Två dagar

Två dagar.

Om två dagar, minus några timmar, ska jag till läkare. Och kanske få någon sorts besked. Eller bara nya besked om väntan.

Jag väntar. Huvudet mal.

Två dagar. Under dessa dagar ska jag åka tåg, bo hotell, gå på konferens, åka tåg igen och komma hem riktigt sent kvällen innan jag sedan har läkartid på morgonen. (Plus att det verkar bli ersättningsbuss sista sträckan och därmed ytterligare senare hemkomst.)

Två dagar till att överleva med malande ångest.

Tankarna vandrar, runt runt runt.

Ögat blir långsamt sämre. Eller, problemen blir mer och mer påtagliga. Det är frekventare. Mer. Känslan av att någon liksom drar i kanterna av saker, in mot ögats mitt. Eller inte känslan, men det är så det ser ut.

(Kan man säga så, att det ser ut på ett visst sätt? Det gör det ju inte. Men för mig ser det ut så. Jag vet att det är fel, att någonting i mig tolkar verkligheten fel.)

Det är förmodligen bisarrt att jag går och oroar mig för att det ska vara en hjärntumör eller nåt sånt. Alltså, hur sannolikt är det egentligen? Om ögat gör konstiga saker så är väl det rimliga första antagandet att det är ögat det är fel på? Vem mer än jag skulle fundera i de banorna som någon sorts förstatanke?

Men nej, jag funkar ju inte så. Om det finns en liten liten risk att det kan vara något sådant, ja då finns risken, och då måste den hanteras. Oavsett hur stor eller liten den är. Procent och promille är ganska ointressanta begrepp i det sammanhanget.

Och något knas är det ju.

För bara några dagar sedan, i helgen, kändes det på något vis återigen som en inte helt omöjlig tanke att det trots allt skulle vara någon utmattningsgrej. Fast nu tvivlar jag igen. Om det vore nåt sånt så borde det ju minska, inte öka?

Samtidigt är liksom min spontana känsla att ögat gör fel. Bryter fel. Att det är något i ögat som inte orkar gör det det ska, inte hänger med. Glaskropp eller lins eller nåt som strejkar. Eller något inuti ögat som liksom drar i något. Inte fan vet jag.

Men jag mal runt. Varv på varv på varv.

Ja, jag borde låta bli att tänka på det. Men det är så lagom lätt, när det finns där och påminner mig hela tiden. Det är liksom inte så lätt att välja bort att titta hela tiden!

Två dagar till att genomleva. Att försöka skaka av sig ångesten, hantera ångesten, försöka tänka på annat. Försöka intala mig att det inte är någon fara, inte få panik – eller att jag i alla fall inte kan göra något åt det i vilket fall så det är lika bra att skita i vilket. (Skita i vilket – ja vad gör det med en i längden?)

Två dagar till att fundera på om jag ska tro att lösningen är sjukskrivning för att vila, nya glasögon, operation, medicinering – eller döden.

Och jag är så jädra kass på att hantera tanken på döden. Jag har så svårt att tänka mig världen förutan mig. Jag vill inte!

Men varför skulle jag skonas? Det är så många andra som drabbas av hemskheter och dör. Jag är ju inte värd livet mer än dem.

Ja, det är lätt att hamna i existensiella frågor och svart.

Jag vill få besked nu. Jag tvivlar på att jag får besked på torsdag. Och det så jobbigt att leva i ångestvakuum

 

2 responses to “Två dagar

Lämna ett svar till brith åberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *