Monthly Archives: februari 2014

Resurshushållarvabdag

Igår köpte jag två paket ekofärs i affären. Bäst före idag, nedsatt pris. Det fanns fem paket totalt.

Så idag har jag gjort köttbullar till lunch. Ja, där är ju förstås till en hel middag till för hela familjen av de köttbullar som blev över – nu stoppade i frysen.

Av den andra paketen har jag nu gjort två omgångar kålpudding (två middagar) som nu står i ugnen. Med överblivna slokande kålrester (vit och röd) som låg i kylen och hoppades på att bli använd innan det var för sent. I kålpuddingen har jag haft i den kokta moroten från när kokte kött (revbenen från i julas, om ni minns) i lördags, och buljongresten som var kvar sedan dess hällde jag också på kålpuddingarna.

I eftermiddag har jag också bakat bullar (matbröds- alltså) av det halva jästpaket som låg kvar i kylen sedan jag gjorde hjärtfromade pizzor i fredags).

Och ikväll blir det jordärtsskockssoppa på jordärtsskockor jag grävde upp i trädgårdslandet igår. Med stekta champinjoner som topping. För jag skulle ju försöka köra vego idag när det är måndag. Men ja, det föll ju på lunchen. För vabben var inte planerad. Och det verkade vettigare att laga till köttfärsen när jag var hemma än att lägga den i frysen och sedan behöva tina den innan tillagning.

Jag är inte så bra på det där med köttfri måndag. På måndagar finns det ju ofta rester kvar efter helgen att utgå från när man lagar mat. Smidigare med vego någon annan dag.

Visst får man glädjas – annars skulle vi ju snart bara ha möjlighet att gråta

Vabbar.

Hänger tvätt ute. För det är utmärkt torkväder: soligt och blåsigt.

Tror jag hör lärkan drilla i skyn?!

Ja, det är vår. Är det tidigt? Nej, inte egentligen; I våra trakten är normal ankomst för våren om en dryg vecka, och det händer definitivt ibland att våren har kommit vid den här tiden.

Däremot är det förstås konstigare längre norrut.

Och ja, det finns väl ”goda” skäl att tro att detta är en del i klimatförändringarna. Vilket ju i sig är hemskt och sorgligt.

Så får man då inte glädjas åt den tidiga våren, för att den kan ses som ett tecken på något dåligt?

Jo! Absolut! Vi behöver våra glädjeämnen! Vi måste få glädjas åt det som är positivt i tillvaron. Våren är efterlängtad och behövlig för mindel, och jag gläds massor.

På samma sätt som man faktiskt kan glädjas åt idrottsliga prestationer även om de utförs i ett OS i ett land som struntar i mänskliga rättigheter och även om man uttrycker avsky över dem som styr där.

Brist på egentid

De senaste veckorna har varit hektiska. Intensivt arbete. Inga lediga stunder, inga fikaraster och knappt lunchrsater vissa dagar. Till och med jobbat över några dagar och suttit och jobbat en stund hemma på kvällen.

Säkert en normalsituation för många. Inte alls för mig. Och samtidigt har det varit helt okej: jag har jobbat intensivt med saker jag tycker är kul och intressanta tillsammans med en kollega jag funkar bra med. Det har inte varit väldigt betungande. Bara intensivt.

Och då blir man trött.

Så i helgen hade jag behövt ta igen mig. Och det har jag väl på sätt och vis gjort. Gått och lagt mig tidigt (samtidigt som femåringen), sovit längre än femåringen :-) Och helgen har bestått av att diska ikapp, tvätta lite, läsa böcker, vara ute lite (bland annat börja klippa lite häckar), traggla igenom lite mejl som jag inte hunnit senaste veckan, och så. Inget vansinnigt ansträngande precis. Vi har inte haft några direkta bråk (bara någon gång han blivit arg, och ganska milt då).

Men jag skulle verkligen behöva tid för mig själv. Tid när jag själv kan bestämma. Tid när jag inte behöver reflektera över vad han gör, om han har tråkigt, om jag borde göra något med honom istället, eller fixa mat på tider som passar honom.

Tid när jag kan rå mig själv, skita i omvärlden, ta saker i mitt tempo och gå helt upp i saker.

Det kan man inte när man är själv hemma med en femåring.

Och ja, jag vet att en del människor tycker det är ruskigt fult att man ska behöva egentid som förälder. Fast alltså, det är inget nytt behov som uppkommit för att jag är förälder. Jag har alltid varit sådan. Och behovet är egentligen långt större än vad som är möjligt att tillgodose som förälder. Men jag har lärt mig att hantera det, och det har blivit bättre när barnen blivit större.

Men ibland behöver jag ”tanka”. Och en hel del år är det just den här helgen jag haft chans att tanka: när mannen åkt iväg på spex och tagit med sig barn dit.

Men nu stannade femåringen hemma. Och som sagt var, vi har haft det bra. Han har mått bra av att vara själv med mig.

Men jag hade orkat vara en mycket mer engagerad mamma, som pallade med att hitta på grejer, om jag först hade fått vara själv och hämta in mig själv.

När ljuset äntligen vinner över mörkret och livet återvänder

Vintern är tärande.

Mörkret. Ja, framför allt mörkret. Och bristen på lust att gå utanför huset.

Visst, det är dubbelt. Jag gillar mörkret, det är mysigt och så. Under förutsättning att man typ kan gå i idé. Men samtidigt finns ju kravet på att hålla igång den vanliga tillvaron, med jobb och annat.

Och under de förutsättningarna blir mörkret egentligen mest bara förlamande.

Det är plågsamt att behöva släpa sig upp på morgonen när det fortfarande är mörkt. Och att behöva köra upp barnen när man själv knappt klarar av att ta sig ur sängen.

Mörkret suger bort all energi. All inspiration. All lust att göra saker. Till slut känns det som att det enda som jag kan komma på att göra är de där sakerna som måste göras. Disk, tvätt och städning. Mördande tråkigt.

Försöker komma på vad det egentligen är jag brukar vilja göra. Men även om jag kommer på sakerna, så hjälper det inte. Mörkret är i vägen. Och då inte bara som årstidsbunden melankoli, utan även rent praktiskt. Det är inte lockande att dra igång projekt med målning och annat när det är mörkt och kallt och trist utanför. Alla roliga projekt kräver utomhuset. Det ska hämtas färg och verktyg i uthuset, det behöver flyttas om saker och frigöras plats och det går lättare om man kan involvera utomhuset. Ska man såga eller måla är det mycket enklare att stå ute på backen än inne i trånga rum. Det kalla, mörka utomhuset hindrar min kreativitet. Och trädgården, detta livgivande och inspirerande att hänge sig åt eller åtminstone fördrivande av tid, är utom räckhåll och ligger i vintervila. Och nej, det ger inget att sitta och planera sommarens odlingar och sånt. Jag vet vad jag vill och ska göra. Att sitta och planera ökar bara frustrationen.

Det som blir kvar av livet är mörker och den aldrig sinande strömmen av disk.

Ja, och så datorerna. Facebookande och bloggande och liknande. Och spel, datorspel och TV-spel för barnen. Fast det är ju fult och fel, sånt ska man inte ägna sig åt. Moraliskt förkastligt skriker hela vår samtid. Man ska vilja gå ut och ägna sig åt utomhusaktiviteter fastän det är mörkt och tråkigt, och skämmas för att man fördriver mörker med skärmar.

 

Och så stiger temperaturen sakta. Ljuset vänder tillbaka. Solen finns där! Och fåglarna som kvittrar! Plötsligt finns livet igen. Plötsligt tar inte världen slut vid fönsterglasen som reflekterar disken och gör den dubbelt så stor, utan jag kan se utomhuset igen. Jag kan fly inomhusets tråkigheter genom att ta en sekatör och gå ut och klippa häckar. Och jag mår så bra av det. Även om det är ett ändlöst arbete så är det ändå så att varje litet klipp är ett litet steg i rätt riktning och en känsla av att jag gör något som bär framåt.

Gör inte intrång i min fantasivärld!

Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.

Och det låter ju i grunden bra.

Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.

Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?

Och vad viktigare är: de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.

Första fröerna för i år i jorden

Jag och femåringen har sått. Paprika (tre fröer Apple, tre fröer Lipstick, två Sweet Nardello), chili (fyra fröer Espelette) och tomat (fyra vardera av Sibirjak och Stupice). Med planen att dessa sedan ska kunna sättas ut på glasverandan och agera tidigskörden.

Den märkliga strukturen i att vi ska önska oss julklappar

Nu är ju julen passerad sedan länge och jag hann aldrig skriva det här inlägget då. Men jag funderade mycket kring det här med att önska sig julklappar.

För ja, till jul och födelsedag ska man klämma fra med en massa önskningar: vad vill jag ha? Fast grejen är att det ju inte är fritt fram att önska sig ”vad som helst”. Utan när man önskar sig presenter så ska man önska sig rätt sorts saker och i rätt prisklass.

Det får inte vara för dyrt och inte för billigt. Och inte för komplicerat att skaffa för givaren. Och man ska absolut inte önska sig något som är för specifikt – man kan inte ställa ”krav” på en viss modell eller för den delen frånvaro av diverse saker (gifter eller annat), utan man ska vara tacksam för det man får.

Ja, det är en märklig struktur.

Det är det förstås många som tycker. Men väldigt många som tycker liknande saker väljer att hantera det genom att bli totalt anti. Sätter upp principer om att det minsann inte ska ges presenter vuxna emellan, säger saker som att ”jag önskar mig inget” eller ”jag har allt jag behöver”.

Det håller jag inte med om. Jag har inget problem med att det ges presenter vuxna emellan. Jag har inte allt jag behöver, och jag önskar mig visst saker.

Däremot har jag problem med att anpassa mina önskningar till hur de ”bör” se ut. De saker jag önskar mig kan vara allt från knappnålar till vindkraftsandelar :-) Inte det där med ett fast och lämpligt belopp och vid vissa specifika tidpunkter. För det är ju förstås extra svårt att komma på vad det egentligen är jag önskar mig just till jul och födelsedag. Resten av året är man ju inställd på att man inte får eller ska önska sig saker  då ska man snarast förtränga det…

Har du börjat förbereda dig?

Världen kommer att förändras. När vi blir pensionärer vi som är sjuttiotalister så kommer klimatet att vara annorlunda än nu. Och därmed kommer även samhället att se annorlunda ut. Vårt boende. Vår matproduktion. Hela vår tillvaro, förmodligen.

Har du börjat förbereda dig?

Och då menar jag inte på det sättet som reklamen brukar vilja ge sken av. Att du ska fira hundraårskalas och bjuda hela släkten, eller leva loppan på Bahamas, bygga swimmingpool på tomten – eller ens att få pensionen att räcka till det liv du vant dig vid idag.

Jag syftar på klimatförändringar och deras konsekvenser.

Nej, självklart vet vi inte exakt hur det blir. Men det finns gott om prognoser, som i alla fall ger en fingervisning. Beroende på var du bor så kan det finnas ganska bra kartor som visar vad du kan ha att vänta dig. Fast alldeles oavsett så finns det ett antal saker som du kan förbereda dig på. Det är ganska sannolikt att du drabbas av flera av dem.

Till exempel kan du fundera på vad som händer med ditt boende om havet eller vattendragen stiger. Nej, det krävs inte att havet i sig stiger en massa meter, räknat i normalhöjd. Havets höjd varierar även beroende på väder och oväder. Blir det blött om fötterna? Du kan ju till exempel kolla in kartor över en del vattendrag, och bor du som jag i Skåne kan du ha nytta av den här kartan. Kolla med ditt län eller din kommun vad det finns för kartor för ditt område.

Mycket annan viktig information hittar du på www.klimatanpassning.se.

Klarar kommunens dagvattensystem av stora regnmängder? Är avloppet dimensionerat – och håller det?

Kan du odla din mat? Har du markyta för att odla? Är marken bördig? Kommer det att finnas vatten att vattna med? Regnmängderna komer att bli annorlunda i framtiden. Kanske kommer regent inte när du behöver det, utan allt på en gång, och resten av tiden torkar dina odlingar bort. Har du möjlighet att spara regnvattnet – eller skulle du kunna skapa möjlighet? Och vilka grödor kommer att funka i ditt område i framtiden? En del hjälp kan du få på www.gradvis.se.

Hur värmer du ditt hus? Fossila bränslen? El? Ved eller pellets? Vad händer om du plötsligt blir avskuren från omvärlden och inte kan få hem nytt bränsle? Eller om det blir elavbrott under en längre tid? Har du någon reservlösning?

Och vad händer i dig när du funderar på det här? Hittar du lösningar och kommer på att du borde skaffa saker, prioritera om och börja anpassa ditt boende och dina förutsättningar? Eller är det kanske så att du inser att ditt boende blir väldigt svårt att förbereda och anpassa? Borde du kanske flytta – i så fall vart?

Har du tänkt på det här? Inte?

Och ja, vi kan fortfarande bromsa klimatförändringarna. Men oavsett om vi lyckas bra eller dåligt så är det vid det här laget oundvikligt: klimatet har redan börjat ändras. Det är nödvändigt att anpassa sig.

Mina tankar om framtiden

Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?

Jag gick och funderade på det där häromdagen när jag traskade genom Malmös gator på väg till jobbet (som jag ju gör de flesta arbetsdagar): Vad är det som gör att folk hellre handlar på externa köpcentran istället för att handla i ”City”? För de flesta tycker ju på olika sätt att det är mysigt att handla i city, men ändå är det inte det man gör.

Det man brukar prata om är ju transporterna till och från platsen. Men jag tror att det finns mycket mer som spelar in. Här är några tankar som dök upp hos mig. Kanske är de inga nyheter för stadsplanerare (det hoppas jag innerligt), men jag skriver ner dem ändå:

1. Möjligheten att hitta och skaffa överblick. Tänk dig att du är på ett vanligt köpcenter. Du vet att du behöver handla underkläder, LED-lampor och hostmedicin, och därefter ta en fika. Så du letar reda på någon av de kartor du vet brukar finnas i närheten av ingångarna – en del av dem vanliga enkla skyltar, andra moderna och interaktiva, men oavsett vilket brukar de erbjuda en möjlighet till överblick: Vad finns det för affärer inom olika kategorier? Du kan snabbt konstatera att här finns fem klädaffärer, två affärer som säljer elektronik, två apotek och tre kaféer. Och du kan se var de finns. Det vill säga du behöver åtminstone inte leta efter om det finns relevanta affärer, utan du kan snabbt och smidigt skapa dig en plan för ditt besök. Det underlättar, inte minst om du har små barn i släptåg, men även annars – om du nu inte är ute efter att lägga dagen på att slumpmssigt kunna strosa på stan och se vad som kommer i din väg.

Och inne i city? Ingen överblick. Det sitter inga kartor av den typen som hjälper dig att hitta de affärer som säljer det du behöver köpa. I bästa fall sitter det någon form av vanlig karta på någon reklampelare. Men att komma in till city för att kunna uträtta en rad specifika ärenden förutsätter att du redan har lokalkännedom, att du kollat upp i förväg var de ställen du behöver besöka finns, eller att du själv har med dig ”kommunikationsutrustning” för att ta reda på det du behöver efter hand – typ smartphone, dator eller kanske en gammal telefonkatalog. Och det kanske funkar och duger om din släkt bott här i generationer och du har stenkoll sedan barnsben och affärerna dessutom byts ut sällan, eller om du har som ditt eget personliga nöje att hålla koll på vad som händer i området, men inte om du är hyfsat nyinflyttat, huvudsakligen har andra intressen och helst vill kunna sköta dina ärenden snabbt och rationellt de gånger du faktiskt behöver shoppa. Men på något vis känns det som att shopping i city ska fortsätta att klara sig på att folk tycker det är mysigt att gå runt och drälla på stan och bli lyckliga av de affärer de råkar springa på. Och det funkar ju inte riktigt. Åtminstone jag har varken tid eller lust att bege mig in till stan för mållöst drällande – jag har bättre saker att använda min tid till.

Fast det vore ju inte omöjligt att göra precis samma sak i city som på köpcentra, med samlade kartor och information? Fast det förutsätter ju att någon tar det övergripande ansvaret. Och det är väl också en skillnad: på ett köpcentrum finns det någon som har det övergripande ansvaret och bestämmer.

Det där att någon har ett övergripande ansvar gör ju också att någon faktiskt har en tanke och har funderat ut vilka sorters affärer som borde finnas. Inne i stan kan det mycket väl vara så att det faktiskt inte alls går att fixa allt det man behöver inom ett rimligt begränsat område. Utan då behöver man förflytta sig vidare till fler (ganska avlägsna) områden, med cykel, buss, tåg eller bil. Och då går snart hela dagen till några enstaka ärenden – speciellt om man har barn i släptåg. Ju större stad, desto större sannolikhet att man ska behöva flänga runt över jättestora ytor för att fixa några få ärenden.

2. Inne i köpcentrat är gatorna smala. Självklart, för inga bilar ska ju köra där! Så det är bara smala gågator alltsammans. Och det ger många fördelar. Det gör till exempel att det är mycket närmre mellan affärerna. Dels i rena avstånd, dels eftersom man inte behöver leta efter övergångställen och hålla koll på trafiken. Och därmed kan man också släppa barnen fria på ett helt annat sätt, behöver inte hålla koll på varje steg de tar. Hamnar de efter eller springer åt ett annat håll ett tag så är det okej – och då kan man slappna av mycket mer i magtrakten. Och ja, då kan shoppingupplevelsen bli lite angenämare istället för bara en enda stor krampkänsla.

Och alltså, jag menar inte att städernas centrum ska bli som köpcentra. Men det finns anledningar till att folk (även vi) väljer som vi väljer. Och hur vi tar oss dit är inte det enda som avgör. Kan vi rationellt och smidigt få gjort det vi vill åker vi gärna in till stan med tåget.

Ett enda statlig tågbolag eller inte?

Det kommer förslag från diverse håll om att ”återförstatliga” SJ. Eller ja, att all järnvägstrafik ska köras av SJ, och staten ska styra all tågtrafiken – i alla fall i huvudsak en återgång till hur det var ”förr” (det vill säga när jag var liten :P )

I grunden är jag positiv till tanken. Det behövs överblick och samordning av järnvägstrafik, betalningssystem och så vidare. Vi behöver komma ifrån vinstkrav och liknande idéer. Järnvägen ska i grunden fungera och vara ett vettigt resalternativ, även om du inte är rik eller bor i en storstad. Att ta tåget måste kunna vara det självklara förstahandsalternativet nästan oavsett var du bor och vem du är.

Men: jag är inte övertygad om att det är så enkelt som att det blir så bara för att SJ får ansvar för all tågtrafiken. Tvärtom.

I järnvägens begynnelse var det små privata järnvägsbolag som byggde upp väldigt många av ala de små (d.v.s. korta) tågbanor, som allteftersom byggdes samman med varandra och till slut bildade ett fantastiskt järnvägsnät. Som så här i Skåne:

Tåglinjer i Skåne

Sedan kom den stora förstatligandevågen: SJ tog över de olika delarna av järnvägsnätet, en efter en. Och sedan lade SJ ner jättemånga av dem. Varefter järnvägen revs upp.

Alla dessa järnvägar som vi numera saknar, och önskar oss tillbaka till tiden när de fanns, och strävar efter att återskapa och återuppbygga.

Och ja, många av de där järnvägsavsnitten var säkert inte lönsamma, eller hade andra praktiska problem som gjorde att det var besvärligt. Men samtidigt, det här med lönsamhet handlar ju också om vilka alternativ man erbjuder. I ett samhälle där man väljer att göra det väldigt dyrt att köra bil genom att låta bilarna bära sina totala miljökostnader kommer fler att vilja åka tåg, och då blir förstås fler tåglinjer ”lönsamma” – precis som de var innan bilens genombrott.

Pågatågen här i Skåne startade för övrigt som en effekt av att SJ meddelade att trafiken till ett antal mindre stationer skulle läggas ner. Så här beskrivs det för närvarande på wikipedia:

Början till vad som blev pågatågen skedde 1975 när dåvarande Statens Järnvägar (SJ), som skötte all lokal persontrafik på järnvägen, meddelade kommunerna och Sydvästra Skånes kommunalförbund (SSK) att persontrafiken till stationerna mellan Lund och Malmö och persontåget Malmö-Trelleborg skulle läggas ner 1976. Samtidigt började Statens Järnvägar att utreda om persontrafik mot Eslöv, Landskrona och Hässleholm skulle fortsätta. Påtryckningar från kommunerna och SSK ledde till att en del linjer inte blev nedlagda. Under 1977 ville SSK införa ett regionalt månadskort som skulle gälla både på tåg och bussar inom kommunerna. Statens Järnvägar motsatte sig detta eftersom lokaltågen skulle upphöra om några år.

(Läs vidare på wikipedia.)

Så: jag ser stora fördelar med ett stort samlat tågbolag. Men hur br det blir beror ju väldigt mycket på vilka spelregler de får. Och om de inte styrs väldigt bra av väldigt kloka människor så kan de lika gärna åstadkomma väldigt stor skada gnom att lägga ner och skrota och så vidare. Sköts det dåligt så kan en viss konkurrens vara det som hindrar dem från att sabba tågtrafiken totalt.

Sammantaget är jag lite småkluven. Det jag vill ha är ju en bra, välutbyggd, välfungerande järnvägstrafik som är det självklara valet för den som ska resa.