Så hur tänker jag mig framtiden, då?

Ja, hur framtiden ser ut är ju förstås omöjligt att veta. ”Vi kan bara spekulera”, som det brukar heta. Fast det är viktigt att göra just det. För även om vi inte kan veta säkert så kan vi göra prognoser, som ger en fingervisning om varthän det barkar. Eller som i alla fall kan visa på vidden av olika scenarion, och sannolikheten för dem. Så att vi vet vad vi behöver vara beredda på. Därför är det bra med SMHI:s scenarier, där jag kan gå in och se hur det framtida klimatet kan tänkas bli, även på Skåne-nivå, eller Gradvis information om odlingsförutsättningar i ett förändrat klimat.

Men som sagt var, vi kan inte veta. Det enda vi kan vara väldigt säkra på är att det kommer att ske stora förändringar. Både vad gäller vårt samhälle (det vill säga hur vi samspelar människor emellan) och vad gäller ”naturförutsättningarna” (väder, naturtillgångar, mark och vatten). Hur stor förändringen blir och hur snart kommer vi inte att veta förrän i efterhand.

Men ändå. Ändå kan man förbereda sig.

Så hur tänker jag mig framtiden, då?

I mina tankar bor vi kvar där vi bor idag. Nej, det är inte ett perfekt boende. Men det är bra nog. En rimlig kompromiss mellan vad som funkar idag och vad som kan funka i framtiden.

Vi har möjlighet att odla. Redan som det är idag kan vi livnära oss under en ganska påtaglig del av året på det vi kan odla i vår trädgård. Trots att vi inte odlar mer än en ganska liten del av trädgården. Trots att vi inte optimerat odlingen (till exempel sköter vi det här med kompostering uselt). Trots att vi ännu inte löst lagring av det odlat i någon större utsträckning. Potentialen är mycket större än det vi nyttjar idag, på typ alla plan. Och vi bor på typ bästa åkermarken. Vi har fruktträd och bärbuskar och ett stort fint trädgårdsland. Med lite tur får vi dit ett ”glastak” på sunkuthuset så att det kan agera växthus. Vi har en fungerande glasveranda som förlänger odlingssäsongen för lite tomater och paprika, och en veranda till som vi kommer att kunna rusta utan några större materiella och ekonomiska tillskott. (Verandorna ger dessutom lite extra buffertzon mellan ute och inne under den kalla årstiden.)

Under den period från högsommar och fram till nu när vi som intensivast ätit av ”vårt eget” så har vi egentligen nästan bara handlat mjölvaror, mejeriprodukter, vegetabilisk olja och socker. Och så har vi använt kött, kaffe, te, choklad och kryddor (det vill säga lyxvaror) i huvudsak av det vi redan haft hemma. I ett längre perspektiv innebär det alltså att vi inte är självförsörjande ens på mat, och förmodligen inte heller kan bli. Eller, det beror förstås på var man sätter ribban; vi KAN faktiskt klara oss matmässigt på det vi själva odlar om det faktiskt krisar; det är bara inte helt önskvärt. Det knpeiga blir väl framför allt fett och mjöl. Oavsett vilken sorts fett och mjöl man föredrar av olika skäl så gör det trots allt underverk för maten att kunna använda en del sånt. Men visst, krisar det så kan vi absolut leva på potatis, ärtor, bönor, mangold, tomater och rotfrukter. Sämre kan man ha det, liksom :-)

Det som är betydligt besvärligare är att vi inte har någon mark med skog. Det innebär att vi inte kan försörja oss själva när det kommer till uppvärmning. Eller ja, vår uppvärmning består i grunden av pelletspanna med elpatron som säkerhet/nödlösning. I nuläget klarar vi oss med eluppvärmning ifall pelletsen tar slut. Men på längre sikt räknar jag med att uppvärmning baserad på trä är mer resilient än eluppvärmning. Framför allt är uppvärmning med ved eller liknande mindre beroende av teknik som kanske går sönder och inte kan repareras när kunskap eller naturtillgångar eller annat sätter stopp. Handlar det ”bara” om att få el borde vi förstås sätta upp en vindsnurra eller en solpanel :-)

Vi har ett alldeles för stort hus våra behov, om jag ska se det resursmässigt. Det handlar bland annat just om uppvärmningsaspekten :-) Men å andra sidan har vi möjlighet att ”minska” huset vintertid, under den period när det behövs uppvärmning i större utsträckning och resurserna krisar. Vi har en centralt placerad kamin, i matrummet. De närmsta rummen åt vardera hållet är köket (som ju behövs för matlagning och vatten) och vardagsrummet (där det finns bäddsoffa). Stänger vi dörrarna till resten av huset så har vi alltså en trerummare att leva i. Övriga nödvändiga utrymmen får man i så fall leva med att de är kalla :-)

Och å andra sidan så är det ju inget som säger att vi i framtiden måste göra som idag och bara bo en familj i huset, eller två vuxna när barnen ”flugit ut”. Jag tror inte alls att vi ska utgå från att det är lika självklart att barnen flyger ut i framtiden – kanske ska man se det som en övergående fas i mänsklighetens historia? Och om inte barnen bor kvar så är det kanske någon annan som flyttar in? Vårt hus har tidigare varit tvåfamiljsboende (för länge sedan), och även om man inte delar av huset i två (det är väldigt förändrat sedan dess) så kan man tänka sig andra lösningar. Dessutom har vi uthus som på lite sikt kan rustas vid behov och hjälpa upp möjligheterna till gemensamhetsboende, generationsboende etc.

Vi har en bit in till byn – men inte längre än att vi faktiskt kan klara oss på cykel den dagen det blir nödvändigt. I en helt förändrad situation är det kanske bara in till byn vi normalt sett behöver ta oss – och inte ett antal mil med buss och tåg in till jobb i Malmö? Fast så länge buss och tåg går så ordnar det också sig. Men vi behöver helt klart skaffa oss en cykel med bättre transportmöjligheter (lådcykel, flakcykel eller nåt sånt). Inne i byn finns det fler människor. Möjlighet till utbyte av varor och tjänster. Och det är en i huvudsak engagerad by. Och en lagom stor by för att vara lokalsamhälle.

Vi bor inte väldigt låglänt. Stiger vattnet är vi absolut inte de första som drabbas – tvärtom lär det dröja länge innan det blir nåt problem. (Jag minns inte hur många meter över havet det handlar om, men tror nog det är i storleksordningen tiotal i alla fall; vi har en halvmil till havet.) Vi har inte heller några vattendrag alldeles nära oss som kan översvämma. Däremot har jag för mig att en titt på Skånska recognoseringskartan från ca 1810 gav vid handen att det varit våtmark på andra sidan grusvägen. Så visst, lägger täckdikningen av helt i närområdet och all mark blir ”vattenfrisk” så kan det möjligen bli fuktigare i markerna här. Å andra sidan är torkan ett av våra större problem sommartid… Det där behöver vi också lösa: bättre omhändertagande av vårt regnvatten. Nå, det är ju sånt som är lösbart.

Vi har kommunalt vatten. Men vi har också en brunn på tomten. Jag vet inget om vattenkvaliteten, men det finns i alla fall vatten. Pumpen funkar inte, men det är ju sånt som förmodligen går att lösa med reservdelar. Gammal klassisk rickepump.

Och så är det lånen på huset, då… För ja, vi har lån. Jämfört med många andra i vår generation har vi nog ganska små huslån. Vi är inte de som får problem först. Och nånstans hoppas jag väl att det ska vara fullt tillräckligt för bankerna att kräva pengar från dem som har mer skulder – att vi inte ska vara de första man driver in pengar från eller driver från hus och hem den dagen det nuvarande ekonomiska systemet faller, om det nu faller hastigt och olustigt. Och att vi ska ha hunnit amortera av hyfsat mycket tills dess. Men det är ju förstås omöjligt att veta :-) Precis som det är omöjligt att veta vad som faktskt sker den dagen. Frågan är om det ens skulle vara relevant att skicka ut folk till att driva iväg folk från alla hus i en situation med en totalkollapsad ekonomi?

Och sedan har vi förstås allting annat. Alla saker. Kläder som ju till slut blir utslitna. Elektriska saker som lägger av efter hand. Slitage på huset som tids nog kommer att bli eftersatt igen, om det inte finns ”pengar” eller material till underhåll. Det får man nog ta allt eftersom de problemen kommer. Vår gamla vedspis från köket står kvar i sunkuthuset; vi får väl i värsta fall installera den igen?

Och ja, jag inser att det här för vissa låter som en väldigt romantiserad bild av framtiden :-) Allt löser sig till det bästa, typ. Jag vet att det inte alls med nödvändighet blir så. Att det kan bli mycket besvärligare. Men trots allt är det nog mer konstruktivt att tänka och planera utifrån ett scenario som det här. Det här är en bra målbild att bygga på. Ett bra mål att sträva mot. För det hjälper att ha ett mål att sträva mot och veta att det man gör i alla fall leder vidare mot något som kan fungera. Det ger hopp. Det gör det lättare att kämpa vidare.

Och det är knappast mer orealistiskt än den framtid många andra människor idag tänker sig ;-)

Och så finns det säkert en väldig massa människor som tycker att jag fått fullkomligt dåndimpen som sitter och tänker i de här banorna. Konspirationsteoretiker, typ. Domedagsprofet. Nu har hon tappat det fullständigt. Och så där. – Tja, jag vet ju inte hur det blir. I allra bästa fall så händer ingenting. Mänskligheten reder ut det här med klimatförändringarna – vi stoppar utsläppen i tid och anpassar oss bra till de förändringar som faktiskt sker redan nu, och har även i framtiden ett i huvudsak intakt samhälle. Ja, om det blir så, så blir jag jätteglad :-) Men att vi bor här och klarar oss ganska bra här är ju ändå ingen nackdel, eller hur?

Vi brkar säga att när vi blir pensionärer ska vi ägna oss åt att odla morötter. Lite skämtsamt sagt – men ändå med en kärna av allvar. Att investera i att ha någonstans vi kan bo och odla och fixa vår försörjning som gamla tycker jag känns som ett ganska bra pensionssparande.

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till…