Och så den konstanta känslan av oändliga mängder gråt som vill ut men inte kommer.
Jag tror det är de innestängda tårarna som får mig att känna den där skakiga känslan.
Dagens soundtrack
Och jag funderar över duktig flicka-problematiken. Över att man som duktig flicka inte ens får bli förbannad fastän det är i högsta grad motiverat. Fastän man blir illa behandlad. Att man hela tiden förväntas bita ihop och låta det rinna av, stå stark och inte beröras av skiten.
Egentligen har vi duktiga flickor lika lite ”lov” som pojkar att gråta. Gråtande är liksom bara ”tillåtet” för vissa kategorier av flickor – eller i undangömda rum.
Men jag har idag lyxen av att faktiskt kunna välja mina vänner, att omge mig med människor som stärker och stöttar. Och jag har numera även förvärvat modet att släppa människor nära inpå livet. Jag vet att det är inte alla som skrattar, hånar eller driver med bara för att jag tycker, tänker, säger och känner.
Det ger styrka. Det är den stora skillnaden nu.