Jag skulle dela ut lite valreklam, för ”mitt” parti.
Fy sjutton vad det tar emot. Så pinsamt det känns.
För alltså, jag vill ju bidra till att folk röstar på ett sätt som gynnar miljön. Det är viktigt. Och hur ska de kunna välja att rösta på ”mitt” parti, om de inte får någon info? Så jag känner att det är viktigt att göra nåt.
Men det där med att stoppa reklam – om än för något jag står för – i folks brevlådor. Usch så genuint pinsamt. Tänk om någon ser mig! Tänk om jag lägger broschyren i lådan hos någon som är politiker för något annat parti – sannolikheten för det är ju ganska stor. Tänk om någon blir sur på mig.
En hel del lådor har ju dessutom lapp med ”Nej tack till reklam” och liknande. Då tar det emot extra mycket. Egentligen vill jag ju respektera det. Samtidigt så är det rimligen de människor som vill slippa en massa onödig reklam som borde vilja rösta för miljön? Och om de då inte får veta vad partiet vill lokalt…? Jag önskar att jag hade haft med mig en penna och ett postitblock, så att jag kunde skriva lappar och sätta på det förtryckta materialet: ”Förlåt att du får denna fast du inte vill ha reklam, men jag fick intrycket att du faktiskt bryr dig om miljön, så jag ville ändå ge dig den här.” Men jag har ingen penna och inga extra papper. Så jag lägger ändå till de allra flesta och hoppas att de inte blir sura. Men det tar emot. Samvetet gnager. Hur jag än gör gör jag fel.
Jag känner mig som en tjuv om natten där jag ömsom cyklar, ömsom går, öppnar postlådor och släpper igen locken så tyst jag kan. Nej, fel. Jag känner mig som en tjuv på blanka dagen, för jag har ju inte ens skydd av mörkret.
Jag är verkligen inte gjord för det här. Det är inte min grej. Jag har spärrar som är i vägen för att syssla med sånt här.
