I helgen firade Södra stambanan 150-årsjubileum. Som en del av firandet körde ett jubileumståg, med ett hundra år gammalt ånglok, från Malmö till Stockholm – och resan tog som i gamla tider två dagar.
Ett ånglok. Det vill säga ett lok som drevs på kol. Kol, som numera är att betrakta som ett av de sämsta bränslena, miljömässigt.
Jag funderade en del på det. Bortsett från den charmiga biten med gamla ånglok, så tar det ju liksom nånstans emot när man tänker på det.
Men samtidigt: Ångloken har varit med och ”byggt upp” järnvägen. Hade vi inte haft dessa koleldade lok, så hade vi förmodligen aldrig fått den utbyggnad av järnvägen som sedan i förlängningen lett till att vi numera kör eldrivna tåg kors och tvärs i landet.
Ibland måste man få lov att börja någonstans. Även om lösningen inte är perfekt från början. Även om det behövs modfieringar efterhand. För annars kommer ju inget alls att hända. Man kan inte åstadkomma det perfekta direkt. Då hade vi suttit kvar utan eld och hjul.
Det tänker jag på när jag gång på gång hör kritiken mot att Region Skåne skaffat ett par väldigt dyra vätgasbilar, fast att det knappt finns tankmöjligheter för dem än. Nånstans måste man börja. Hur ska man annars kunna komma framåt?