Jag funderar ibland på det här med att bli chef. Man vill att fler kvinnor ska bli chefer. Och ja, jag håller ju med om att det behövs kvinnliga chefer.
Men jag vill verkligen inte bli chef.
Att vara chef verkar mest väldigt tråkigt. Och jobbigt. Det är ekonomi/budget, personalansvar, administration, ta hand om alla jobbiga bollar och allt som inte lyckas bli löst annars. Och det är att liksom aldrig vara ledig. Att i någon mån alltid kunna prioritera arbetet. Att jobba deltid är i de flesta fall inte att tänka på.
Varför skulle man vilja ha den rollen?
Jag jobbar ju med saker som jag tycker är viktiga, för att åstadkomma en förändring. Det är det som är min drivkraft. Utan det skulle jag inte må bra av att jobba. Varför skulle jag vilja byta bort det mot något tråkigare och jobbigare?
Nej, högre lön gör inte chefsrollen intressantare. Inte ett dugg.
Och nej, jag klagar inte på chefer. Chefer är jätteviktiga. Det är ju en faslig tur att det finns folk som vill göra jobbet.
Men om vi ska återgå till det här med män eller kvinnor som chefer… Den intressanta frågan är väl varför män i större utsträckning än kvinnor går med på att ta jobbet som chef. För ärligt talat, generellt måste väl män tycka det är precis lika tråkigt med allt det där jag radade upp? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinnor av att släppa roiga arbetsuppgifter för tråkgörat? Generellt sett måste väl män vara lika ointresserade som kvinor av att ge upp sin fritid och frihet?
Ändå gör män det i större utsträckning. Varför?
Ja, det finns självklart en historisk del: män har historiskt sett varit chefer i större utsträckning.
Men ändå. Det räcker inte.
Är det ett större ansvarskännande hos män? Känslan av att någon måste göra det här, så det är lika bra jag gör det? Eller har de fått lära sig att känna ansvar för andra saker än kvinnor?
Har de helt enkelt lärt sig att det är så här man gör, man ska sträva efter att bli chef, i större utsträckning än kvinnor – så att det liksom är ett sådant där mål de har utan att man egentligen reflekterat över det (som det ju är med många saker man får med sig ”kulturellt”)?
Eller har de tvärtom i större utsträckning lärt sig att inte ta ansvaret så blodigt allvarligt, så att de har lättare att ta chefsskapet med en klackspark, och det därför inte känns särskilt betungande?
Eller jobbar män i mindre utsträckning med saker de brinner för, och därför känns det inte som någon uppoffring? Det skulle ju kunna hänga samman med att kvinnor, generellt, får kämpa mer för att få lov att göra det de vill (eller möter mer motsånd av olika slag) och därför är mer angelägna om att faktiskt få fortsätta med det när de nått dit?
Jag vet inte. Jag bara spekulerar och funderar ;-) Säkert har någon forskat på det här?
Och ja, det här är ett inlägg fullt av generaliseringar och förenklingar. Iblnd får det vara så :-)
3 kommentarer
Intressant fråga. Min tanke har nog handlat om att hos många av dem som är chefer eller vill bli chefer så handlar det om två saker: att man gärna vill bestämma, och att man gärna vill kunna säga att man är chef. Därtill en högre lön.
Hos dem som inte frestas av statusen så handlar det kanske ändå just också om att få bestämma, att verkligen känna att man kan vara med och påverka.
Sen tror jag faktiskt också det ligger nåt i att många män inte ser ansvar som lika betungande som kvinnor. Det ska också läggas till det trista faktum att det finns många chefer som inte riktigt tar det ansvar som rollen kräver, utan ser till att hitta nån annan syndabock när det bränner på. Klart att ansvaret inte känns så tungt då!
Jag kan ibland känna nån slags förväntningspress på att man ”borde” vilja mer med sitt arbete som kvinna. Som modern välutbildad kvinna borde man vilja göra karriär och vara en av dem som visar att kvinnor kan lika bra som män. Men jag har ju inte lust med det. Jag har mitt fasta jobb som jag haft i snart tio år, jag har lite roliga sidoprojekt där jag får vara mer självstyrande och kreativ, och så har jag prio ett – min familj, och jag är INTE intresserad av att skära ner på tiden med min familj för att arbeta mera. Så tyvärr – jag är inte heller en av de kvinnorna som kan hjälpa upp statistiken…
Jag vet dock inte om pressen kommer från omgivningen eller mig själv – mest det sistnämnda tror jag :-)
Jag kan bara svara för hur jag själv känner för det med chefskap. Om sedan svaret är färgat av att jag är kvinna eller av mig som individ har jag ingen aning om.
Jag känner mig precis som du Susanne inte lockad av ett chefskap – oavsett lön. Jag har jobbat tillräckligt länge för att inse vad ett bra chefskap kräver och känner inte att jag kan leva upp till det (typiskt tjej-tänk?). Har haft möjlighet att bli chef, men svarat med ett bestämt ”nej tack”.
Om det nu är så att män i större utsträckning än kvinnor känner sig lockade av att bli chefer, undrar jag om det beror på att män under största delen av mänsklighetens historia varit familjeförsörjare, statsöverhuvud, kyrkans överhuvud, mm att det fortfarande sitter djupt rotat att män ska ha någons slags maktposition?
Nej, här kom inga kloka svar, bara fler funderingar. Men din fråga är jätteintressant.
Hej,
hittade hit för att jag håller på och samlar in mina erfarenheter för ett blogginlägg om väggar och puts (!) och kollar med andras dito, och tänkte bara svara på detta när jag såg den roliga rubriken.
Jag hade gärna varit chef för det hela. Jag är mittimellan-chef på ett konsultföretag, och jag älskar kicken av att få en grupp dit jag vill, se dom växa, bli bättre, få dom att ge mig feedback. Och de ämnen som jag brinner för, en vetenskaplig stringens och förmågan att känna in kundernas behov, att jag kan få den processen att bli så mycket större och bättre än vad jag själv hade klarat av. Sen är det mycket roligare att delegera än att göra allt själv, man blir ett stöd och ett bollplank, någon som får se helheten , och får så många bra synpunkter tillbaks när problemen löses på ett annat sätt än vad man själv hade tänkt.
Men nej, jag är inte uppfostrad till att vara rädd eller att ta allt för jävla allvarligt. Men så bygger jag inte min värdering av mig själv på hur mycket just jag kan. Det enda jag har problem med är att det krävs mer arbete med att grunda en relation innan jag kan börja leda som jag vill, annars hamnar jag i konflikt med den andres tankar om hur jag som kvinna ska vara. Enkelt uttryckt för min bransch, jag måste först imponera med mitt kunnande innan jag kan fråga efter vad de tror, och lämna upp fältet för deras idéer. Annars uppfattas jag som svag och inkompetent. Men det är rätt lätt gjort att dra upp några formler ur fickan =)