Vi har haft en dryg vecka med snö. Inga stora snömängder, men snöfall kombinerat med blåst, fykande snö, drivbildning och reducerad tågtrafik. Inga stora problem, men bara väldigt tydlig vinter. Allt har funkat utifrån omständigheterna väl.
Däremot har det inte varit något vinterväder att vara ute i. De dagar jag gått till bussen har det varit en bitande kall vind, och jag har längtat in. Utomhusvarande har varit ett nödvändigt ont.
Igår morse tänkte jag tankar om att man borde längta ut och passa på och njuta av snön. Åka pulka, bygga lyktor, och så vidare. Fast jag hade verkligen ingen lust. Kände inte för det, kände bara det där tvånget av att man borde passa på att njuta – ungefär som man kan känna varma soliga sommardagar.
Fast sedan blev det plusgrader (eller det var det kanske redan igår morse). Snön började smälta och mjukna. Snödrivorna, med stora mängder inlagrad jord från vinterplöjda åkrar, som slipats med av den fykande snön, blev svart och smutsprickig. Stora delar av marken blev mer av sörjig vattenpöl.
Idag har talgoxarna sjungit, och det som yrt i luften har varit sådana där små flygfän (flugor? myggor?) som brukar svärma över häckarna. Det har känts som och luktat vår. Väderprognosen framöver visar i princip bara plusgrader och all nederbörd som regn.
Ja, jag vet. Oavsett vilket sätt man räknar väder på så betyder inte detta att det är vår. Enligt SMHI kan det inte bli vår förrän tidigast om två veckor. Och vi kan mycket väl få snöstorm ända fram i april.