Monthly Archives: oktober 2013

Att längta värme och kyla

Jag kom på mig själv igår eftermiddags att längta efter varma element.

Du vet när ett element är så där riktigt riktigt varmt, och luften i rummet är kall? Den där sköna kontrasten. Den där känslan av värme som liksom uppfyller allt och ger hopp när man kommer in från kylan och rummet är kallt, men elementet ger hopp om att jodå, du kommer att bli varm. Och det där varma elementet liksom  är allt du drömt om, någon sorts himmelrike, det perfekta och faktiskt uppnåeliga.

Vi har en varm höst i år. Elementen här hemma är än så länge så lite på att man knappt kan registrera skillnaden mot rummets temperatur. Och visst, det är ju bra att inte behöva slösa med energi. Men det är sorgligt om hösten är varm för att vi slösat för mycket med energi tidigare.

Och jag längtar varma element.

 

Årets skolfoton beställda

Och det har väl hittills gått ganska smärtfritt – peppar peppar ;-)

Vi har loggat in och sett bilderna. Vi har beställt ett porträttfoto på vardera barnet, i A4-storlek och alltså till ”standardpris” 189 kr/st (inga paket, inget som ska behöva skickas tillbaka, inga rabatter). Dessutom har vi beställt en skolkatalog, och eftersom vi inte beställt några porträttpaket så blir katalogen också till fullpris=169 kr.

Inga rabatter, inga kort som ska kasseras.

Jag har skärmdumpat beställningarna. Och jag har fått bekräftelsemejl.

Nu återstår ”bara” att se hur det funkar i praktiken :-)

Barns sömn – ska drevet gå igen, då?

Ny varning: Så drabbas barn av sena kvällar

10.000 barn undersökta Barn som lägger sig senare än nio på kvällen och på oregelbundna tider kan få beteendeproblem som bland annat hyperaktivitet och emotionella problem enligt omfattande brittisk studie.

Många föräldrar oroar sig för när de egentligen ska natta sina barn. Nu pekar en stor brittisk studie på att föräldrar har fog för sin oro.

Att regelbundet komma i säng i tid är mycket viktigt för ett barns utveckling, enligt de forskare som studerat 10.000 engelska barns vanor för läggdags.

Oregelbunden och senare läggdags kan orsaka beteendeproblem som i sin tur kan få negativa konsekvenser för barnets uppväxt och fortsatta liv, enligt forskarna.

/—/

Läggdags innan nio!

Resultatet visade alltså på att barn som gått och lagt sig senare än nio på kvällen och med oregelbundna tider hade mer beteendeproblem än barn med regelbundna sängtider.

(Texten hämtad från svt.se)

Mina barn kommer ibland i säng efter nio. Även på vardagskvällar. Fastän de ”bara” är fem och nio år.

Är jag en dålig mamma då?

Och ja, TV:n är ofta med i bilden när de kommer i säng sent. För många av de bra dokumentärer och naturprogram som mina barn älskar är mellan åtta och nio på kvällen. Ibland jagar vi dem i säng innan programmet är slut. Ibland ser vi till att de är ”klara för sängen” innan programmet börjar, så att de kan hoppa snabbt i säng prick nio när programmet slutar. Men ibland blir det helt enkelt att de kommer i säng efter nio.

Ja, jag har dåligt samvete för det. Även om det kanske rör sig om en gång i veckan. Och även om jag är stolt och glad över att de gillar den sortens program och gärna vill uppmuntra intresset.

(Nej, det är inte samma sak att sätta sig framför datorn i kontoret och titta på SVTplay på någon annan tid som det är att sitta alla tillsammans i soffan i vardagsrummet och titta på programmen.)

Det där med sömn är en av alla de där saker som man får en massa kritik för när ens barn är små. Det finns en massa fixa idéer om hur man ”ska” göra som förälder, och ack nåde den som inte lever upp till det – då är det på något vis fritt fram att kritisera en från alla håll – på föräldraforum, från BVC och så vidare. Barn SKA somna tidigt på kvällarna, och gör de inte det så är du helt enkelt en dålig förälder.

Skrev jag förälder? Mamma, ska det förstås stå. Det är i princip alltid mammorna som får ta emot den sortens kritik.

Vår äldste sov inte mycket när han var bebis. Långt mycket mindre än bebisar ”ska”. Trots våra försök på olika sätt. Och hade det varit något som hade hjälpt att få höra i det läget så hade det varit att helt enkelt fått veta, från insatt håll, att barn är olika, och att det är okej att anpassa sig efter barnets rytm, ÄVEN om det innebar att barnet inte sov så mycket som det ”skulle”.

Det jag också insett med tiden är att hans naturliga dygnsrytm hela tiden stämt bäst med att somna kring 20.30-21. Självklart med viss variation genom åren, men i huvudsak har det stämt sedan början. Och egentligen sover han inte hemskt mycket mindre nu som nioåring än han gjorde som bebis; skillnaden mellan honom och ”normen” har minskat.

Vår andre sov mer som bebis, men ändå mindre än den ”standard” som brukar anges. Och även för honom ligger den naturliga sömnrytmen ungefär nåt liknande vad gäller tid att somna på kvällen.

Det där att lära sig lyssna på sina egna barn, hur de funkar, vad de mår bra av, och våga lita på sin magkänsla, trots att omgivningen säger något annat, det är sånt som tar tid att lära sig. Det är egentligen det stora svåra med föräldraskap.

Och så kommer då en sådan här artikel. Med motsägelsefulla budskap. Där ett klockslag tolkas som magiskt och viktigt – trots att det en bit senare står

Problemet är att de oregelbundna sängtiderna kan påverka barnens inbyggda dygnsrytm och leda till sömnbrist som är negativt för hjärnans utveckling.

Och sedan gör man i artikeln kopplingen till mammor med lägre utbildningsnivå. Jag hör inte till den kategorin – jag har fem och ett halvt års utbildning på universitetsnivå och ytterligare utbildning utöver det. Det gör att jag trots allt någonstans slappnar av och tänker att artikeln inte handlar om mig.

Men det är väl knappast schysst? Min utbildningsnivå ska väl inte göra det mer legitimt att våga lyssna på egen erfarenhet och sunt förnuft?

Så vad vill jag då? Tja, säg det. Att man tänker sig för när man skriver den sortens artiklar och funderar över hur de kommer att användas av översittartyper på typ familjeliv.se och BVC? :-)

Mina barn har regelbundna läggtider. Men inte mer regebundna än att man kan frångå dem när det finns goda skäl. Och läggtiderna är satta utifrån mina barns förutsättningar och behov, även om det råkar krocka med ett magiskt klockslag. Och det gör mig inte till en dålig förälder, utan till en bra.

Nytt tak på gång på brädgaraget!

Och under tiden som jag ligger och ynkar mig, snorar och läcker blod, så jobbas det därute. Taket på ”brädgaraget” (garaget som är för litet för att vara garage och därför används som virkesförråd) blev ju av med sin eternit i våras. Nu är svärföräldrarna här och hjälper till med att få dit nytt tak. Igår rev de av den gamla råsponten och tog bort de murkna bjälkarna, och idag lägger de (och min man) nya motsvarande trädelar. Förhoppningsvis ska vi innan helgen ha ett nytt fint plåttak.

Med ett nytt tak slipper vi att det regnar in, och får förmodligen i övrigt mindre problem med fukt i byggnaden. Det gör också att byggnadens stomme (tegel och puts) får bättre odds att stå längre tid.

Och ja, visst blir det snyggare när det ser mindre fallfärdigt ut. Men den estetiska aspekten är sekundär. Även utseendemässsigt är det trygghetskänslan som väger tyngst.

Kan jag sätta in mina pengar nånstans?

Häromsistens skrev SMB så här:

Världen behöver åtminstone halvera sina utsläpp till 2050 för att kunna klara sig undan mycket farliga klimatförändringar, och det är fortfarande möjligt att göra de minskningarna om världen skulle investera 1 procent av den globala BNP:n årligen,

 

Så nu är min undran: var sätter jag in pengarna?

Nej, tyvärr tror jag inte det är så enkelt. Förstås. Väldigt mycket av de pengar som avsätts till klimatet går inte alls till konkreta åtgärder, utan till utredningar, utredningar och – mer utredningar. Och annat icke-konkret. Och visst, en del av det är viktigt. Men oftast skulle det nog trots allt vara kostnadseffektivare att göra insatser för pengarna än att använda pengarna till att utreda vilka åtgärder som vore kostnadseffektivast, och liknande.

Så jag skulle verkligen vilja att det fanns någonstans där man kunde sätta in pengar och veta att de skulle användas till konkreta insatser. För herregud, om det än så länge bara behövs 1 procent av BNP så skulle vi ju kunna åstadkomma underverk!

Men nej. Det finns inget sådant konto.

Så i väntan på det får jag, och gärna du med, sätta in pengar till Föräldravrålets crowdfunding-kampanj, som går ut på att kunna nå fler människor.

 

Dubbelmens

Min förra mens kom aldrig. Trots att jag tyckt mig känna av ägglossningen ganska tydligt.

Och ja, det där har hänt några gånger nu. Eller i alla fall att mensen hoppat över en gång. Och jag kände mig inte alls gravid, och hade inga direkta skäl att tro att jag var det, så jag tänkte att det är väl bara att vänta och se om den kommer ”nästa gång” istället – och om den inte gjorde det, då vore det skäl att börja fundera.

Men det är ju klart att man går och grunnar och oroar sig lite ändå. Självklart. Vänder och vrider och undrar.

I måndags kom den i alla fall. Vilket stämde väldigt bra med en överhoppad; det innebär sju veckor och en dag sedan förra mensen startade, och mina cykler brukar liga på i snitt ungefär 3, 5 veckor.

Först började den smygande och försiktigt. Men igår övergick den till något mer åt niagarafallet. Eller i alla fall väldigt kraftig.

Det är som att kroppen faktiskt sparat kvar mensen som aldrig blev. Som att det funnits en slemhinna full med blod som liksom bara aldrig lossnade när den skulle utan suttit kvar och väntat och först denna period fick kraft, eller signal, eller vad det nu är, att lyckas lossna.

Inte vet jag om det är fysiologiskt möjligt. Men för mig känns det som den logiska och rimliga förklaringen.

Och ja, jag är fortfarande förkyld och hemma. Kombinationen förkylning och mens känns inte alltför munter.

Beredskap på skolbussen

När jag i våras (tror jag det var – och precis som nu var jag hemma och var sjuk) läste Kollaps, så tänkte jag på mina resor med skolbussen när jag var liten.

När jag nyligen skrev inlägget om hur jag tänker mig framtiden, så var mina tankar där igen. På skolbussen.

Under mina första fyra och ett halvt år i skolan (och dessförinnan året på lekis) så åkte jag skolbuss. Det var nog inte en så väldigt lång resa, men tidsuppfattningen är annorlunda när man är barn, och dessutom så var det ju knappast så att bussen åkte raka vägen, utan det var många avstickare och stopp för att hämta (eller lämna) barn.

Det fanns alltså gott om tid att sitta och tänka på vägen. Ofta läste jag (jag var en sådan där bokslukare) men ibland satt jag väl bara och fantiserade.

En återkommande tanke handlade om vad som skulle hända om bussen av någon anledning skulle bli stående nånstans så att vi inte kom hem. Det handlade alltså om ett katastrofscenario. Fast helt utan katastrofkänslor. Bara ett logiskt rationellt resonerande kring vad som skulle hända.

Typ ”Jag har ett äpple i väskan, det kan jag klara mig på ett tag, men det gäller att inte äta det för tidigt”. Och ”Idag har jag gympakläder med mig, dem kan jag bädda med så det blir bekvämare”. Sådana saker.

Jag vet inte alls vad det säger om mig. Jag vet inte alls hur jag faktiskt skulle reagera om en sådan situation skulle uppstå.

Men jag konstaterar att det är samma sätt att tänka som återkommer när jag funderar på att hantera en drastiskt förändrad värld.

Eller för den delen när jag ska hantera snöstormar [länken går till taggen snöstorm, eftersom det finns en hel massa av inläggen där som är relevanta här], laga mat på det som råkar finnas i kylskåpet eller plötsligt står och måste ta hand om all mat i en tinande frys.

Det är något i det där som passar mig, på något märkligt sätt. Det finns inte utrymme för en massa velande, det är bara att göra det bästa möjliga av situationen. Eller – vad beror det annars på?

Bebisars frustration och vad som kunde gjort skillnad

Det här, om bebisars kommunikation, önskar jag att jag hade känt till när min äldste var bebis. Kanske hade situationen varit annorlunda då.

Men därför skriver jag det här korta, ganska innehållslösa inlägget. För att jag hoppas att det kanske kanske gör att någon annan förälder hittar det.

Fröodling i den praktiska verkligheten

I somras fick jag boken ”Runåbergs fröer”. Det är en intressant och bra bok. Men den ger mig prestationsångest. Precis som alla andra instruktioner om hur man gör man vill ta egna fröer från sina grödor.

För läser man den här boken och andra böcker och instruktioner i ämnet, så blir man genast på det klara med att man antingen behöver ha oändligt stora ägor, eller lägga enormt mycket jobb på att på andra sätt skilja olika sorter av samma art så att man inte får korspollinering (till exempel genom att knyta om påsar runt blommorna och sånt där. Och så ska man springa och hålla koll på vilka plantor som ger tidigt och andra önskvärda egenskaper.

Och det låter ju vettigt i teorin – men omöjligt i praktiken för oss hobbyodlare som gör det här samtidigt som jobb och barn och hus och föräldravrål och så vidare. Dessutom tar det bort den där känslan av att odla är något enkelt, kul och typ naturligt.

Så jag bestämde mig för att strunta i det.

Ja, alltså, jag bestämde mig för att strunta i att ta fröer alls. Jag har ju odlat flera ärtsorter kloss bredvid varandra eller tillsammans runt samma tipi. Likadant med bönor: två eller tre sorter ihop. För att det varit praktiskt så. Faktiskt hellre två sorters bönor på samma tipi, och sedan samma två sorter på en tipi till lite senare på säsongen, för att sprida frostrisker och annat.

Dessutom är det vackert att låta dem växa huller om buller tillsammans :-)

Men sedan blev det ändå så att vi började samla fröer. För att det av olika skäl blev både ärtor och bönor och gurkor som kom att få bli ”övermogna” ur äthänseende.

Och för att det plötsligt kändes kul igen.

Men ja, det blir som det blir. Förmodligen blir inte våra Sugar Snap Peas och Blauwschokker helt sortrena. Nå, då får vi leva med det. Och i raden med Mont d’or-bönor som växt precis bredvid Dragon’s Langerie hade en del av de gula Mont d’or-bönorna också lila strimmor. Så, jaha? Det får vara så.

Vi fröodlar inte för att få fram de förbättrade varianterna, som ger tidigast och bäst skörd och är sortrenast. Det får fröföretagen göra. Vi samlar frö för att det är kul, för att det känns bra att se hur det fungerar ”på riktigt”, för att det ger en trygghet och en stolthet.

Och jag tror knappast att småtorpare med en liten odlingslott förr i tiden hade hundratals meter mellan sina plantor av olika sorter eller höll på att trassla massor med att hålla dem sortrena. Inte generellt i alla fall. Jag tror mer på det här att man sparade undan en tiondel av skörden till utsäde, typ.

Från under en näsduk

Jag har varit hemma idag, och kommer att vara imorgon också. Jag är förkyld.

Jag ser andra i mina flöden som också är rejält förkylda, men som trots det väljer att jobba. Som trotsar feber och huvudvärk, trycker i sig medicin och går och jobbar ändå.

Och ja, jag förstår att det kan finnas människor som inte har något val. Människor som har en tuff ekonomisk situation där lönen knappt räcker i vanliga fall. Människor som har något viktigt inbokat just den här dagen som de verkligen inte kan annat än om de ligger på operationsbordet – eller något de verkligen inte vill missa. Människor som har en stor och viktig tenta eller ett seminarium som de måste kompensera med tre dagars textskrivande om de missar närvaro. Sådana saker. Visst inser jag det.

Men alla andra då? Sådana som jag, som har en okej inkomst och ett kontorsjobb, där sjukskrivning visserligen innebär att uppgifterna ligger kvar när man kommer tillbaka och det kan bli lite mer att göra ett tag, men där det trots allt ändå inte är någon uppenbar katastrof om man blir sjuk några dagar.

Det verkar som att väldigt många människor tar det för självklart idag att man ska jobba fast man är sjuk. Att man ska bita ihop och gå till jobbet. Fastän vi har sjukförsäkring. Ja, visst, man förlorar lite pengar på karensdagen. Det får man se till att ha marginaler för. Men sånt måste man ju ändå se till att ha marginaler för – ifall det skulle hända något värre. Att ha råd att vara hemma när man är sjuk bör vääl vara mer högprioriterat än semesterresor och dyrt boende? Tycker jag i alla fall.

Fast det kanske inte är pengarna det handlar om? Ibland får jag en känsla av att det har blivit fult att vara sjuk. Som att sjuk är något man blir för att man är svag, eller gjort fel eller ätit fel eller nåt sånt. Som att bra duktiga framgångsrika människor helt enkelt inte blir sjuka.

Där skulle jag till och med kunna tänka mig att skylla på vissa politiker och vissa strömningar som velat få ner sjukskrivningstalen – just som om det voe fult att vara sjuk. Är det inte tvärtom ett tecken på ett sunt samhälle om folk stannar hemma och tar hand om sig så att de blir friska och får tillbaka sin ork?

För en del verkar det nu alltså finare och bättre att bita ihop och jobba fast de är sjuka. Fast de förmodligen gör ett sämre jobb. Fast de smittar ner kollegorna. Och fast de på det sättet kommer att vara ännu mer slutkörda när de blir friska efter förkylningen eller vad de nu drabbats av.

Nån sorts utbrett duktig flicka-syndrom?

Idag har jag sovit, snorat, snörvlat, hostat och varit hängig. Inte gjort mer än nödvändigt i övrigt. När jag tids nog tillfrisknar från förkylningen är jag sannolikt mer utvilad än innan även på  andra sätt. Det är en positiv bieffekt ;-)

Jag vet att inte alla har den möjligheten på riktigt. Men att ha den och inte ta den… fundera över vad det säger om vår tid.