Monthly Archives: november 2013

Resultatet av att vara en skitkass förälder

Jag tycker det är ganska fascinerande egentligen. Enligt alla sådana där förståsigpåare som har åsikter om hur man ska vara och göra som förälder, så är jag en jävla skitkass förälder som inte alls borde skaffat barn. (Ja, det där har jag ju skrivit precis hur många blogginlägg som helst om, så jag orkar inte vare sig länka eller refereramer än så just nu.)

Och samtidigt:

Jag (vi) har två fantastiska barn. De är framåt, smarta, intresserade, engagerade, ligger långt fram för sina respektive åldersgrupper. Vi får ofta höra att vi har så fantastiskt trevliga barn. Utvecklingssamtalen brukar liksom bara bestå av en massa ros, så där så det liksom nästan känns fånigt.

Hur detta går ihop kan man ju fundera på ;-)

 

Jag vill ha kundvagnar vid busshållplatsen

För en vecka sedan var jag på Svågertorp och snurrade rundor. För er som inte vet så är Svågertorp ett sånt där externhandelsområde i Malmös absoluta utkant. Ikea, Bauhaus, Biltema, Jysk och allt sånt där.

Svågertorp är också en station för pågatågstrafik. Fast tågstationen ligger i den absoluta ytterkanten av området. Det går dessutom bra med bussar nuförtiden: två olika busslinjer och åtminstone den ena (kanske båda?) har tiominuterstrafik.

Men de allra flesta som åker till Svågertorp tar förstås bilen dit. Det är så det är planerat, det vore lögn att hävda annat.

Jag åkte i alla fall buss dit. Visserligen stannar mitt pågatåg där, men jag kom att liksom hamna ”mellan tåg” tidsmässigt, så buss från jobbet till Svågertorp passade bättre. Jag hamnade på en hållplats riktigt nära affären jag skulle till. (Jag skulle till en tygaffär för att köpa vitt fluff att stoppa mellan skumgummi och tyg i projektet klä om den trasiga Ikeasoffan så den håller ett tag till.) Jag fixade det jag skulle, vilket innebar att jag fick en stor säck med vitt fluff och lite annat att bära med mig. Inte tungt men lite otympligt. Så när jag var klar gick jag och tog bussen en hållplats, bort till tågstationen, för att sedan en stund senare kunna kliva på tåget vidare hemåt.

På det hela taget gick det alltså riktigt smidigt. Bra bussförbindelser, bra tågförbindelser, inga löjliga avstånd egentligen inom externhandelsområdet (eller vad det nu heter). Egentligen funkar det ganska bra att ta sig dit utan bil. Men de flesta åker ändå bil dit.

Då slog det mig:

Jag vill ha kundvagnar vid hållplatserna.

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.

Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle funka.

Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.

Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.

För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…

Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?

(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

För alltså, anledningen till att det känns besvärligt att ta bussen eller tåget är ju egentligen transportsträckan mellan hållplatsen och affärerna. Och inte på grund av gångavståndet i sig, utan just när man faktiskt har handlat saker och har en massa att bära på.
Min första tanke var egentligen någon sorts klassiska skrindor eller liknande, för uthyrning vid Svågertorps tågstation. Men det förutsätter att någon vill ha det som företagsverksamhet. Och då förutsätter det att folk är beredda att betala ett pris som skulle få en sådan verksamhet att gå runt. Och det känns ju liksom inte så sannolikt att det skulle gå runt.
Men då slog det mig att det ju faktiskt redan finns den sortens system. Obemannat. Med en sorts pantsystem. Det finns vid nästan varenda mataffär och många andra större butiker, och består i kundvagnar placerade under tak på en parkeringsplats – du stoppar i ditt mynt eller låtsasmynt och kan låna vagnen under tiden du handlar och sedan lämna tillbaka den.
Men som sagt var, de är placerade på parkeringsplatsen. Så varför skulle man inte lika gärna kunna placera sådana vid busshållplatser och tågstationer? Hämta ut en vagn, ha med dig den runt på din shoppingrunda på externhandelsområdet, och lämna sedan tillbaka den när du kommer tillbaka till hållplatsen. Då blir det en ytterst kort sträcka du behöver bära dina inköp, och kollektivtrafiken blir ett mycket rimligare alternativ.
För barnfamiljer som behöver ha med sig diverse annan packning kan detta dessutom vara en hjälp redan innan man handlat nåt; ett extra klädbyte eller ett gosedjur som absolut måste släpas på är vi nog många som träffat på…
Självklart innebär även en sådan här lösning kostnader för någon – men kan man erbjuda kunderna den här servicen på parkeringsplatserna så kan man väl göra det vid busshållplatserna?
(Och så var det säkert någon som tyckte att det väl är dumt att underlätta för folk att konsumera. Nå, men även de som tar väl överlagda konsumtionbeslut behöver ibland köpa saker. Det där kan vi se som en annan problematik och inget skäl emot den här idén.)

Varför är säd så poppis?

Jag funderar över det där ibland. Jag odlar ju en hel massa i trädgården. Frukt, bär, fruktgrönsaker (tomater och gurka och sånt), baljväxter, rotfrukter, knölar, lökar, bladgrönsaker och så vidare. Örtkryddor. Och för skojs skull även lite läkeväxter, färgväxter och spånadsväxter.

Men säd odlar jag ingen. Vete, råg, korn och havre, som anses vara våra basvaror, som liksom på nåt vis är ursprunget till vår odlingskultur från nånstans borta mellan Eufrat och Tigris ;-)

Åkrarna runt omkring är fulla av råg, korn, potatis och sockerbetor. Vi äter börd och gröt och flingor och annan ”mjölmat”.

Men jag har aldrig hört talas om någon som odlar säd i sin trädgård. Inte ens av dem som faktiskt odlar för att vara mer eller mindre självförsörjande.

På något vis måste arbetsinsatsen alltså bedömas vara större än att det är värt det? Eller ja, det måste liksom på nåt vis vara mer lönsamt, i insatt arbete, att odla andra saker? Eller?

Hur kommer det sig då att säd ändå är en så betydande del av odlingen för bönder? Och har varit under så lång tid, för den delen. Handlar det bara om goda lagringsegenskaper? Ja, alltså, det är självklart inte så bara att ha grödor och livsmedel som funkar bra att lagra länge, så att det finns något att äta ända in på vårkanten.

Jag är alltså bara lite nyfiken på hur det blivit som det blivit :-) Vad som ligger bakom. Berätta för mig! (För jag gissar på att det finns de som vet.)

Tankar om den moderna tekniken – och mig

Apropå det här med mobiltelefoner och datorer och uppkoppling, så var det någon som skrev något om att ”… den moderna tekniken gör oss beroende och därmed också mer avstängda och inne i vår egen lilla sfär…”

Och jag som tycker att det är precis tvärtom. Att  just den moderna tekniken har gjort det mycket lättare att öppna upp min lilla sfär och släppa in folk.

Jag har nog ofta betraktats som en ensamvarg. Jag har nästan alltid varit lite för avvikande för att passa in helt och hållet. Lite för konstig. Tyckt lite för mycket om det mesta för att folk ska vara helt bekväma med det. Varit lite för mån om att vara mig själv istället för att anpassa mig. Och när jag svarat ärligt så har folk alltför ofta tolkat saker helt annorlunda än jag menat och dragit konstiga slutsatser och placerat mig i fack och gjort mig till någon jag inte varit. Blivit pikad. Fått elaka kommentarer. Drivits med. Inte bara av jämngamla utan även av vuxenvärlden. Och även om kanske de allra flesta egentligen inte skulle tolka fel eller göra narr av, så gör det att man blir restriktivare med att försöka förklara, med att alls prata om det man har på hjärtat. Dessutom är det ju oftast bara de som har något elakt att säga som säger nåt – de andra säger inget alls.

Så jag har väl hållit mina tankar för mig själv. Tänkt mycket. Pratat med fiktiva bekanta i huvudet. Pratat med riktiga bekanta i huvudet, utan att nånsin prata om sakerna på riktigt. För säkerhets skull. För så där öppen är inte värt att vara. Eftersom risken finns att det blir fel. Kommer ut fel i stunden. Tolkas fel. Eller att det råkar vara fel person man pratar med trots allt.

Därför har jag också hållit mig mer till det som är fakta än till känslor när jag pratat på riktigt. För att fakta rimligen inte ska gå att ifrågasätta. Visserligen gör folk det också, men det går i alla fall inte lika djupt när jag ändå vet att jag har rätt. När det handlar om känslor är det svårare att hävda att man har rätt, och då går det djupare.

Och så har jag gått mina egna vägar. Och det har jag väl i stort trivts med. Fast ändå… social kontakt och gensvar på sina tankar är trevligt att få. (Och nej, jag har inte alltid varit helt ensam med mina tankar. Inte alltid.)

Och skrivit har jag gjort. Fast mest skönlitterärt och skoluppsatser. Så många kvällar jag suttit hemma på mitt rum hos mamma och pappa och skrivit på den där boken som blev klar fast ändå inte. Där har jag fått utlopp för tankar och fantasi i min ensamhet. (Tänk om jag då hade haft möjlighet att skriva i ordbehandlingsprogram och kunnat flytta om och ändra och ha mig :-) – Fast det fanns en viss trivsamhet med blyerts och kollegieblock. Men alla textstycken som jag suttit och vänt och vridit på innan jag skrivit ner, och sedan suddat ut och börjat om…)

Men tänk om jag hade kunnat blogga på den tiden! Tänk om jag hade kunnat skriva ner mina tankar anonymt på nätet – och kanske hitta andra gelikar! Eller om jag hade kunnat hitta andra på nätet, som också tyckte om att sy kläder i gammaldags stil och som också ibland fantiserade om att leva i en annan tid – istället för att få glåpord för mina klädkreationer som jag lagt ner min själ i. Det hade gjort en sådan enorm skillnad för att fortsätta våga.

Så kom då tekniken. Möjligheten att skriva ner sina tankar på ett effektivt sätt, att få tänka igenom vad man ville säga och få iväg det snabbt och smidigt till den som man ville nå.

Det började med mejl. Med möjligheten till en allmänt förvirrad studietidssoppa där egentligen alla var förälskade i någon annan och inget ledde till nåt ;-) Men ändå :-)

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl hade jag förmodligen aldrig fått med mig vänner till Brekille.

Hade det inte varit för möjligheterna med mejl så hade jag nog egentligen aldrig ens kommit att behålla kontakten med han den där jag träffade i Brekille. Och aldrig kommit att vända ut och in på mitt liv och mina känslor och tankar och inse att här fanns en människa som förstod och accepterade. Och förmodligen hade vi inte lyckats få det att hålla ihop på avstånd – eller få mig att hålla ihop hjälpligt under den jobbiga period när jag mådde skit och faktiskt behövde räddas. (Och jag hade kanske aldrig fått rätsida på senare sådana.)

Hade det inte varit för den moderna tekniken hade jag inte heller haft någon att dela alla tankar och frågor med under graviditeterna.

Och utan den moderna tekniken hade jag förstås aldrig börjat blogga.

Bloggandet har gett mig så oerhört mycket. Först helt anonymt, sedan åtminstone inte anonymt för vänner – med tiden allt mer öppet. Det har gett mig möjligheten att prata till punkt, förklara hur jag tänker och känner utan att bli avbruten. Det har också gjort att jag lärt känna mig själv bättre. Att jag i större utsträckning accepterat mig själv. Jag har utvecklats. Hittat tillbaka till mig själv. Trots all hjälp från andra håll så är det nog egentligen den allra viktigaste terapin. Det allra viktigaste hjälpmedlet för att fortsätta kunna vara jag och må bra.

Och tack vare bloggandet, och diskussioner på bland annat facebook, så känner nog många mig bättre än de skulle gjort annars. Inte de där som skulle komma med elaka kommentarer, utan de där som kanske inte sa något alls, för att jag aldrig gav dem chansen att lära känna mig av rädsla för att någon skulle vara elak.

Ja, jag kan prata också. Självklart. Men det skrivna ordet har alltid varit lättare för mig, speciellt så fort det är känslor inblandade. Det visste jag redan nånstans i tioårsåldern, när jag skrev brev till mamma när vi bråkade och det låste sig totalt och vi bara stod och skrek och inte hörde varandra. Och om jag kan få förarbeta med det skrivna så blir det lättare att prata sedan. Och mindre risk för missförstånd.

Tekniken hjälper mig att vara  mig. Att bejaka mig själv, att vara öppen med vem jag är, att uttrycka mig.

Dessutom har tekniken gett mig övning i skrivandet på ett sätt som aldrig varit möjligt annars. Det har jag oerhört stor nytta av i mitt jobb. Ifall nu mina välmåendeargument inte skulle räcka :P

Fjärilar

Jobbar hemifrån.

Lyssnar på musik. Jag gör sällan det på jobbet, för har jag musik på måste jag också ha möjligheten att flyga upp och dansa till den. Det tillåter jag inte mig att göra på jobbet.

Men hemma går det. Precis som när jag en gång i tiden satt och pluggade och insåg att jag måste ge dansen en chans, på riktigt.

Fast det är inte så det är nu. Jag känner ingen längtan att släppa jobbet och satsa på dansen. Inte alls. Inte på det sättet, liksom.

Däremot inser jag att det som gör att jag tappat i hållning nog mycket handlar om att jag inte dansar längre. Ja, jag tränar CXworks och Bobybalance, och där ska jag väl få hållningsmuskler.

Men det är inte samma sak. När jag hoppar upp på vardagsrumsgolvet och gör plötsliga spontana tenduer och jeteer och piruetter och flänger rundor, så samlar jag genast upp kroppen i en helt annan sorts hållning. Något som kommer inifrån. Både från muskelminnet av många års dansande och av någon sorts känsla som kommer ända inifrån själen och ut i minsta lilla muskel.

Och jag inser att jag fortfarande när tanken om studion. Det där rummet i ena änden av huset, som stundtals mer känns som ett allmänt upplag, men som vi sagt ska bli studio en dag. För musikinstrument och för dans. Speglar på väggarna. Behöver jag dem? Jag dansar inte längre. Jag är snart fyrtio och har inga ambitioner att nånsin mer stå på scen.

Men jag mår fortfarande bra av dansen. Jag mår fortfarande bra av rörelsen och känslan. Och jag vet inte riktigt hur, på vilket sätt, men på något sätt behöver jag ha det där i mitt liv. Sången också. Även om det bara handlar om att sjunga med hemma, när ingen hör. För ja, jag vet att jag sjunger sämre nu än förr – ju mindre övning desto sämre, ju, och då blir jag mer återhållsam och fegare när andra finns omkring, och så har vi den dumma onda cirkeln.

Och den där musikalutbildningen, som skulle vara min chans att släppa fram den delen av mig och låta mig vara mig själv och bejaka, den blev egentligen bara ett magplask, eftersom jag egentligen blev mycket fegare på att våga sjunga. Jag är mer hämmad efter det, i alla fall på det området. Jag tappade tilliten till mig själv, till att jag kan och vill och att det som kommer ur mig själv är nåt bra och duger till.

Jag står där på golvet och känner musiken strömma genom mig. Min kropp och mitt huvud vill koreografera. Inte strukturerat och organiserat och med något mål att visa upp för någon. Utan bara för att liksom få ut mesta möjliga av samspelet mellan musik, kropp och känsla.

Får man göra sånt utan mål? Eller ja, får får man ju. Självklart. Fast jag kommer förmodligen inte. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet. Och det är okej. Man måste inte fullfölja alla impulser – men det betyder inte heller att man måste döda dem, strypa dem. De kan få bara finnas.

För det här finns. Jag finns. Det här är en del av mig. Inget jag behöver använda till något särskilt, men en nödvändig del av mig. För alltid.

 

Jag är en hemsk och ondskefull människa

I Filippinerna har förmodligen den värsta tyfonen nånsin (ja, alltså, under den del av jordens historia som vi människor har skäl att bry oss om och minnas något av) dragit fram. Många döda, ännu fler lidande.

Det är en hemsk katastrof.

Men jag är en hemsk och elak och ondskefull människa.

För när folk skänker pengar och skickar hjälpsändningar och pratar om vikten av att hjälpa människorna i nöd där på andra sidan jorden, så tycker jag att de prioriterar fel.

Ja, det behövs massor med pengar och mat och hjälp därborta. Absolut. Självklart.

Men det kommer att komma många fler sådana här katastrofer. De kommer att komma oftare och bli värre. Det är en effekt av klimatförändringarna. Och varje gång kommer det att behövas pengar och mat och sjukvård och återuppbyggnad. För hutlösa pengar.

Men vi har inte råd och inte tid, eller vad det nu är det handlar om, att ställa om samhället så att vi kan förebygga den här sortens katastrofer? Vi kan inte få ihop bindande avtal, eller avtal alls, där världen samarbetar för att hjälpas åt att se till att klimatförändringarna inte blir värre än nödvändigt?

Vi kan bara skicka ”plåster” så länge plåstren räcker – men inte arbeta förebyggande för att förhindra att skadan uppstår?

Jag är ledsen, men plåstren kommer inte att räcka i framtiden. Tids nog kommer vi inte att kunna ha råd med, ta oss råd med, plåster till människor på andra sidan jorden. Tids nog kommer vi förmodligen tvingas prioritera annorlunda.

Så jag är en ond och cynisk människa. För jag tänker att pengarna gör större nytta på andra sätt än genom att skickas till Filippinerna.

Lördag 9 november

Lördagkväll.

Syr ny klädsel till den stackars soffan och spelar Lasseblandskivor på hyfsat hög volym – och sjunger med.

Jag gör det för sällan nuförtiden. Både lyssnar på Lasse och sjunger med. Där finns fortfarande så många textrader som rör vid de rätta ställena och släpper fram det som behöver släppas ut. Speciellt i november.

 

Jag är så förbannat trött på att skämmas

För skämmas ska jag visst göra oavsett vad jag gör.

För att jag sitter vid datorn. För att jag jobbar. För att jag pendlar. För att jag motionerar för lite. För att jag ägnar för lite tid åt mina barn. För att jag sover för lite. För att jag försöker förbättra världen (herregud, det händer liksom inte av sig själv, det tar också tid). För att jag läser för lite. För att jag läser för mycket. För att jag hänger med för mycket. För att jag hänger med för lite.

För att jag äter potatis. För att jag äter mat med mjöl i. För att jag äter kött. För att jag äter grönsaker – för det är fel grönsaker, importerade eller odlade på fel sätt. För att jag ibland äter kakor eller choklad. För att jag dricker kaffe. För att jag flänger runt och försöker få fatt i rätt mat som är bra för miljön och nyttig för då slösar jag både tid och miljö. Tiden borde jag ju lägga på mina barn.

För att jag bor där jag bor. För att jag inte bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om kläder och hur jag ser ut. För att jag bryr mig om för små problem. För att jag bryr mig om för stora problem. För att jag engagerar mig. För att jag inte engagerar mig tillräckligt. För att jag lägger tid på att ta reda på saker så att jag kan göra väl överlagda beslut. (Den tiden borde jag lägga på mina barn!)

Och så vidare. Jag skulle kunna fortsätta precis hur länge som helst.

Allt jag gör ska jag skämmas för. Allt jag gör är fel. Oavsett hur genomtänkt det är. Oavsett om mina val är väl genomtänkta, baserade på vad jag vet om hur jag funkar, vad jag mår bra av – och vad som funkar för min familj och vad de mår bra av.

Och så har det väl i någon mån alltid varit. Jag skulle skämmas för att jag var bra i skolan, för det skulle man inte vara. Och jag skulle skämmas för att jag inte gjorde mitt allra yttersta och inte var naturligt bäst. Att jag inte alltid orkade.

Jag vet. Jag borde inte ta åt mig. Det ska jag också skämmas för, för det är verkligen fult – man ska inte bry sig om vad omgivningen tycker. Gör man det så är man blödig, och det är riktigt skamligt. Och det är vi ”duktiga flickor” (oavsett kön), vi som alltid alltid försöker göra det som är rätt och bra och tänka efter före, som har lärt oss att skämma och förväntas skämmas. Medan de som inte tänker efter och gör rätt aldrig har förväntats skämmas och kanske inte ens har fått lära sig hur man gör.

Fast jag ska också skämmas om jag inte tar åt mig.

Och visst, när ni klagar på att folk sitter för länge vid datorn eller ägnar sig för lite åt sina barn och allt det andra så är det kanske inte mig ni menar. Jag vet inte. Men det är jag som blir ledsen. Eller kanske inte ledsen. Men det ÄR jag som tar åt mig. Som återigen får harva igenom de slutsatser om mig själv och omgivning genom det som kallas livserfarenhet. Som återigen inte riktigt vågar lita till mig själv. Som återigen fladdrar som en osäker ljuslåga och inte vgar göra något fullt ut. Och ärligt talat, det blir inget bättre av. Ingenting. Både mina barn och min man och jag själv mår bättre av att jag får göra saker helhjärtat och fullt ut. Istället för att jag ska ha dåligt samvete varenda jävla gång jag sätter mig vid datorn för att skriva ett blogginlägg eller svara på mejl eller sortera bilder vi tagit. Om jag kan få göra dessa saker, om ni kan låta mig få göra mina prioriteringar och göra mina saker på mitt sätt, så mår jag också bättre och har lättare att göra saker tillsammans med mina barn. Både kul saker och tråkiga saker. Och framför allt stora saker, riktiga saker, saker som kräver engagemang. Men ska jag fladdra som ett ljus i vinddrag med varenda sak jag själv vill göra – oavsett om den involverar datorn eller på annat sätt handlar om saker jag behöver kunna göra utan att titta mina barn i ögonen konstant – så kommer jag att fladdra i alla andra situationer också. Och aldrig kunna ha fokus ordentligt på nåt.

Så snälla, låt mig lita på mig själv. Ta inte ifrån mig det. Låt mig slippa att kämpa hela livet med att ta tillbaka det, gång på gång på gång. Kan jag inte få lov att känna tillit till mig själv nu?

Och ja, det finns säkert enstaka personer som kanske prioriterar fel. Som lägger för mycket fokus på datorn eller telefonen. De kommer förmodligen inte att höra era klaganden. Och gör de det, så kommer det ändå inte att stärka dem eller hjälpa dem; de fladdrar förmodligen redan långt mycket värre än jag. Och en del av problemet som ger det beteendet är kanske just bara precis att de också hela tiden skäms och aldrig känner att de kan få lov att göra något fullt ut eller lita till sig själva. Kanske är de ”duktiga flickor” som fått skämmas så mycket och så länge för allting att de helt tappat fokus? Det som skulle hjälpa dem bäst är kanske att slippa omvärldens kommentarer och synpunkter på allt de gör.

Och alltså, det där livspusslet som vi kämpar med att få ihop. Kan det vara så att en stor del av problemet handlar just om kraven från omvärlden, alltså alla andra människor? Kan det vara så att en stor del av det är den där känslan av att vi alltid alltid måste skämmas?

Minnen

Det var på träningen för någon vecka sedan. Plötsligt, mitt i någon övning jag höll på med, så fick jag upp minnesbilder av ingången till bokhandeln på Väla. Ja, alltså, så som den såg ut under min uppväxt. För alltså minst tjugo år sedan. Hyllan som stod lite vid sidan; kassorna som ett block i mitten.

De senaste veckorna har jag för vrigt gjort en drive med att rensa mejl på jobbet. Du vet sånt där Sisyfos-arbete – det tar liksom aldrig slut hur man än gör. Men jag har i alla fall minskat mängden mejl i skickat-mappen markant (slängt massor, sorterat in väsentligheter i andra mappar), och dessutom rensat bort en del andra mejl med löjligt stora bilagor som förmodligen aldrig kommer att saknas (men ibland vet man inte säkert).

Det finns flera skäl till att jag är dålig på den sortens sorterande. Dels är jag en sådan där som tänker att saker kan komma att behövas igen, på ett eller annat sätt. Ibland visar det sig att jag får väldigt rätt i det. Men väldigt mycket kommer ju aldrig till nytta. Och det kräver rätt mycket tankeverksamhet att faktiskt ta överlagda beslut för varje mejl; riktigt så överlagt funkar det inte att agera när man ska gå igenom oändliga mängder mejl.

Dels tycker jag att det är lite jobbigt att bli av med mejlen ändå. För när jag sitter där och tuggar mig igenom skickat-mappen, och slänger och slänger och slänger, så inser jag att det faktiskt är en sorts dagbok. Plötsligt minns jag en massa saker jag hade glömt. En massa vab-tillfällen – inklusiev vattkopporna. En del småkonflikter på jobbet. Och större ”kriser”, tillfällen när saker kört ihop sig, saker vi fått hitta nödlösningar på. Långa disskussioner kring saker som stötts och blötts på olika sätt. Nästan som någon sorts light-variant på att låta livet passera revy. Massor med minnen. Små vardagsminnen.

Det är sånt man ska slänga och sortera bort. Mejl av typen ”jag blir hemma idag också, men kanske är hans koppor bra nog imorgon” hör liksom inte till sånt det finns några rationella skäl att spara.

Ja, irrationella skäl kan också duga för att spara saker. Absolut. Men då blir det till slut omöjligt att slänga nåt. Då blir det som i Pixi-boken vi hade när jag var liten, när barnen uppmanades att rensa ut gamla leksaker och slängde en massa saker i en låda, men sedan under natten kom de på sak efter sak som de faktiskt inte kunde slänga – och efter att de hämtat tillbaka den ena efter den andra så fanns det sedan till slut bara en äppelskrutt och nåt mer sånt kvar i lådan med saker att göra sig av med.

Så jag slänger. Och inser att den här snabbfilmsvarianten av vardagslivsjobbfilmen får jag inte se fler gånger.

Idag på träningen flyttade ”Winter song” med sina textrader

This is my winter song
December never felt so wrong

tillbaka till Danshusets lokaler i Göteborg, i december 1997, till de älskade balettlektionerna där balettläraren Florin inför varje övning talade om för pianisten (Bernard?) vilken sorts musik det skulle vara, och det alltid kom något perfekt anpassat från pianot. Och nu, strax före jul, så fick vi en perfekt avpassad julmelodi till varje övning.

Det var en underbar tid :-)