Monthly Archives: augusti 2013

Idén om att ge bort en upplevelse

Ge bort en upplevelse! Bättre för miljön, mindre prylkonsumtion.

Ovanstående är ett ganska vanligt budskap i dessa dagar. Och tanken är ju i grunden god. Generellt sett har vi de saker vi behöver, och konsumtion av prylar är ett miljöproblem.

Men att ge bort en upplevelse är inte heller okomplicerat. En upplevelse kräver tid. Och problemet för min del är att tiden sällan räcker till det jag vill ändå. Att ge bort en upplevelse till mig innebär ofta att det blir ännu mindre tid kvar till det jag själv helst vill göra. Och då blir ju effekten istället mer stress: en sak till på min att göra-lista, en sak till jag måste bocka av att hinna med eller kan ha dåligt samvete för att jag inte hinner med.

Samtidigt vill jag inte döma ut vare sig prylar eller upplevelser. Det viktigaste är väl att det man ger bort är något mottagaren faktiskt vill ha och har behov av och användning för. Och annars är det bättre att låta bli att ge nåt alls.

Kan man kanske ge bort en storstädning?

Den stabila världen vi 70-talister vuxit upp i

Jag är född i miten av sjuttiotalet. Jag har vuxit upp i en värld som, från min horisont, varit väldigt stabil. Visst har samhället förändrats, tekniken utvecklats, politiken varierat (åtminstone eller framför allt på senare år). Men ändå, i huvudsak har tillvaron varit stabil. Det har inte varit krig i Sverige eller våra grannländer. Ingen svält i större skala. Inga allvarliga pandemier (trots allt). Inga större kriser, inga gigantiska samhällsomdaningar. Det har varit stabilt, så stabilt att vi betraktar denna stabilitet som självklar – så självklar att vi inte kan tänka oss något annat. (Och på sistone har jag upprepade gånger blivit påmind om att mycket av detta som jag betraktar som självklarheter i den här grundstabila tillvaron i själva verket är ungefär jämngammalt med mig; detta gäller alltfrån lagen mot barnaga till glassbilen.)

Det är förstås på många sätt bra och trevligt att ha växt upp i denna trygga stabila tillvaro. Det har garanterat många fördelar.

Men samtidigt tror jag det gör oss lite blinda, lite oemottagliga. Det är liksom lite svårt att fatta och ta till sig att detta inte är självklarheter. Att vi inte kan ta till oss att samhället, världen, omgivningen – egentligen allt – kan ändras.

Jag tror det gör det svårare att ta till sig sånt här som klimatproblematiken. För även om vi på ett teoretiskt plan kan begripa, så går det liksom ändå inte in. På något vis förväntar vi oss liksom ändå att saker ska fortsätta vara som de alltid har varit. För det är så det funkar i den värld där vi vuxit upp.

Varför säger ni att man ska leva i nuet när ni menar tvärtom?

När man känner sig stressad över tillvaron eller får ångest över allt man vill hinna med eller borde göra och så vidare, så får man ofta rådet att man ska leva i nuet.

Det märkliga är att jag uppfattar att de som säger det ofta menar tvärtom. De menar att jag ska släppa allt det där jag vill göra, alla projekt jag skulle vilja ägna mig åt, allt det där jag vill få ordning på, eller bidra till en bättre värld genom, eller allt det där jag skulle tycka vore kul. Släppa det, och bara vara. Strunta i allt som kräver engagemang eller större insats. Bara sätta mig ner, göra ingenting och njuta av livet och nuet.

Vad det egentligen är jag ska njuta av är ganska oklart. Men det ska vara något som inte kräver tankearbete eller tid. Något jag kan släppa när dagen är slut. Typ god mat, en tidning eller ett tv-program.

Och så barnen, förstås. Dem ska jag njuta av här och nu, enligt dessa människor – och det ska jag göra genom att låta bli allt annat som jag kan skjuta upp till någon annan gång.

Och gör jag på det här sättet så kommer jag att må mycket bättre.

Ja, enligt dem då. Inte enligt mig.

Enligt mig är inte detta att leva i nuet. Enligt mig är att leva i nuet att få lov att köra igång med projekt. Skulle jag leva i nuet på riktigt och fullt ut, så skulle jag stundtals ägna mig dag och natt (mer eller mindre) åt ett projekt jag dragit igång och tycker är kul. Det mår jag bra av.

Att leva i nuet på sättet bara njuta av dagen och göra ingenting och vänta till sen mår jag däremot skit av.

Och ja, jag vet att det inte riktigt funkar att släppa allt för ett kul, intressant och viktigt projekt när man har jobb och barn. Jag gör inte det heller. Men det betyder ju inte att jag slutat vara jag och funkar på ett helt annat sätt – det sätt andra tycker jag borde – för det.

Stockholms tunnelbana med en femåring från landet

Vi har varit i Stockholm i helgen. Vi anlände med tåg strax innan sju i fredags kväll, och begav oss vidare från Stockholms C via tunnlar och SL:s biljettkontor till tunnelbana.

Stressen i tunnelbanan slår liksom omedelbart emot en, fastän jag liksom fick känslan av att just vid sju en fredagkväll var en ganska lugn tidpunkt. Men min femåring, som jag gick och höll i handen, var en tydlig kontrast till detta. Han gick så långsamt att andra höll på att snubbla på oss. För han hade så många saker att titta på och ta in. Och han hoppade lyckligt när han fick veta att vi skulle åka tunnelbana. Jag undrar hur många av de andra resenärerna den kvällen som kände samma glädje över en resa i tunnelbanan?

Jag hatar att packa

För att packa innebär så många ställningstaganden. Jag ska liksom ta ställning till hur jag vill klä mig för ett antal dagar framåt. Vad jag väljer sätter gränsen för mina valmöjligheter. Och egentligen vill jag inte alls begränsa mina valmöjligheter.

När jag pluggade i Göteborg och åkte hem kanske varannan-var tredje helg brukade det innebära att jag packade med mig enorma mängder kläder varje gång. Skittungt att släpa på. Men när jag var ledig och hemma ville jag liksom ha möjligheten att välja, ha min frihet, inte vara begränsad. När jag sedan kom tillbaka till Göteborg brukade jag oftast inte ha bytt mer än underkläderna.

På senare år har packandet varit extra ångestfyllt – det blir lätt så när man har barn. Bortsett från att det behövs många fler klädbyten, så finns det så många fler saker som på riktigt är kritiska för att resan ska bli trevlig: vagn, blöjor, vällingflaskor och -pulver, barnmat, gosedjur, leksaker som världen blir en katastrof utan. Ja, det allra mesta överlever de (eller man själv) utan – men utan de där sakerna hade det sammantaget varit bättre att stanna hemma…

Nu är barnen större, och det underlättar förstås – vi kan skippa både blöja, vagn och välling :-) Men fortfarande måste man ändå, för säkerhets skull, räkna med några extra byten åt dem. Det kan gå åt typ inget (ganska sannolikt), men det kan också gå åt en hel del. Dessutom måste man ju fortfarande vara beredd på olika väder och olika känsla om vad man vill ha för kläder.

Så det är fortfarande besvärande att packa. Det är stressande att försöka jämka ihop ambitionen att ta med så litet som möjligt med på att vara beredd på alla eventualiteter. Lite på den säkra sidan måste man ju vara. Men samtidigt känns det alltid lika fånigt att komma hem och så gott som allt är oanvänt.

När alla har rätt till allt

Vi är sju miljarder människor på jorden, sägs det. Och fler blir vi.

Och det skulle väl gå bra om vi alla nöjde oss med mat, kläder och ett anständigt drägligt liv – ett helt okej liv. Ett liv som uppfyller det som brukade kallas mänskliga rättgheter.

Men vem nöjer sig med det idag? Idag är det många som anser att alla ska ha rätt till allt. Det är liksom en mänsklig rättighet att få resa och se spännande platser på jorden. Inte en gång i livet och en spännande plats. Utan allt till alla, typ.

För varför skulle du, eller jag, eller någon, behöva nöja sig med mindre än alla andra, eller mindre än någon annan? Vi har vuxit upp och lärt oss att vi alla har samma rättigheter och alla är lika mycket värda. Att vi alla ska få samma möjligheter – alla möjligheter. Att vi kan göra vad vi vill om vi bara anstränger oss. Och att vi ska satsa på att göra det vi själva vill.

Vi har lärt oss att det är fel och fult att inte unna oss det bästa möjliga. Vi är värda det, och det är inte bara reklamen som gett oss det budskapet, utan föräldrar, skola, omvärld. Det är fel och fult att inte sträva efter mest, bäst – allt.

Varför avstå när alla andra gör?

Och så går det som det går med vår planet. Vad annat är att vänta, liksom?

Och ja, jag vet att det är många som inte har råd och inte möjlighet och att det verkligen inte är alla som ens har möjlighet att sträva efter det bästa. Även i Sverige.

Tillägg: och nej, jag menar inte bara resor. Jag menar gigantiska platt-TV:s, pooler, och en oherrans massa annat också. Men man kan inte alltid få med allt :-)

Den 8 augusti

Det är ju bara ett datum. Jag sätter egentligen inget större värde vid årsdagar och firanden och middagar och presenter.

Däremot kan årsdagar få en att minnas. Värdet sitter i minnena, och känslorna de väcker. Både känslorna de väcker till liv nu, och minnet av och återväckandet av de känslor man kände då.

Det är den 8 augusti idag.

Den 8 augusti för fyra år sedan gifte vi oss. Vid möllan som inte längre finns, eftersom den brändes ner nåt år senare. Så ja, det är bröllopsdag idag.

Det är i sig ganska ointressant, även om det var en underbar dag.

Tio år tidigare var viktigare. För det var då vi blev ihop. Det var trevande och konstigt och alldeles självklart och livsnödvändigt. På samma gång. Det var 40 mil emellan och skickade blandband och en ständig längtan utom under extremt intensiva helger. Varannan eller var tredje helg träffades vi. En enorm känslomässig intensitet och en ständig frustration över att befinna sig så långt ifrån varandra och att försöka klara av att leva ett vanligt liv samtidigt, samtidigt som jag egentligen i princip inte hade några pengar att leva på.

Och på något vis Lasse som ett ständigt soundtrack.

(Det ska egentligen vara versionen där Lasse sjunger duo med Idde, men den hittade jag inte med vettigt bildmaterial på youtube…)

Så kan vi sjunga tillsammans om en längtan
som aldrig blir still
för alla oss som aldrig vet vad vi vill
Det finns en sång och en dröm
om en lycka så öm
för oss som alltid ska till
att fånga en fjäril

att fånga en fjäril, som vill
fälla vingarna ut över världen,
en fjäril som flyger mellan oss ibland
Vi kallar den lycka,
den är svår att fånga,
den vill slita och rycka
som vilken lycka som helst,
vilken fjäril som helst
vilken kärlek som helst,
hur som helst…

Och jag inser när jag sitter här lyssnar att min längtan på något vis blivit still. Att jag funnit någon sorts inre ro som jag nog egentligen inte trodde var möjlig. Ingen fullständig ro, och inte så att jag slutat längta – det vore knappast önksvärt – men det finns en hanterlighet i livet.

Och det låter patetiskt att säga, och det är svårt att glömma bort i den trygga vardagen där jag vant mig vid att du finns, men den stora avgörande pusselbiten som gjort den skillnaden är du.

Hallvägg

Hantverkarna som gjorde badrummet rev ju ner den gamla tretexväggen i hallen och satte upp gipsskiva utan att fråga oss, och därmed missade vi den efterlängtade chansen att se en massa gamla lager tapet. Nu har vi tagit bort gipsskivorna för att sätta pärlspontspanel. Och då visade det sig att vi missat mer husarkeologi där bakom. För i brädväggen finns ett ”hål” med nyare brädor. Helt klart ett igensatt gammalt dörrhål. Eller ja, kanske är det till och med den gamla dörren som sitter kvar? Det kan mycket väl ha varit bara en ”bräddörr” med lite masonit på, med tanke på att badrummet förr verkar ha varit någon sorts skafferi eller liknande. Runt dörrhålet har uppenbarligen masonit och tapet slutat. På lämplig plats anar jag någon sorts bleck där ”låsdelen” bör ha gått in, och på motsvarande plats i ”dörren” ett hål där det kan ha funnits en möjlighet att ta tag i dörren på nåt vis.

Nå. Vi kunde förstås inte undersöka det här så nog, nu när det sitter en kaklad barumsvägg på andra sidan. Men spännande i alla fall! :-)

Nu har vi börjat sätta pärlspontspanel på väggen. fast vi hann inte klart den ikväll, även om det är en ganska okomplicerad vägg.

Låtsasleken trädgårdslandet

”Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

När man tager vad man haver blir väggarna mögelgröna

Jag målar pärlspontsväggarna i skafferiet. Färgen jag målar med är restfärg som stått ett antal år i vårt plåtskåp i uthuset. Linoljefärg. När vi målade rummen på ovanvåningen så ville nioåringen – som då var 3,5 år – ha grönt i sitt rum och valde Thottgrönt bland Ottossons linoljefärger. Vi beräknade hur mycket färg det borde gå åt, och eftersom det var långt att köra till Ottossons så avrundade vi uppåt och köpte två burkar Thottgrönt. Det gick nog åt ungefär en halv. (Något liknande gällde den blåa färgen till det andra barnrummet – den överblivna ultramarinblåa färgen har sedan använts till bland annat lekstuga och veranda.)

Som sagt var, färgen har stått sedan dess. Och linoljefärg blir ju inte dålig i första taget utan färgen är fortfarande i gott skick. Så nu har jag blandad lite Thottgrönt med mycket vitt och fått fram en… mögelgrön färg. Ja, det är den bästa benämning jag kan komma på. En ljust mintturkosgrön färg. Typ. Den passar i alla fall bra på pärlspont i ett skafferi. I alla fall tror jag det :-)

(Femåringen anser för övrigt att färgen jag blandat är blå. Tja, det här med färger är ju knepigt :-) )

Det känns i alla fall bra att använda den färg som blivit över sedan innan. Miljömässigt måste det vara en av de viktigaste faktorerna: att faktiskt använda slut på det man skaffat. Ungefär som med matsvinnet, liksom.

Fast det jag målat hittills har blivit av varierande kvalitet rent målningstekniskt. För det första partiet ställde jag mig och målade en sen kväll, i taskig belysning, och var inte klar med det parti som var nödvändigt innan avbrott förrän en bit förbi midnatt. Jag var alltså både för trött och såg för dåligt vd jag gjorde. Alltså har färgen runnit en del här och var – inte alls snyggt. Och lite pinsamt. Nå, jag hoppas det blir bättre efter nästa strykning.

Och så har vi gett oss på källardörren också. Den var helt klart blå, i en nyans som liksom låg ganska nära det gröna jag målar med nu, men dörren var tydligt blå. Dessutom var den på sina ställen övermålad med en helt annan blå färg, till synes på principen ”här har färgen flagat lite, och jag har lite färg på en pensel, så då tar jag väl några tag här då”. Eller ja, baksidan av dörren, den sidan som sitter ner mot källaren, har två olika nyanser av någon sorts gulbrunbeige ockra (?). Inga snygga färger, i alla fall. På den sidan är dörren dessutom ganska full med orhål :-)

Dörren har aldrig gått att stänga ”på riktigt” under tiden vi bott här, utan vi har alltid använt en hasp. Nu har jag plockat loss låskistan (en ganska tunn och liten sådan jämfört med i våra andra dörrar), och sedan lyckades min man trots rosten bända isär den. Problemet visade sig beror på att tryckesfallåsfjädern blivit sliten och inte fjädrade längre (och den gick av när den blev petad på). Ja, inte visste vi att det hette så, men efter lite googlande har jag nu lärt mig i alla fall lite mer om fall, trycken och fjädrar i gamla låskistor :-) Det verkar som att det ska gå att få fatt i en sådan som reservdel.

Dörren har för övrigt ingen klassisk karm och är egentligen större än dörrhålet. Den har gamla gångjärn kvar från där den suttit tidigare, men dessa har ersatts av (ännu äldre?) när den sattes på den här platsen, och de här är så långa att en av skruvarna sitter rakt igenom en av ”speglarna” i dörren och alltså sticker ut på den synliga sidan.

Nu har vi i alla fall börjat måla om dörren. Där fortsätter jag i god fuskanda: målar modern vit snickerifärg på den utan annat förarbete än att jag torkat av den värsta smutsen. Herregud, oavsett om det spricker och flagar så blir det knappast fulare än det varit? Och ikväll har jag och femåringen målat andra strykningen, vilket inneburit att han målat fläckvis och jag sedan försökt rätta till det så det ska bli drägligt. Men barnen behöver ju också få vara med och prova, och vad passar då bättre än den här dörren, liksom?