Tankar om den moderna tekniken – och mig

Apropå det här med mobiltelefoner och datorer och uppkoppling, så var det någon som skrev något om att ”… den moderna tekniken gör oss beroende och därmed också mer avstängda och inne i vår egen lilla sfär…”

Och jag som tycker att det är precis tvärtom. Att  just den moderna tekniken har gjort det mycket lättare att öppna upp min lilla sfär och släppa in folk.

Jag har nog ofta betraktats som en ensamvarg. Jag har nästan alltid varit lite för avvikande för att passa in helt och hållet. Lite för konstig. Tyckt lite för mycket om det mesta för att folk ska vara helt bekväma med det. Varit lite för mån om att vara mig själv istället för att anpassa mig. Och när jag svarat ärligt så har folk alltför ofta tolkat saker helt annorlunda än jag menat och dragit konstiga slutsatser och placerat mig i fack och gjort mig till någon jag inte varit. Blivit pikad. Fått elaka kommentarer. Drivits med. Inte bara av jämngamla utan även av vuxenvärlden. Och även om kanske de allra flesta egentligen inte skulle tolka fel eller göra narr av, så gör det att man blir restriktivare med att försöka förklara, med att alls prata om det man har på hjärtat. Dessutom är det ju oftast bara de som har något elakt att säga som säger nåt – de andra säger inget alls.

Så jag har väl hållit mina tankar för mig själv. Tänkt mycket. Pratat med fiktiva bekanta i huvudet. Pratat med riktiga bekanta i huvudet, utan att nånsin prata om sakerna på riktigt. För säkerhets skull. För så där öppen är inte värt att vara. Eftersom risken finns att det blir fel. Kommer ut fel i stunden. Tolkas fel. Eller att det råkar vara fel person man pratar med trots allt.

Därför har jag också hållit mig mer till det som är fakta än till känslor när jag pratat på riktigt. För att fakta rimligen inte ska gå att ifrågasätta. Visserligen gör folk det också, men det går i alla fall inte lika djupt när jag ändå vet att jag har rätt. När det handlar om känslor är det svårare att hävda att man har rätt, och då går det djupare.

Och så har jag gått mina egna vägar. Och det har jag väl i stort trivts med. Fast ändå… social kontakt och gensvar på sina tankar är trevligt att få. (Och nej, jag har inte alltid varit helt ensam med mina tankar. Inte alltid.)

Och skrivit har jag gjort. Fast mest skönlitterärt och skoluppsatser. Så många kvällar jag suttit hemma på mitt rum hos mamma och pappa och skrivit på den där boken som blev klar fast ändå inte. Där har jag fått utlopp för tankar och fantasi i min ensamhet. (Tänk om jag då hade haft möjlighet att skriva i ordbehandlingsprogram och kunnat flytta om och ändra och ha mig :-) – Fast det fanns en viss trivsamhet med blyerts och kollegieblock. Men alla textstycken som jag suttit och vänt och vridit på innan jag skrivit ner, och sedan suddat ut och börjat om…)

Men tänk om jag hade kunnat blogga på den tiden! Tänk om jag hade kunnat skriva ner mina tankar anonymt på nätet – och kanske hitta andra gelikar! Eller om jag hade kunnat hitta andra på nätet, som också tyckte om att sy kläder i gammaldags stil och som också ibland fantiserade om att leva i en annan tid – istället för att få glåpord för mina klädkreationer som jag lagt ner min själ i. Det hade gjort en sådan enorm skillnad för att fortsätta våga.

Så kom då tekniken. Möjligheten att skriva ner sina tankar på ett effektivt sätt, att få tänka igenom vad man ville säga och få iväg det snabbt och smidigt till den som man ville nå.

Det började med mejl. Med möjligheten till en allmänt förvirrad studietidssoppa där egentligen alla var förälskade i någon annan och inget ledde till nåt ;-) Men ändå :-)

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl hade jag förmodligen aldrig fått med mig vänner till Brekille.

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl så hade jag nog egentligen aldrig ens kommit att behålla kontakten med han den där jag träffade i Brekille. Och aldrig kommit att vända ut och in på mitt liv och mina känslor och tankar och inse att här fanns en människa som förstod och accepterade. Och förmodligen hade vi inte lyckats få det att hålla ihop på avstånd – eller få mig att hålla ihop hjälpligt under den jobbiga period när jag mådde skit och faktiskt behövde räddas. (Och jag hade kanske aldrig fått rätsida på senare sådana.)

Hade det inte varit för den moderna tekniken hade jag inte heller haft någon att dela alla tankar och frågor med under graviditeterna.

Och utan den moderna tekniken hade jag förstås aldrig börjat blogga.

Bloggandet har gett mig så oerhört mycket. Först helt anonymt, sedan åtminstone inte anonymt för vänner – med tiden allt mer öppet. Det har gett mig möjligheten att prata till punkt, förklara hur jag tänker och känner utan att bli avbruten. Det har också gjort att jag lärt känna mig själv bättre. Att jag i större utsträckning accepterat mig själv. Jag har utvecklats. Hittat tillbaka till mig själv. Trots all hjälp från andra håll så är det nog egentligen den allra viktigaste terapin. Det allra viktigaste hjälpmedlet för att fortsätta kunna vara jag och må bra.

Och tack vare bloggandet, och diskussioner på bland annat facebook, så känner nog många mig bättre än de skulle gjort annars. Inte de där som skulle komma med elaka kommentarer, utan de där som kanske inte sa något alls, för att jag aldrig gav dem chansen att lära känna mig av rädsla för att någon skulle vara elak.

Ja, jag kan prata också. Självklart. Men det skrivna ordet har alltid varit lättare för mig, speciellt så fort det är känslor inblandade. Det visste jag redan nånstans i tioårsåldern, när jag skrev brev till mamma när vi bråkade och det låste sig totalt och vi bara stod och skrek och inte hörde varandra. Och om jag kan få förarbeta med det skrivna så blir det lättare att prata sedan. Och mindre risk för missförstånd.

Tekniken hjälper mig att vara  mig. Att bejaka mig själv, att vara öppen med vem jag är, att uttrycka mig.

Dessutom har tekniken gett mig övning i skrivandet på ett sätt som aldrig varit möjligt annars. Det har jag oerhört stor nytta av i mitt jobb. Ifall nu mina välmåendeargument inte skulle räcka :P

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *