Monthly Archives: maj 2014

Tja, man ska ju testa

Förra året när vi grävde upp mangoldplantorna för att kunna köra upp landet och så nya saker så tyckte tioåringen (ja, han var ju nio då) att man väl borde kunna tillaga de där fina rötterna. Jag sa att jag inte visste men att det borde man ju kunna göra. Det är ju trots allt en beta, som sockerbeta och rödbeta, fast där man istället elekterat på bladen. Så farligt kan det ju knappast vara. Men vi gjorde inget åt det den gången.

I går, när jag grävde upp plantorna det här året, ställde jag mig sedan och skalade några av rötterna, och lät dem stå i vatten över natten så de inte skulle mörkna. Årets rötter var inte lika fina som de ifjol, men nu skulle vi i alla fall testa.

Så, efter att ha testat att koka mangoldrötter vill jag nu komma med en recension:

Ganska lång koktid.

Ganska märklig inte helt tilltalande lukt vid kokning.

Smaken bättre än vad man förväntade sig med tanke på koklukten, men ingen sensation. Det går helt klart att äta, men ändå rätt trist. Men skulle vi drabbas av hungersnöd så skulle jag absolut inte tveka :-)

Blandad trädgårdsstatus

Ja, det händer förstås massor i trädgården – och jag hinner inte med att skriva :-)

En omgång tomater är utplanterade i stora krukor och ställda på innergården mot den vanliga väggen, med en träram plus byggplast som skydd framför. (De ställdes ut för en vecka sedan idag.) Där står även ett antal paprikaplantor för utehärdning. Apelsinträdet har planterats om i större kruka och står också i skydd av byggplasten och acklimatiserar sig.

I pallkragarna borta vid äppelträden växer det för fullt.

  • Första lådan innehåller två rader majrovor och i mitten en rad med röd spetskål som jag drivit upp inne först.
  • Andra lådan (med drivbänk på) innehåller två gröna och två gula squash samt två paprikor.
  • Tredje lådan innehåller ditflyttade kryddor från örtagården (grekisk oregano och flera sorters timjan) plus nyköpt citronmeliss och frösådd dansk körvel, mejram och persilja.
  • Fjärde lådan innehåller färdigköpt småplantor isbergssallad (tioåringen ville ha) samt utplanterade hemplantor av spetskål, broccoli och brysselkål
  • Femte lådan innehåller gurkor (Japanese climbing och Vert petis de Paris) och paprikor (Apple, Lipstick och Sweet Nardello).

I trädgårdslandet har det sedan sist jag skrev (förutom morgonens bön/ärtinlägg) såtts bland annat mer dill och morötter, grön/purpurkål, mangold och satts lök. Och katterna har flera gånger krafsat och grävt och förstört :-(

Tältväxthusen som barnen fick i julklapp har monterats och satts i nedre delen av trädgårdslandet och innehåller nu en mängd gurkor, paprikor, ärtor, majrovor och annat enligt barnens individuella planeringar :-)

Och i övrigt växer det bra i landet och trädgården. Och blåregn och syrener blommar överdådigt.

Bönor och ärtor

Igår grävde vi slutligen upp barnens mangoldplantor från ifjol, även om de fortfarande gav bra. Sedan körde min man jordfräs i den delen av trädgårdslandet. Och jag la en massa bönor i blöt (!). Det var en mycket varm dag, en dag av det slag när jag knappt kan tänka. Defitinivt ordentlig sommar.

Idag gick jag upp tidigt (för mig och helg, i alla fall: halv åtta) och dubbelkollade väderprognos och -radar. Jodå, det väntades fortfarande kraftfullt regn om några timmar. Så utan frukost gick jag ut och satte/sådde bönor och ärtor:

En ruta med höga rosenbönor och störpurpurbönor (båda eget utsäde).

En ruta med höga vaxbönor (Goldmarie) och Sugar Snap-ärtor (båda eget utsäde).

En halv ruta hög märgärt Alderman (ska fylla på med annat också i den rutan senare).

Så lämnade jag en bit till majsen (som jag inte stoppat ner än).

Och så de låga:

En rad spritböna Båstad.

Två rader sojaböna Fiskeby.

En rad gula bönor Mont d’Or (eget utsäde).

Två rader gröna bönor Provider.

Två rader bönor Dragons Langerie (eget utsäde).

Sedan gick jag in och åt frukost.

Nu vräker regnet ner.

 

Men det ska som sagt var ner mer bönor och ärtor senare. Efter en del funderande föll jag för frestelsen att i fredags beställa ytterligare fröer. För vem kan motstå följande?

SPRITBÖNA ’Jacob’s Cattle
GRÅSOCKERÄRT ’Lokförare Bergfälts Jätteärt’
SPRITÄRT ’Visingsö’

Inte jag i alla fall :-) Fast det blir trångt i landet.

GRÅSOCKERÄRT 'Lokförare Bergfälts Jätteärt'

När blev det normalt att gå till frissan?

Jag har just klippt tioåringens hår. Han är långhårig, och jag fick bara som på nåder klippa topparna.
Igår klippte jag femåringens hår, och där var önskemålet det motsatta: så kort som jag över huvud taget gick med på. Helst hade han velat vara ”nästan skallig”, men nu blev det en ganska korthårig klassisk ”pojkfrisyr”.

Jag tänker på det där ibland. För mig är det självklart att jag eller min man klipper barnens hår och att vi klipper varandras hår. Själv har jag varit hos frisör tre gånger i livet (en gång som barn, en gång som sjuttonåring, då jag permanentade det, och en gång när jag fick det uppsatt till studentbalen på gymnasiet).

Men jag har insett att det är jag som är konstig. För väldigt många människor verkar det vara fullt normalt att gå till frisören med jämna – och enligt min uppfattning ganska täta – mellanrum, och lägga en hel del pengar på det. Det verkar vara ”så man gör”. Även om man har ganska ont om pengar.

Jag har lite svårt att förstå det – för mig känns det som en märklig prioritering av användning av pengar. Jag lägger mycket hellre pengarna på att gå och få massage. Men jag vet, man kan tycka olika, och jag ser inget principiellt problem med att folk går till frissan; det finns förstås många betydligt sämre eller mindre vettiga saker man kan lägga pengarna på :-)

Däremot fascinerar det mig som norm. För ja, jag uppfattar det som en norm. Och jag är nyfiken: hur länge har det varit så? När uppstod den normen? Det kan väl trots allt inte ha varit så hemskt länge som det varit det normala att vanligt folk betalat pengar för att någon ska klippa av dem håret med jämna mellanrum?

Musiklogik

Det här inlägget hade jag i huvudet innan gårdagens dystra nyheter liksom plockade bort all glädje och energi och gårdagens inlägg fick komma före. Och det kommer inte att få den energi det egentligen skulle ha… utan det blir något mer kortfattat, avslaget.


Musik fungerar stundtals på märkliga vis. Conchita Wursts underbara Rise like a Phoenix fick mig häromkvällen att rota fram och spela skivor med Marc Almond (The stars we are och Tenement Symphony). För mig är kopplingen logisk, även om jag har svårt att sätta fingret på den. För andra är den kanske jättesjälvklar och kommer med en lång analys – eller så är det bara för mig kopplingen finns?

Även Bowie har fladdrat förbi i tankarna, även om jag inte hunnit plocka fram någon skiva.

För sedan halkade jag vidare till The Ark :-)

Jag tror det är någon blandning av både röst och det androgyna uttrycket, som på något vis är tilldragande? Och ögon, ögon är viktiga. Röst och ögon.

 

Och jag lyssnar för lite på musik nuförtiden. Lyssnar som i faktiskt spelar en skiva och hör den – inte som i hör allmänt radioskval. Bristen på riktigt musiklyssnande är för övrigt en av de riktigt tydligt kvardröjande effekterna av föräldraskapet. Nu när barnen börjat bli stora har trots allt en del friheter börjat återkomma. Men musiklyssnandet är fortfarande väldigt svårt. För nästan alltid när jag vill lyssna så är det något annat ”i vägen”: någon som ska titta på barnprogram, spela TV-spel, öva på flöjtläxa – eller bara inte har lust att lyssna på den skivan jag satte på.

Och så har jag mindre frihet att kunna ägna mig åt att lyssna på musik och gå in i musiken när jag vill det.

Så det blir för sällan. Det är illa.

Med tungt hjärta

Det har varit några känslofyllda dagar på sistone. Bra saker. Conchita som vann Eurovision i lördags. Deltagande i ett inspirerande event i måndags. Besök på en inspirerande invigning inom miljöområdet igår. Mycket som påverkat mig känslomässigt, rört runt i mig men på ett bra sätt. Trots en lätt förkylning och viss brist på energi för måste-saker i övrigt så har jag ändå känt mig mentalt upplyft på nåt sätt.

Det försvann i morse.

Eller ja, när jag först läste den lilla notisen i tidningen imorse, så lyckades jag väl egentligen inte ta in det.

Malik Bendjelloul död.

Men under dagen har det sakta sjunkit in, bit för bit. Och det gör ont.

Det gör ont när människor inte längre orkar leva. Det gör ont att ana (och då kan jag ändå bara ana) den smärta de kvarlevande måste leva med.

När det är människor jag inte har någon koppling till kan jag låta det rinna av, låta bli att ta till mig. Men det kan jag inte i det här fallet. Det är för nära.

Nej, jag kände honom inte. Men han fanns liksom i angränsande kretsar när jag var ung. Hans bror är jämngammal med mig och var ett tag ihop med en klasskompis till mig. Malik var jämngammal med min bror. Och Ebba och Didrik spelades delvis in i våra kvarter. Med tåget susande förbi.

Jag ska erkänna att jag inte sett Searching for Sugar man. Och jag hör inte till dem som tittar på kulturprogram som Kobra. Jag har inga egentliga kopplingar, jag har bara följt honom på avstånd så där som man gör med någon från samma ort, som man liksom på något ogrundat sätt känner stolthet över, glatts över hans framgång.

Det är inte min sorg. Det borde inte vara min sorg.

Men det räcker att jag tänker tanken på dem som är, läser Johars ord i Aftonbladet, för att det ska göra djupt ont i mig. Ana en lätt panik inombords. Vilja önska bort. Vilja backa tiden.

På radion pratar någon om Malik, om detta när någon så levande och sprudlande plötsligt inte finns längre.

Jag har skrivit om det tidigare. Även den gången om en person i min periferi – om än på något närmre håll. Om när en människa väljer att inte längre finnas – och obegripligheten i det.

Det gör ont. Det känns som att insidan av min hud är full av tårar som vill bryta igenom.

Och det känns som att jag exploaterar genom att skriva det här. Som att jag borde låta bli. För det här är ändå inte min sorg. Jag är bara en person som känner mig djupt berörd känslomässigt.

Och nej, jag tror inte att jag ska hamna där. Jag har haft mina mycket mörka stunder, och jag brukar inte landa i att vilja sluta leva, utan en önskan om att åter känna glädje över att leva.

Men man kan aldrig veta. Självklart finns rädslan där, att det någon gång inte ska vara på samma sätt som jag vant mig att det ska.

 

Om du orkar så rekommenderar jag den här som lyssning:
https://myspace.com/collanstaiger/music/song/-nda-hit-53424913-57756794

Lyxen av klänning utan ifrågasättande

Vissa saker tar sanslöst lång tid innan de faller på plats och man fattar.

Jag går inte i kjol eller klänning så väldigt ofta. Jag trivs i klänning, samtidigt som jag ofta tycker det är opraktiskt.

Däremot går jag i tunika desto oftare. Det är en praktisk lösning: tunika i kombination med byxor ger mig ganska mycket av fördelar med både klänningen och byxorna. Men byxor är liksom min standardklädsel; klänning använder jag när jag av någäon anledning extra gärna vill det.

För egentligen kan jag ju välja vilket jag vill. Välja fritt. Ingen tycker det är konstigt oavsett vilket jag väljer.

Detta vet jag. Men ändå faller inte vidden av det på plats.

Inte förrän idag.

Conchita Wurst har stor del i det. Fast det behövdes att jag skrev gårdagens text för att det skulle börja falla på plats. Hennes val att gå i klänning gör så fruktansvärt många människor upprörda. För ett enkelt klädesplagg! Hade hon gått i byxor hade sannolikt skägget betytt mycket mindre. (Ja, jag vet att jag förenklar en aning – men ändå.)

Och idag har jag träffat en person där valet att gå i kjol är något jag trots allt noterar, det vill säga det passerar mig inte obemärkt förbi, som en ickefråga. Och även om jag för min del blir glad, så inser jag dels att många förmodligen reagerar på ett annat sätt – och att väldigt få inte alls noterar det.

Och då faller det plötsligt på plats hos mig: i det här fallet är det jag som är priviligierad. Det är jag som har privilegiet att verkligen fritt kunna välja, och ingen kommer egentligen att bry sig om ifall jag har byxor, kjol eller klänning eller allt på en gång.

(Och kanske känner jag därmed på ett sätt ännu mindre behov av att faktiskt ha det ena eller andra?)

Men kan ju tycka att jag borde ha fattat det här för länge sedan. Jag har ju trots allt två pojkar som båda periodvis velat gå i kjol och klänning, jag har som förälder möts av skeptiska tankar och jag har märkt hur mina barn succesivt påverkats av omgivningen. Men ändå har liksom tioöringen inte riktigt trillat ner.

Förrän nu.

 

Innan jag hinner posta det här står jag sedan på busshållplatsen och drabbas av ytterligare en dimension av det här: Jag har ändå också varit där. Jag har också klätt mig i klänningar som lett till mängder av ifrågasättanden och kommentarer. Bara för att det var fel sorts klänningar vid tiden. Klänningar jag själv skapade när jag var 12-13-14-15 år och som tillhörde en annan smak och en annan tid.

Så tunn är gränsen mellan accepterat och ifrågasatt. För en så enkel sak som kläder – som egentligen ingen annan än bäraren borde bry sig om.

Hon var helt enkelt bäst

Rätt låt vann.

I Eurovision igår, alltså.

En fantastiskt bra låt. Tidlös, kraftfull, pampig på ett bra sätt, med snygga harmonier. Mäktig.

En artist med en alldeles fantastisk röst, som väl hanterar låtens register och gör låten fullständig rättvisa. Tonsäkerhet, nyanser. Och absolut inget av det svajande som många andra av eurovisionens artister ägnar sig åt.

En fantastisk scennärvaro. Ett framförande som går rakt genom TV-skärmen. Inga onödiga åthävor, inga dansare eller isdansöser eller hamsterhjul eller annat för att bättra på framförandet eller dölja brister, för det behövs inte – låten och framförandet räcker alldeles fullständigt hela vägen.

En fantastisk låt, en fantastisk röst, ett fantastiskt framförande och en underbar artist.

Jag får rysningar när jag hör låten, och det är trots allt ganska sällsynt i dessa sammanhang.

Och dessutom, en artist som verkligen visar känslor, tacksamhet, glädje, blir enormt tagen över att faktiskt få alla dessa röster. En värdig vinnare även när det kommer till agerandet.

Och ändå är det många många mäniskor som tycker den här segern är en katastrof.

Såvitt jag kan begripa handlar det om detta: Artisten väljer att ha ett klädesplagg som dessa människor inte tycker hon borde ha. En klänning.

Inte en utmanande klänning. Inget vulgärt eller konstigt. En mycket klassisk klänning. Elegant. Jämfört med mycket man ser i ESC en väldigt ”normal” klänning.

Och så har hon valt att inte helt raka bort det skägg hennes kropp begåvats med. Hon har skägget kvar, snyggt och välansat. Ett skägg som normalt sett inte skulle störa någon.

Och dessa två saker i kombination, ett klädesplagg och valet att behålla kroppsbehåring, gör att massvis med människor på något vis i övrigt blir blinda och döva. Och att de rakt av antar att alla vi som röstat fram denna fantastiska artist till vinsten, gjort det för att vara ”PK”.

Jag tycker förstås att det är underbart att man kan vinna ESC i de kläder man själv väljer, även om klädvalet bryter mot gamla konventioner. Absolut, det är jätteviktigt. Det är viktigt med förebilder som kan ”bevisa” det jag som förälder inpräntar i mina barn, att det är upp till var och en att klä sig som man vill.

Men jag röstade på Conchita för att hon helt enkelt var absolut bäst av årets deltagare. Helt outstanding.

5 maj

Ikväll blev det en brasa. Jag sitter framför brasan, värmer fötterna och taggar ner.

Nej, det är inte kallt egentligen. Fast svalare ute än det varit på ett tag. Och eftersom vi slagit över till sommardrift, det vill säga ingen uppvärmning av huset, så är det lite småsvalt och småruggigt. Och det kändes mer lockande att tända en liten mysbrasa än att slå på pannans uppvärmning.

 

Jag vet att jag skriver ganska lite för tillfället. Det är inte det att jag saknar saker att skriva om. Men jag hinner inte, och orkar inte. Och när jag väl hinner så har inspirationen runnit av, och då orkar jag inte försöka bita ihop och samla tankarna och komma på vad det var som var så viktigt. Och då får det för närvarande vara. Vitsen är ju inte att hitta fler måsten, liksom.