Det är verkligen höst. Jag hör det lätta småplingandet av pellets och suset av pannan. Det är mörkt om kvällarna, och stundtals även småmörkt på dagen. Luften är högre, himlen är högre, även när molnen ligger tätt och lågt.
Och då går det att spela favoritmusik igen. Musik som inte går att spela på sommaren. Spröda toner som inte gör sig mot stekheta kvava sommardagar.
Så jag sätter på Loreena McKennitts To drive the cold winter away. Inte för att köra iväg vintern, men för att välkomna hösten – och därmed på sikt även just vintern.