Jag har gett mig på att lagningsputsa. Mestadels ute. Lite rasad puts i en mur, lite mer bakom ett stuprör. Det skulle ha gjorts i fjol men hanns aldrig med. Igår stod jag ute i kyla, regn och blåst så att jag höll på att aldrig bli varm igen igårkväll. Idag har vädret varit bättre.
Det är som vanligt med putsandet. Först, när jag tar fram bruket och murslevarna, så känner jag mig ruskigt osäker. Hur gjorde man nu? Vlka proportioner skulle det blandas i? Och det känns ovant att börja putsa. Men en stund senare så finns det liksom där igen. Känslan för hur konsistensen ska vara (det behövs inga mått och proportioner). Känslan för hur man gör när man kladdar på det på väggen, får det att fästa och bli (hyfsat) jämt.
Ja ja, perfekt blir det inte. Det är inte heller ambitionen. Det är inte heller möjligt.
Att vara husägare är att ge upp perfektion. Att inse att man aldrig någonsin kommer att uppnå perfektion. Att lära sig leva med detta. Det finns alltid hål och skavanker som behöver åtgärdas, och det är omöjligt att nånsin bli klar. Men man måste ändå ständigt fortsätta sträva efter att motarbeta förfallet.
Det gäller att känna en glädje i det man åstadkommer. I processen, görandet. Inte i perfektionen hos slutresultatet.
Och jag trivs bra med bruket. I formandet. Plasticiteten hos bruket. Känslan av slät men ändå inte platt yta, jämn men ändå ojämn.
Och på något vis trivs jag med trötthetskänslan det tunga bruket ger i min för stunden ovana handled.