Och mitt i alltsammans känner jag mig priviligierad

Fast inte på det sätt man brukar mena. Inte för att jag lever i Sverige, med hyfsad jämställdhet. Inte för att jag kommer från levnadsvillkor där jag fått en dräglig uppväxt materiellt och mentalt. Inte för att jag har ett vettigt jobb och en inkomst och så där. Utan just för att jag haft turen att hittills klara mig undan allvarliga sjukdomar. Genetiskt och slumpmässigt priviligierad. Inte så att jag aldrig drabbats av nåt, men än så länge har jag trots allt klarat mig bra.

Jag hoppas innerligt att jag ska fortsätta höra hemma bland dessa priviligierade. Jag hoppas så innerligt att det inte ska ta slut nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *