Monthly Archives: januari 2014

Trött

Vi har en femochetthalvtåring. Han har på det hela taget varit ett enklare barn än sin storebror.

Men sedan en tid tillbaka blir han stundtals fruktansvärt arg. Ibland till synes utan förklaring. Och han är arg länge. Och han slåss, och kastar saker, och ska rymma, och värre saker ändå.

Han är riktigt, fruktansvärt arg.

Resten av tiden är han trevlig och intelligent och engagerad och en alldeles underbar unge.

Jag har läst på i ”Trotsboken”, och det är en tröst att se att andra föräldrar beskrivit sina barn i den åldern på liknande sätt. För annars är det lätt att tro att det är nåt som är… allvarligt fel, liksom.

Om man är lagd åt mitt håll, med ångesttendenser och så, så är det lätt att börja inbilla sig att det faktiskt är nåt som är fel. Och nåt som är mitt fel. Och så far tankarna hit. Fast jag ju vet att om inte om vore så funnes inte ungen alls. – Men ändå, liksom: tänk om det är mitt fel!

Fast så drar jag mig till minnes att jag hört historier om när jag också fick köras till dagmamman invirad i en filt för att jag mycket arg vägrade klä på mig och följa med. Jag känner ju på något vis igen de där totalt övervälmande känslorna. Om han fått ”det” på grund av mig så kan det lika gärna vara så att han ”bara” fått mina gener. Och är det så så har jag förhoppningsvis istället bättrat på hans odds genom att åtminstone själv må bättre under hns allra första tid, när han var totalt beroende av mig.

Ja, jag vet. Det tjänar inget till att spekulera, jag kommer aldrig att få veta, jadajada. Nå, det spelar ju ingen roll, funderar gör jag ändå ;-)

Och oavsett: trött blir jag av hans vredesutbrott. Och likaså blir jag trött av att försöka undvika dem, försöka lirka, balansera, undvika katastrofer. Jag spänner mig, både fysiskt och mentalt. Får ont i ryggen och stänger inne gråt. Tills gråten idag välde ut i massor. Det var nödvändigt och bra.

Ketchup och prestigen

Ketcup har låg status. Redan när jag var liten var det en tydlig markör: någon som åt ketchup på allt hade lägre status. Och föräldrar klagar gärna på barn, både inför barnen och inför andra. ”Dränk inte maten i ketchup!” känns som ett ganska vanligt föräldrautrop. Ketchup är lite barnsligt, och nåt man i bästa fall växer ifrån.

Ska man vara fin i kanten, eller för den delen hipp, ska man istället äta senap. Mer senap än ketchup, eller helst inte ketchup alls. Och det ska förstås inte vara vanlig korvsenap, utan gärna någon sötstark med spännande extrasmaker.

Det slog mig häromsistens när vi åt middag hemma. Korv av nåt slag, förmodligen. Barnen hade ketchup till. Jag hade tagit en rejäl sked senap, av någon mycket god sötstark sort. Och så råkade jag titta på innehållsförteckningen. Och insåg att den första ingrediensen (möjligen stod vatten före) var socker. Socker var alltså det det var allra mest av i senapen.

Ketchupen vi köper i normalfallet hemma (Felix ekologiska) består av omkring 75% tomatpuré.

Tomater är nyttiga. Vid lång tillagning – vilket jag bestämt tror är en del i ketchupframställningsprocessen – blir det nyttiga lykopenet allt mer tillgängligt.

Senapen däremot innehåller väl egentligen inget alls vi behöver? Eller ja, nåt nyttigt kan det säkert finnas i senapskornen, men i jämförelse känns det ganska rimligt att anta att ketchupen vinner nyttigheten med hästlängder?

Alltså antar jag att det handlar om en statusgrej det här att senap skulle vara ”bättre” än senap?

Vi måste börja göra saker som faktiskt funkar att laga!

I mitt undanplockande av julpynt stoppar jag också ner elektriska ljusstakar i sina kartonger. Av en händelse läser jag säkerhetsinformationen. Där står, precis som det brukar med den sortens produkter:

Den externa flexibla kabeln eller sladden till denna ljuskälla kan inte bytas ut; om kabeln skadas förstörs hela ljuskällan.

Först reagerar jag inte alls. För, som sagt var, så står det ju alltid. Sen slås jag plötsligt av det fullkomligt bisarra i detta.

Det handlar om en vanlig ljusstake och en vanlig sladd. Det borde väl rimligen inte vara något omöjligt för en el-kompetent människa att göra något åt?

Alltså, visst, el är farliga grejer, och den som saknar kompetens ska självklart inte ge sig på att greja med sånt. Men det det står är ju inte ”reparationer ska enbart utföras av fackfolk” eller liknande. Det står att reparationer inte ska göras alls.

Så vad består problemet i? Vad är det som gör att det verkligen är totalt olämpligt att laga istället för att kassera? Och vad är det som gör att man anser att man måste tillverka produkter på ett sådant sätt istälet för på dett sätt där någon kompetent skulle kunna laga prylen?

Och som sagt var, min uppfattning är att det är så här det står på ALLA sådana här saker. Eller? Finns det högkvalitiva prylar av det här slaget där det faktiskt står att de går att laga? Jag tvivlar, men skulle vara väldigt glad om jag har fel – för då måste vi få folk att köpa de prylarna istället.

Och om inte, så behövs det en massiv omläggning hos tillverkarna. För vi behöver börja tillverka saker som faktiskt går att laga. Det måste vara en förutsättning för att alls få lov att sälja sakerna.

Glitter som fyller världen med smått plastskräp

Vi plockar undan julgranspynt. Hela jag är översållad av små små glitterpartiklar i guld och rött. Detsamma gäller golvet.

Jag tänker att det där nog är dumt. Att julgranskulor med smått smått plastglitter borde förbjudas. Precis som sånt glitter i lös form. Sånt som man köper i pysselaffärer. Sånt som barnen limmar på glasburkar för at göra ljuslyktor i skolan och på dagis. Sånt som en del till och med sprider ut på dukarna vid festligheter för att det ska vara fint.

För att små plastpartiklar ställen till med problem i naturen känner väl de allra flesta till idag. Och sånt här glitter måste väl vara just små plastpartiklar?

 

Tankar inför skolstart

Det närmar sig skolstart för minstingen. Han är femochetthalvt nu, fyller sex år i juli och det blir f-klass till hösten. Blanketterna kom i förra veckan och vi har fyllt i dem efter bästa förmåga. (Vår kommun är bra på mycket, men det här med blanketter och information är inte deras grej. Vi finner till exempel problem med att fylla i vilken klass vårt barn går i på hälsoblanketten som ska skickas med. Vi tycker också det är intressant att det står att om blanketten inte kommit in till ett visst datum så kommer barnet att tilldelas plats enligt närhetsprincipen – men det finns ingenstans man ska fylla i om man har önskemål om vilken skola barnet ska gå på. Och på raden efter står ett annat datum för när blanketten måste ha kommit in.)

Det har varit en hel del diskussioner i (sociala) media på sistone om det här med skolstart. Om att det är dumt om alla ska behöva börja skolan/f-klass när de är sex år. Om att barn behöver få leka så länge som möjligt.

Jag minns att jag resonerade så innan jag fick barn: att barnen skulle få leka så länge som möjligt och alltså få vänta med skola så länge som möjligt. – För det är ju märkligt nog så vi lärt oss att tänka: att skolan är tvång och inrutat och tråkigt och nåt man ska vilja slippa. Barn ska få vara barn och leka och slippa skolans tvång så länge som möjligt. Och så vidare.

Fast nu har jag två barns erfarenhet. Och med båda barnen har det funnits en frustration sista året innan skolstart. Den förste gick hos dagmamma, den andre går på dagis. Båda delarna har gett bra möjligheter, det har funnits intresserad och bra och kunnig personal och så vidare. Men det är tydligt att nu, i den här åldern, så behöver de komma vidare. Möta nya utmaningar. Mätta kunskapstörsten på nya sätt. Och få ta ett nytt kliv på ganska abstrakt plan. Faktiskt få känna andra sorters krav på sig, för att liksom få en ny kostym att växa in i.

Att inte låta dem få komma vidare skulle vara att tvinga dem att stå och stampa ett år till. För femåringen är frustrationen redan nu så stor att han stundtals inte vill till dagis. Tänk om han skulle behöva gå och dra där ett år till?

Ja, självklart skulle det ju vara så att då fanns alla de andra barnen också kvar där, och personalen skulle behöva anpassa sig för att ha även större barn. Men om man skulle åstadkomma något mer skolliknande på dagis så… tja, vad gör det för skillnad för dem som tycker att barnen inte ska börja skolan? ;-)

Och nej, f-klass är ju inte riktigt skola :-) Vår numera tioåring klagade när han gick i f-klass: Men när ska vi börja med RIKTIGA skolsaker då? För han längtade. Ville. Behövde mer.

Ja, mina barn är kunskapssvampar. Speciellt i den här åldern. Varför då vänta?

Och ja, jag vet att barn är olika, mognar olika fort etc. Att inte alla är skolmogna när de är sex år. Det är förstås därför man inte kör skola ”fullt ut” då; det blir en kompromisslösning (som ju till exempel inte var optimal för vår äldste, helt uppenbart ;-)) Självklart måste det finnas möjlighet till olika lösningar för olika barn. Och den flexibiliteten fanns ju även när vi var små. Men hur stor flexibiliteten är i praktiken beror i slutändan alltid på de människor som på respektive ort är satta att hantera den sortens beslut.

Jag är lite nyfiken: hur stor andel är det i dagens läge som INTE går i f-klass utan hoppar över det och sedan börjar skolan utan mjukstart, vid sju års ålder? Och viktigare: hur uppfattar de det? Jag tycker det borde kännas märkligt att komma ”ny” (ja, det blir ju så) till en redan inkörd etablerad klass, där alla andra liksom har mjukstartat i skolan men man själv inte har det.

Speciellt när man som på vår skola kör ganska integrerat de första åren: klasserna består av f-klass och ettor. Vissa saker gör de var för sig, andra saker tillsammans, och det finns mycket goda möjligheter att anpassa till dem som ligger före eller dem som behöver mer mjukstart.

Jag skulle köpa en sport-BH

Jag har behövt köpa en sport-BH ganska länge. Eller, jag har väl aldrig haft någon riktigt, men i flera år har jag känt ett behov men liksom inte kommit mig för. Jag är inte jätteförtjust i att prova kläder, speciellt inte tråkiga kläder, och ju fler lager man måste trassla av sig i provrummet desto bökigare.

Och så är det ju det där med träningskläder och kemikalier. Det har man ju läst och hört en massa om, att träningskläder proppas fulla med en massa otrevliga kemikalier, för att förhindra svett och dålig lukt och gud vet allt. Och sånt vill man ju inte ha. Men det står ju heller inte på kläderna vad de innehåller och inte innehåller. Så då blir det svårt. Och ja, det har definitivt bidragit mycket till att jag inte kommit mig för att ta tag i det här med sport-BH.

Men så blev det nu av. Jag drällde in på H&M och letade. (Jag började i ärlighetens namn på Lindex, men de hade total utförsäljning och där fanns inte mycket alls.) Hittade en sport-BH och provade, och den passade. Men det här att försöka bli klok på om den innehöll några otrevliga kemikalier det var som sagt var svårt. Av papperslapparna fick jag veta att den andas och att den torkar snabbt, men om detta beror på textilråvaran, strukturen, kemikalier eller något annat framgick inte alls.

Så jag gick och frågade. Trots den här irritationen över att egentligen inte riktigt minnas vad det är för kemikalier man brukar proppa i. Silver i någon form – joner? – minns jag. Men det är väl fler saker? Triclosan? Och samtidigt så ska man ju rimligen inte behöva kunna allt sånt för att ställa frågor i affären.

Det blev förstås som jag anade: hon hade ingen aning och tyckte väl egentligen inte alls att det var hennes sak att veta eller svara på. ”Men med tanke på hur kontrollerat allting är inom H&M så kan jag inte tänka mig att det skulle innehålla nåt farligt.”

Åhå? Med tanke på Greenpeace konstaterande i rapporten som kom häromdagen så borde väl alla veta att det inte är någon garanti?! ;-)

Jag påpekade att det jag syftade på var kemikalier som man AVSIKTLIGT stoppat dit, just för att det är träningskläder.

Hon upprepade att hon inte visste.

Då sa jag att okej, jag köper den (jag antar att generellt sett är nog en sport-BH köpt på H&M inte sämre än en köpt någon annanstans – kanske snarast bättre med tanke på det här och det här), men att jag vill utnyttja min rätt att få veta enligt REACH. Det vill säga att inom 45 dagar på veta om produkten innehåller något på kandidatlistan.

Hon hade aldrig tidigare fått frågan. Hon hade aldrig tidigare hört talas om REACH. Det var uppenbart att hon ifrågasatte att det alls kunde finnas någon sådan lagstiftning, tills jag råkade säga något om att hon tvivlade på mig som kund ;-) (Nej, det var inte ett avsiktligt ordval.)

Hon ville att jag skulle ringa huvudkontoret själv. Jag hävdade att jag har rätt att ställa frågan via affären, samt påpekade att om jag själv ringer så lär de ju sig inget nytt i affären. Men hon tyckte inte de behövde lära sig – det kan ju inte vi hålla på och lära oss vad allting innehåller, typ.

Jag vidhöll. Och till slut skrev hon upp mitt namn, telefonnummer och artikelnumret på en lapp. Vi får väl se om någon hör av sig…

Utmaning till alla mathandlare: BYT istället!

Jag ber min mataffär ta hem ekologisk mat jag saknar. Frukt. Potatis. Kakao. Och så vidare. En del fixar de, annat får de inte fatt i. Och ibland tar de hem nya ekologiska produkter utan att jag frågat efter det. Kanske finns det fler som frågar, men jag tror att de i alla fall delvis har mig i åtanke.

Det är jättebra och gläder mig massor att de faktiskt lysnar på mig som kund och engagerar sig. Jag ser ju tydligt att det faktiskt gör skillnad att jag frågar.

Och samtidigt funderar jag: innebär det att jag bidrar till ett ökat matsvinn?

En del i matsvinnsproblematiken är ju de stora valmöjligheter vi kunder/konsumenter ”kräver”. Ju större utbud desto större svinn. Det där är inte nåt jag hittat på, utan något jag hört om på en föreläsning ganska nyligen, av någon som var insatt.

Och det säger sig ju självt i ”mitt” fall: om affären börjar ta in en sorts grädde till, utöver de kanske tre sorter de redan säljer, så kommer det att innebära att de totalt sett tar hem mer grädde. Och om inte folk börjar köpa mer grädde för det så innebär det istället att grädde motsvarande den mängd som plockats hem ekologiskt, för min skull, kommer att slängas.

Och det känns ju inte bra.

Därför skulle jag önska att fler handlare vågade ta steget och helt enkelt byta ut en produkt i taget mot eko.

Om det inte längre finns oekologisk grädde att köpa så tror jag de flesta av kunderna skulle köpa ekologisk. I alla fall på min lilla ort. Eller det kanske räcker med en oekologisk sort?

Och det kvittar väl om det bara finns en sorts havrefras, som är ekologisk och kostar några kronor mer än den som fanns innan, när den viktigaste poängen är att det faktiskt finns flingor att köpa utan att behöva köra en mil?

(Intressant nog så finns det enstaka affärer som resonerar så – men de jag känner till finns i stora städer. Är det för att affärer på landet är rädda att stöta sig med konventionella bönder i trakten? Eller har de bara inte kommit på tanken och insett vilken effekt de kan få?)

Nå: oavsett anledning: jag önskar att fler mataffärer hade modet att agera så. Att byta ut en vara i taget mot det ekologiska alternativet.

Lyxig lördag

Sov till halv tio.

Tid hos massören strax efter elva – en timmes massage. Resten av familjen på bibblan under tiden.

Sedan gemensam fika på konditori.

Tåg till Triangeln (Malmö) – eftersom vi har månadskort är det för övrigt bara tioåringen vi behöver betala för). Lunch på kebabställe enligt tioåringens önskan.

Shopping på Myrorna (några datorspel, en kartong lego och ett par barnjeans för totalt 145 kronor). Snabbesök på Clas Ohlsson för att kolla på lite LED-lampor.

Därefter till Malmö Opera för familjeföreställning: Tusen och en natt.

Sedan tåg till Hyllie för en liten tur till Emporia, eftersom tioåringen ville till Panduro. Konstaterade också att en spelaffär börjat med begagnathandel av barnfilmer (känns som en väldigt bra idé för barnfilmer som setts för många gånger – få en liten slant eller byt in mot nåt annat, liksom).

Och så tåg hem.

Ganska lyxig dag.

Håll isär olika, är ni bussiga!

Tågstationen i kommunen, tidigt på morgonen. Någon delar ut flygblad. Jag tar emot en lapp.

Det visar sig handla om politik. Ekonomi, skolor, vård etc – och en önskan om regeringsskifte. Lappen är ”undertecknad” av, eller har loggor för, Socialdemokraterna och IF Metall.

Det där har jag väldigt svårt för. Visst, det är inget konstigt att ett parti och ett fack kan ha väldigt lika åsikter och har det i det här fallet. Jag har inga problem med att fack och parti kan samarbeta i enskilda frågor, typ skriva på en debattartikel gemensamt. Men ändå: partipolitik och facklig verksamhet är, och måste vara, skilda saker. Att ett fackförbund och ett politiskt parti gemensamt tar fram och gemensamt undertecknar valmaterial som sprids till allmänheten inför ett kommande riksdagsval… det får mig väldigt anti.

Tyvärr. Dåligt drag.

Sammanfattning av den gångna veckan

Första dagen: dagis hade stängt men vi hade inte fått/missat infon. Det blev distansarbete med understimulerad femåring. Katten mådde konstigt. Tioåringen kräktes och fick åka hem tidigare från fritids.

Andra dagen: Två barn hemma – en som kräkt, en som fick stanna hemma ändå. Vabbade halva dagen, jobbade med barnen tittande på film halva dagen. (Eller ja, fullt så snygg var ju inte uppdelningen då, men totalt skrapade jag ihop en halv arbetsdag.) Katten fick åka till veterinären, rakas, sys och medicineras. (Medicin morgon och kväll en stund framöver.)

Tredje dagen: fick åka och jobba! (Min man stannade hemma.) Åkte extra tidigt. Ösregnade stora delar av dagen. När jag gick hem från bussen på kvällen regnade det så jag blev blöt på insidan av vinterjackan ända upp i armhålorna.

Fjärde dagen (idag): ALLA iväg till skola, dagis och jobb! Också rätt mycket regn.

Trött.