Fröodling i den praktiska verkligheten

I somras fick jag boken “Runåbergs fröer“. Det är en intressant och bra bok. Men den ger mig prestationsångest. Precis som alla andra instruktioner om hur man gör man vill ta egna fröer från sina grödor.

För läser man den här boken och andra böcker och instruktioner i ämnet, så blir man genast på det klara med att man antingen behöver ha oändligt stora ägor, eller lägga enormt mycket jobb på att på andra sätt skilja olika sorter av samma art så att man inte får korspollinering (till exempel genom att knyta om påsar runt blommorna och sånt där. Och så ska man springa och hålla koll på vilka plantor som ger tidigt och andra önskvärda egenskaper.

Och det låter ju vettigt i teorin – men omöjligt i praktiken för oss hobbyodlare som gör det här samtidigt som jobb och barn och hus och föräldravrål och så vidare. Dessutom tar det bort den där känslan av att odla är något enkelt, kul och typ naturligt.

Så jag bestämde mig för att strunta i det.

Ja, alltså, jag bestämde mig för att strunta i att ta fröer alls. Jag har ju odlat flera ärtsorter kloss bredvid varandra eller tillsammans runt samma tipi. Likadant med bönor: två eller tre sorter ihop. För att det varit praktiskt så. Faktiskt hellre två sorters bönor på samma tipi, och sedan samma två sorter på en tipi till lite senare på säsongen, för att sprida frostrisker och annat.

Dessutom är det vackert att låta dem växa huller om buller tillsammans :-)

Men sedan blev det ändå så att vi började samla fröer. För att det av olika skäl blev både ärtor och bönor och gurkor som kom att få bli “övermogna” ur äthänseende.

Och för att det plötsligt kändes kul igen.

Men ja, det blir som det blir. Förmodligen blir inte våra Sugar Snap Peas och Blauwschokker helt sortrena. Nå, då får vi leva med det. Och i raden med Mont d’or-bönor som växt precis bredvid Dragon’s Langerie hade en del av de gula Mont d’or-bönorna också lila strimmor. Så, jaha? Det får vara så.

Vi fröodlar inte för att få fram de förbättrade varianterna, som ger tidigast och bäst skörd och är sortrenast. Det får fröföretagen göra. Vi samlar frö för att det är kul, för att det känns bra att se hur det fungerar “på riktigt”, för att det ger en trygghet och en stolthet.

Och jag tror knappast att småtorpare med en liten odlingslott förr i tiden hade hundratals meter mellan sina plantor av olika sorter eller höll på att trassla massor med att hålla dem sortrena. Inte generellt i alla fall. Jag tror mer på det här att man sparade undan en tiondel av skörden till utsäde, typ.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *