Så svårt och så skönt – om docksängar och nostalgi

Under lång tid har jag irriterat mig på oändliga mängder leksaker som bara står och tar plats, bidrar till allmän oordning men som ändå ingen leker med. Jag har velat rensa ut. Men barnen har inte velat. Leksaker är aldrig så populära som när man riskerar att bli av med dem.

Men slutligen har vi lyckats få lov. Eller lyckats uttrycka oss tillräckligt tydligt om att det här måste ske. Så en hel massa leksaker har sorterats bort. Och sedan har vi tagit bilder och lagt upp en egen lokal digital leksaksloppis via facebook och spridit länken. Satt ganska låga priser för att faktiskt få sålt sakerna och bli av med dem – och de pengar vi får ihop ska barnen få köpa något gemensamt för.

Så nu har jag sålt både min gamla docksäng, med täcken och lakan och kuddar, och min gamla dockvagn. Och en drös dockkläder. Och det är med väldigt dubbla känslor :-) För visst känns det lite tungt att skiljas från sängen jag fick från gammelfaster (?) Ester när jag var liten (så liten att jag inte minns det), med de fina lakanen och det blommiga täcket som jag sjungit ”Nu i ro, slumra in, i-i bädden så fi-in, so-om blomman på-å äng…” vid, och dockvagnen som också funnits i typ hela mitt liv.

Men ärligt talat lekte jag inte mycket med dockor när jag var liten. Och det har inte mina barn gjort heller – det har varit några korta perioder, bara.

Och mest är jag väldigt väldigt glad att sakerna faktiskt kommer till glädje för andra. Det är meningsfullt. Mycket meningsfullare än att de står här och är i vägen.

Och det värmde verkligen att jag fick en spontan kram av kvinnan som fick påsen med udda dockkläder.

Om andra leksaker jag gjort mig av med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *