För egentligen skulle jag gladeligen gå helt och hållet upp i att leva livet på det sätt jag tycker känns rimligt och vettigt. Det där som väl kallas det lilla livet. Ägna tiden åt att ta hand om frukt och bär, sköta trädgårdslandet, laga kläder. Gå över till att cykla eller ta bussen överallt istället för att som nu trots allt använda bilen en hel del. Jag skulle kunna vara väldigt nöjd med det. Speciellt nu när barnen blivit ganska stora och det liksom går att få saker att flyta på. Det skulle kunna vara ett gott liv. Och jag skulle slippa ha dåligt samvete för en del saker som besvärar mitt samvete idag. Ett sådant liv skulle inte vara en uppoffring, utan en tillgång.
Men grejen är att det räcker inte. Även om jag skulle vara nöjd och lycklig med att ta tillvara mesta möjliga av den mat vi kan få från trädgården, få våra kläder att hålla så länge som möjligt, minska vår konsumtion och miljöpåverkan till ett minimum, så kommer det aldrig att räcka. Jag, eller min familj, existerar inte i ett vakuum. Även om vi gör rätt till fullo, så kommer det inte att hindra klimatförändringar, överutnyttjande av resurser och annat otrevligt. Det är nödvändigt att försöka åstadkomma förändring på andra nivåer också. Jag kan inte stänga in mig i min bubbla och låtsas att inte omvärlden finns.
Men det innebär en ständig konflikt. För det är omöjligt att hinna göra båda delar fullt ut. Att hinna med ett engagemang i till exempel föräldravrålet innebär att jag måste ta av tiden som jag kunde laga kläder eller cykla fram och tillbaka långa sträckor. För att reda ut det ena samvetet måste jag tulla på det andra. Det är en ständig motsättning.
Men det är så det måste vara. Jag är ingen ö, och det är det totala resultatet som räknas för jorden. Jag försöker få till bästa möjliga kompromiss, som samtidigt funkar för mig och de mina.
Det som blir lidande är vilan. Tiden att göra ingenting. Och visst kan jag sakna det, önska mer av det. Men jag tänker att ett tag till får jag ge det. Tids nog kommer läget sannolikt att vara ett annat, på ett eller annat sätt.
Inte för att jag skulle slå mig till ro för det – det är ju föga sannolikt med mig, eller hur?