Rutger Macklean igen: bristen på blommor till bin i fullåkerslandskapet

Häromsistens såg jag dokumentären Bieffekten, om hur bedrövligt det är ställt för bin och humlor i världen.

Ett av de problem som togs upp var storleken på åkrarna nuförtiden: det blir helt enkelt för stora ytor med monokultur, för långt mellan möjligheterna till blandade blommor i diken och åkerholmar och annat.

För bina måste ju ha mat hela säsongen – inte bara just när den stora åkergrödan blommar. Och de måste ha någonstans att leva.

Igår läste jag att stortapsetserarbiet är försvunnet i Västra Götaland. Biets värdväxt är väddklint.

När vi flyttade hit där vi bor på landet i södra Skåne, för tolv år sedan, var vägrenarna längs grusvägen sommartid fylla av blommor. Cikoria, väddklint, smällglim, och en del annat. Inga märkvärdiga växter, men ändå. Det var vackert.

Nuförtiden är det nästan inga blommor i vägrenen. Jag gissar på hårdare jordbruk, tätare och tidigare slåtter, mer bekämpningsmedel. Men jag vet inte. Jag vet bara att blommorna minskat kraftigt. Det är tråkigt, för jag älskade hur det såg ut. Men det är alltså inte bara frågan om att det är skönhet som försvinner. Det är också i längden en skada på ekosystemet. Ytterligare en liten pusselbit som riskerar att krascha.

Om vi sabbar för många av korten så rasar korthuset till slut.

Jag tänker återigen på Rutger Macklean. För med de gamla, smala åkertegarna, föe hans tid, så fanns det massor med småbiotoper mellan åkerlapparna, och detta fick aldrig chansen att bli ett problem. Och småbiotoperna var en bit i resiliensen.

Ju modernare lantbruk, ju större åkrar, desto ömtåligare.

Och jag måste nog så in väddklint också i trädgården.

Ibland tror jag det är min viktigaste miljöinsats: en dåligt skött lite vildvuxen trädgård mitt i fullåkerslandskapet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *