Sorgebarnet örtagården

Örtagården är mitt sorgebarn.

Vi anlade den i september 2004. Första barnet var fött i januari det året. Jag började jobba i juli och hade liksom ingen direkt semester det året, men jag tog ledigt en vecka i september för att anlägga örtagården. För att jag så gärna ville.

Men småbarnstid är småbarnstid, med allt vad det innebär av tidsbrist.

Sedan skadade jag nacken, och inget var som det skulle på länge.

Och sedan kom barn nummer två.

Örtagården har aldrig fått den skötsel och omvårdnad den skulle behöva. Den är ett kaos, där många av de saker som ska växa där antingen tynar bort eller kvävs av några enstaka växter som tar över världen.

Det grämer mig.

Men vad ska jag egentligen med en örtagård till? Ja, det kan man fråga sig. Det finns ju inga riktigt rationella skäl. Men egentligen var det örter, och deras användning, som liksom på allvar väckte trädgårds- eller odlingsintresset för mig.

Örter. Det är ju inte heller sant. Det intressanta är inte huruvuda de är örter, botaniskt sett.

Men det fascinerar mig helt enkelt med växter som går att använda. Sådana som går att äta, sådana som går att krydda med, sådana som kan användas som medicin, till att färga med, till att göra textilier, och så vidare.

De intresserar och fascinerar mig. Jag vill gärna odla dem. För att det känns bra.

Ska jag ha dem till nåt? Näe. Eller, bara kryddorna och matväxterna. I övrigt vill jag bara ha dem för att titta på.

Det är väl därför örtagården trots allt är nedprioriterad jämfört med trädgårdslandet. Samt för att det i någon mån är lättare att hålla efter ett område som man gräver eller kör upp typ helt och hållet varje år – de hemska rotogräsen hinner inte ta över på samma sätt då. Och när man inte har tid att göra allt man skulle vilja så känns det trots allt mer lockande att prioritera trädgårdslandet, som kan ge mig krispiga sockerärtor och härliga potatisar än en örtagård som på sin höjd är vacker (en del av växterna jag planterat där är ju faktiskt inte ens det, utan ”bara” intressanta – och det klingar ju liksom trots allt lägre än de där sockerärtorna).

Men hade jag tid för alltsammans så skulle jag ta krafttag med örtagården igen. För jag trivs fortfarande med känslan. Känslan av att bära vidare någon sorts arv. Känslan av att faktiskt ha tillgång till de här växterna och hjälpa till att de faktiskt finns kvar. Känslan av att de finns där. Eller… nej, jag vet inte. Jag kan inte sätta fingret på det. Det är väl helt vanligt sunt nörderi, helt enkelt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *