Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.
Och det låter ju i grunden bra.
Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.
Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?
Och vad viktigare är: de dödar magin.
När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.
Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.
”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”
NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.
9 responses to “Gör inte intrång i min fantasivärld!”