Bilen, barnen och alla åren utan

Jag sitter och lyssnar på blockflöjtstoner, i en korridor i kulturskolans lokaler. Nioåringen har spellektion. Och jag sitter med det gamla vanliga dåliga samvetet.

Just idag har jag jobbat hemifrån. Annars hade jag behövt gå en timme tidigare från jobbet, ta tåget hemåt i vanlig ordning, ta bilen en mil för att hämta honom på skolan, sedan en mil tillbaka till kulturskolan, sedan en mil i första riktningen igen efter spelningen för att hämta lillebror på dagis, och så tre-fyra km hem. Idag, när jag suttit hemma, har jag sparat in ungefär sju km av den där första milen.

Det känns vansinnigt, ja. Visst är det så.

Så kan vi inte göra på nåt annat sätt? Tja… De gånger jag kan sitta hemma skulle jag kunna cykla ner och hämta upp honom vid skolan, gå till bussen, ta en buss in till spelningen, och sedan sitta och vänta en timme på nästa buss hem (eftersom det går en buss precis när lektionen slutar, som det inte går att hinna med). Då skulle jag komma för sent för att hämta femåringen. Ja, alltså efter att dagis stängt.

De dagar jag inte jobbar hemifrån skulle jag vara tvungen att gå ytterligare en timme tidigare – alltså totalt två timmar tidigare – för att kunna få ihop det med ovanstående variant. Som ju ändå inte fungerar i slutändan.

Cykla? Nej, nioåringen är ännu inte mogen och har inte uthållighet nog att cykla flera mil. (Det är dessutom ganska backig väg – Skåne är inte platt.)

Och ja, vi är två föräldrar. Onsdagar är pappans träningskväll. I den mån det inte krockar med jobb eller föräldramöten…

Och visst, vi skulle ju kunna säga att han inte får spela flöjt. – Det känns inte som en bra lösning.

Och vi skulle kunna säga åt honom att ta bussen in själv. Det är väl inte omöjligt att vi vänjer honom vid på sikt. Men inte riktigt än.

Så ja, jag har dåligt samvete för detta. Tro inget annat. Trots gasbilen. Trots att vi tar tåg den längre delen av sträckan till jobbet. (Men det är ju det KORTA sträckorna man ska låta bli bilen, påpekas det jämt…? Är det inte bättre att låta bli bilen på de sträckor där det finns ett vettigt alternativ?)

Och så tänker jag att det känns lite märkligt. Jag som lät bli att ta körkort när alla de andra i min ålder gjorde det och hankade mig runt på cykel och kollektivtrafik i många år, även i sammanhang där alla ansåg det omöjligt. (Jag tll och med gjorde exjobb som gick ut på att jag åkte ut och inventerade ett stort antal ängs- och betesmarker, och jag har stått ute i hgel och regn och med massor avpackning i en hage där jag varit strandsatt från tidig morgon tills dess att enda bussen gick hem vid halv fem – utan mobiltelefon.) På den tiden hade jag ju trots allt bara mig själv att ansvara för. Jag som aldrig har rest på en charterresa i hela mitt liv. Men under den här perioden av livet, med små eller halvstora barn, tycker jag att bilen känns mycket mer motiverad än då. Nu när jag måste samordna min egen tillvaro med barnens, nu medan de är beroende av oss vuxna. Och det kommer att gå över, barnen blir stora och kan cykla och ta buss själva. Men just nu underlättar bilen mycket.

Skulle jag inte kunna få tillgodoräkna mig lite av alla de åren då jag avstod innan? Känna att jag har lite bonus, lite att ta av? Men så funkar det väl inte. Det är som att man när man väl har kommit till insikt så förväntas man leva upp till det resten av livet. Och ju tidigare insikten kommer desto mindre nytta hinner man dra av o-insikten. Är det därför så många så länge låtsas som inget, gömmer huvudet i sanden och kör på? För att så länge man inget vet (eller låtsas inget veta) så slipper man ta ansvar?

Läs även Ingrids inlägg på vrålbloggen, om det här med bil och landsbygd och klimat. Jag känner igen mig i mycket av det hon beskriver.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *