla upp så att det finns någon annan som kan lösa det som måste göras på plats – och annars hitta andra lösningar. Att ha beredskap för hur det kan bli.

Så jag mejlar en kollega för att undersöka om det finns någon annan som kan fixa en grej, ifall jag inte kan komma på onsdag.

Han svarar att han just lyssnat till en detaljerad väderprognos – snöandet kommer att avta under tisdagseftermiddagen, så det borde inte vara några problem för mig att ta mig till jobbet, tycker han. Skulle problem uppstå tar vi det sedan.

Jahaja.

Men alltså, jag har bott på Söderslätt nu i drygt tio år. Och jag har barn.

Att snöandet avtar är liksom bara en ganska liten del av det. Det finns så många andra aspekter:

  • Så länge det blåser kommer snön inte att ligga stilla. Den kommer att fyka över slätten och bilda höga drivor. Även om vi har bra snöröjning, så kan det mycket väl vara omöjligt att ta sig fram en halvtimme efter att snöplogen passerat.
  • För att alls komma iväg måste jag skotta så att bilen kan komma ut på vägen. (Nej, jag kan inte ställa bilen på vägen, då kommer inte snöplogen fram.)
  • Jag måste prioritera att kunna få iväg barnen till skola och dagis. Bara att ta sig in till byn kan vara förenat med fara.
  • Om jag sedan ska ta mig till jobbet måste jag först köra en mil till stationen, och sedan ta tåget (bara hälften av tågen kommer att gå imorgon, har Skånetrafiken redan deklarerat). Även om jag kommer fram, så ska jag räkna med att det förmodligen tar mycket längre tid än vanligt.
  • När jag väl tagit mig till jobbet så måste jag sedan åka hemåt tidigare än vanligt för att vara någorlunda säker på att lyckas ta mig hem innan dagis och fritids stänger.
  • Det är ganska dumt att ta risken att köra fast i snön. Speciellt eftersom jag kommer att vara ensam vuxen hemma. Det är dumt oavsett om barnen är med mig i bilen eller om de är kvar i barnomsorgen (dumt på olika vis).

Och ja, visst, om man har viktiga skäl att ta sig iväg så visst, då får man ju försöka lösa det, och hoppas på tur. Samt bygga upp nödlösningar för hur man i så fall gör om jag till exempel inte lyckas ta mig hem och alltså inte kan hämta barnen etc.

Men det verkar liksom lite dumt att ta den risken i onödan. Det känns liksom vettigare att planera för att eventuellt inte kunna komma till jobbet och att se till att förbereda för de små problem som det eventuellt skulle kunna innebära. Speciellt med tanke på att min närmsta chef dessutom sagt att det är lämpligt att vi som pendlar jobbar hemifrån för att inte riskera liv och hälsa.

För övrigt visar väderprognoserna att det ska fortsätta snöa även på onsdag. Det är inte bara tisdagens snö om kan fortsätta yra omkring, det kan fortsätta förvärras.

Eller så är det lugnt och jag kan ta mig till jobbet på onsdag. Det är förstås också fullt möjligt.

Men att rusta sig för vad som kan komma är att ha framförhållning. Och att utgå från att vi inte säkert vet. Förbereda sig på att det kan bli besvärligt.